Alarmerande ny forskning visar att tunn luft kan skada hjärnceller ­- på mycket lägre höjd än du tror. Så här skyddar du dig.

AV Douglas Fields | UR Outside nr 5-2010

”Du måste vara poco loco för att hålla på med klättring” säger dr Nicholas Fayed. Han är nervröntgenspecialist vid Clinica Quirón de Zaragoza i norra Spanien. Han tar mig med in på sitt kontor och halar fram en samling MRI-bilder.
”Det är bilder av hjärnor hos både amatör- och proffsklättrare tagna direkt efter hemkomst från större expeditioner, det ser inte bra ut. Atrofi av de frontala loberna” säger Fayed och pekar på en svart och vit del av hjärnan på en av MRIbilderna. Främre hjärnbarken ­ regionen alldeles bakom pannan som hanterar de högre mentala funktionerna ­ ser ut som en bit torkad frukt. Den här sortens skada kan göra så att patienten får en nedsatt förmåga att planera, fokusera eller fatta komplicerade beslut. Och det är permanenta skador.

”Kortikal atrofi, skador i undre hjärnbarken,” fortsätter Fayed och pekar på bilderna från åtta amatörklättrare som togs 1998, alldeles efter en tur till Argentinas 6960 meter höga Aconcagua.
”Den här killen fick de svåraste skadorna”, säger han. Han visar mig en bild av en robust ung klättrare som står på en snöig bergssluttning och ser både stark och målmedveten ut. ”När han kom tillbaka kunde han inte ens komma ihåg sitt eget telefonnummer. Hans fru kunde skicka iväg honom till affären för att köpa bröd men han glömde varför han var där och kom tillbaka tomhänt.”

Fayed är en forskare med internationellt anseende som studerar hjärnskador som orsakats av olika hälsoproblem. Sedan 1992 har han och hans kollegor, neurologen Dr. Pedro Modrego och nervröntgenspecialisten Dr. Humberto Morales, samlat på bilder som dessa från 35 klättrare som kommit tillbaka från berg som Aconcagua, Everest, Kilimanjaro och Mont Blanc. Bilderna ger en tydlig bild av vad som händer med hjärnan på hög höjd och det är ingen överdrift att säga att de inte precis får en att kasta sig iväg mot Mount Everest. Men, den goda nyheten för de flesta bergsbestigare är att Fayeds forskning även visar att bra acklimatisering markant kan minska risken för hjärnskador.

Skadeordlista
Förstorade Virchow-Robin-mellanrum (VR)
Utvidgade hålrum kring blodkärl i hjärnan. Orsaken är att hjärnan svullnar eller atrofi och tillståndet hänger samman med åldersrelaterade, försämrade hjärnfunktioner, demens och diverse hjärnsjukdomar.
Atrofi av de frontala loberna
Förlust av neuroner i hjärnbarken ­ alltså hjärnans yttersta lager, den del som hanterar bland annat talförmåga, syn och hörsel samt kontrollerar kroppsrörelser.
Skador i undre hjärnbarken
Skador i den vita hjärnsubstansen under hjärnbarken. I en klättrares hjärna är skadorna ofta orsakade av stroke, i smått format ­ klumpar som bildas i det koagulerande blodet stryper syretillförseln i de omkringliggande delarna. Den vita hjärnsubstansen är det nätverk som vidarebefordrar signaler mellan de olika delarna av hjärnan vilket betyder att skador här kan ge omfattande och bestående problem.

Forskarna har länge känt till det faktum att hjärnan kan ta skada av extrema tillstånd som allvarlig höjdsjuka (HACE, high altitude cereberal edema) där blodkärlen läcker vätska till intilliggande vävnader vilket i sin tur leder till att hjärnan svullnar och trycker mot kraniet. Men Fayeds bilder är de första som visar att hjärnskador kan uppstå även hos människor som inte visat några som helst symptom på höjdsjuka under klättringen eller som bara upplevt den lättare yrsel och trötthet som är välbekant för alla som någon gång vandrat på hög höjd.

Oroväckande nog verkar det som att skadorna kan uppkomma redan på så blygsamma höjder som 4500 meter. På 4807 meter höga Mont Blanc, till exempel, nådde sju vandrare toppen 1998 utan minsta symptom på höjdsjuka. När de några dagar senare röntgades visade tre av dem tecken på stora förändringar. Hos två upptäcktes förstoringar i hjärnornas Virchov-Robin-mellanrum (VR), luckor kring de blodkärl som finns i hjärnvävnaden som på MRI-bilderna ser ut som vita hagel. (Förstorade VRmellanrum hittar man hos äldre och hos människor som drabbats av Alzheimer men normalt inte hos 20-30 åringar som dessa klättrare var.) En av klättrarna hade atrofi av de frontala loberna ­ en permanent skada i hjärnans grå substans som bland annat kan ge symptom som en känsla av ”tröghet” ­ en annan drabbades av skador i nervbanorna i undre hjärnbarken, i hjärnans vita substans.

Liknande skador upptäcktes efter Aconcagua. De flesta av de åtta amatörklättrarna nådde aldrig över 6400 meter, en 5500 som högst. Trots det var ingen av deras hjärnscanningar att beteckna som normal. Fyra av klättrarna led av multipla skador i undre hjärnbarken, sju hade omfattande förstoringar av sina VRmellanrum och samtliga visade tecken på atrofi av frontalloberna ­ detta trots att hälften av gruppen inte visat mycket milda eller inga som helst tecken på höjdsjuka under själva klättringen. Riskerna med extrema höjder är tydliga. Några studier har visat att klättrare som vistats flera år på hög höjd i Himalaya utan extra syrgas ofta har problem som kan beskådas på MRI-bilder.

Men de konsekvenser vistelser på betydligt lägre höjd kan medföra är oroande.
”Det är lätt att förstå om någon känner sig sjuk på 7000 meters höjd”, säger dr Gianni Losano, chef för Angelo Moss Institutet, ett av världens främsta höghöjdsforskningslabb som är beläget i Alperna, inte långt från Turin i Italien. ”Men på Mont Blanc?”

Skydda din hjärna
> Kommer du direkt från havsnivå? Sov första natten på cirka 1500 meter.
> Klättra uppåt så sakta som möjligt. Ur medicinsk synpunkt bör du inte ta mer än 300 höjdmeter per dag över 2700 meters höjd.
> Minimera tiden du befinner dig över 6000 meter.
> Klättra högt, sov lågt. Den högre höjden kommer att trigga igång acklimatiseringsprocessen medan övernattning på lägre höjd låter kroppen anpassa sig på lägre höjd. Alternativt planerar du in en vilodag varannan eller var tredje dag.
> Lyssna på kroppen. Fortsätt aldrig uppåt om du känner de typiska höjdsjukesymptomen; gå ner om besvären blir värre.
> Håll vätskebalansen, undvik överflödigt salt, ät mat som är rik på kolhydrater.
> Drick ingen alkohol ­ det torkar ut dig och hämmar andningen.

Jag läser om Fayeds forskning i en utgåva av The American Journal of Medicine från 2006, eftersom jag både klättrar och forskar inom neurologi blev jag bekymrad. Jag har aldrig bestigit något i närheten av Aconcagua men vid 56 år fyllda har jag ägnat 37 år åt att attackera toppar runt om i USA och Alperna, samtliga lägre än 4500 meter. Liksom de flesta bergsbestigare har jag fått min beskärda del av höjdsjuka och Fayeds forskning fick mig att undra: hade även min hjärna skadats av all tid i bergen? För att ta reda på det beslöt jag att använda mig själv som försöksperson. Jag skulle genomföra en populär tur upp till toppen av Mount Rainer i Washington och därefter flyga till Spanien för att träffa Fayed och få min egen hjärna skannad. Mount Rainier är ett bra ställe om man vill bli höjdsjuk.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln eller läs om mer forskning här.