Havet och klipporna. Ingenstans är de så påtagliga som i Bohuslän. Hanna Mellin har havet och klipporna utanför dörren. För ett år sedan lämnade hon stan och flyttade ut på landet för att starta en klätter camping mitt i det svenska sprickparadiset. Möt en av sveriges mest rutinerade trad klättrare.

Av Oscar Axmon | UR Outside nr 5-2010

Många klättrare idag lämnar aldrig inomhusgymmet. Klättertidningarna visar bilder på överhängande sportklättring i stora kalkstensgrottor och tradklättring ses som en nisch av många klättrare. Det tar lång tid att lära sig, det kräver en massa utrustning och det finns inga utrymmen för misstag. Trots detta är kanske tradklättrare bland de mest inbitna. Hanna är en av dem.
­- Jag fick ett kilset i handen under min första utomhusklättring. Hanna berättar om sitt första möte med tradklättringen.

-­ 1996 gick jag en nybörjarkurs i Rosendal utanför Örebro. Där var det ingen instruktör som hängde bredvid, vi fick inte heller prova att leda på ett topprep först, utan jag fick ett kilset och några hexentrics sedan var det bara att knyta in sig och börja leda. Jag gjorde ett förstemansfall på kursen och jag tror att instruktören var beredd att hoppa efter mig men hejdade sig. Det gick jättebra, säkringarna höll, säger Hanna.
Tradklättring kan vara fostrande men Hanna lät sig inte avskräckas. De första trevande försöken följdes av flera. Hanna minns klippan i Rosendal som ganska krävande.

-­ Klippan var lös och krävde väldigt specifika säkringar. Man var tvungen att sätta en rock-tvåa åt rätt håll på kruxet annars sket det sig, skrattar Hanna.
Idag är Hanna en erfaren klättrare som reser världen runt i jakt på fina spricklinjer. Ett av favoritställena är Indian Creek i sydöstra Utah. Här har Hanna tillbringat mycket tid.
­- Folk runt omkring mig frågar om jag aldrig blir trött på att åka dit, men det kommer jag nog aldrig att bli, säger Hanna.
Klättringen i Indian Creek är speciell.

-­ Det är bara sprickor och man kan inte fuska. Sandstenen är helt slät. Man kan inte stå på klippan och man kan inte crimpa. Man är tvungen använda sprickan så länge det inte är ett layback-hörn. Jag tycker det är otroligt roligt, säger Hanna.
Changing corners, Boot flake och Great roof. Sommaren 2005 stod Hanna tillsammans med Petter Restorp på insteget till The Nose, en av världens mest kända tradleder. Framför sig hade de 32 replängder. Hanna och Petter hade båda klättrat leden förut och visste vad som väntade. Den här gången skulle de försöka nå toppen på en dag.
­- Vi hade ingen aning om hur det skulle gå. Det var bara de bästa klättrarna som klättrade The Nose på en dag, berättar Hanna.

Hanna Mellin
ÅLDER 30 år
FÖDD Korsberga
BOR Brodalen
FAMILJ sambo Petter Restorp J
OBBAR Uteguiderna i Uddevalla.
BÖRJADE KLÄTTRA 1996 i rosendal utanför Örebro.
SPONSORER Houdini, Black Diamond, Fiveten.

För att spara tid valde Hanna och Petter att använda en teknik som kallas för short-fix. Hanna förklarar.
-­ När förstemannen kommer upp till en standplats så tar han hem slack och knyter fast repet. Sen fortsätter han uppåt utan att vänta på andremannen.
Varken Hanna eller Petter hade shortfixat förut.
-­ Vi turades om att leda i block och det var en mental påfrestning att bara fortsätta och aldrig få stanna och vila, säger Hanna.

Hanna och Petter klättrade hela dagen och passerade den ena kända klippformationen efter den andra. När solen gick ner stod de på toppen.
-­ Det är en av mina bästa klätterupplevelser. Det var en härlig känsla när vi insåg att vi skulle klara det, berättar Hanna.
Tunn svaklättring, off width-sprickor och långa run outs. Tradklättring kräver ett tufft psyke. Men vad är det egentligen som gör att man väljer att klättra trad?
-­ Jag tror det handlar om känslan av att ha kontroll över allting runt omkring en. Att lägga säkringar och kunna kontrollera sig själv när man blir rädd, säger Hanna.

Just att hantera rädslan tycker Hanna är det svåraste.
-­ Jag kan pendla oehört. Ofta går det bra att kontrollera det genom att ta djupa andetag och försöka slappna av. Men vissa gånger blir man sådär oresonligt rädd. Även om man har en säkring vid näsan så vågar man inte röra sig. Det har jag svårt att hantera. Men jag brukar tänka att vissa dagar är det så och då kanske man inte ska fightas emot för mycket, säger Hanna.
2004 blev Steph Davis den första kvinnan i världen att friklättra Salathé på El Capitan efter att ha friklättrat Free Rider året innan. Att klättra med Steph var en aha-upplevelse för Hanna.

-­ Man har alltid nån tanke om att de bästa klättrarna ska vara på topp jämt men även Steph kunde vara rädd och svag, berättar Hanna.
Hanna menar att motivationen är avgörande.
-­ När Steph har bestämt sig för någonting så har hon en enorm vilja och när hon vill friklättra Salathé så är hon kapabel till det, säger Hanna.

En annan tjej som Hanna gärna klättrar med är norskan Hilde Bjørgås. Den norska tidningen Klatring beskrev nyligen Hilde som en av Norges mest intressanta klättrare. Precis som Hanna är hon en van tradklättrare.
-­ Vi är ungefär lika starka hon och jag så det blir en jämn arbetsfördelning när vi klättrar ihop. Det är ingen som kommer och räddar oss, skrattar Hanna.
Förra sommaren reste Hanna och Hilde till Grönland. Tasermiut-fjorden på Grönlands sydspets är Grönlands svar på Yosemite och storväggarna på Nalumasortoq och Ulamertorsuaq räknas bland de främsta i världen. Målet var att försöka göra en nytur.

­När vi kom dit insåg vi att de långa fina linjerna redan var gjorda. Vi bestämde oss för att försöka friklättra British Route istället, berättar Hanna.
Efter att ha väntat i flera dagar på bra väder började de klättra. Men det hade kommit mycket snö dagarna innan och väggen var blöt.
-­ Efter att ha klättrat den första riktigt blöta replängden insåg vi att vi inte skulle kunna friklättra allt, säger Hanna.
Hanna och Hilde ville inte ge upp. När de nådde toppen på Nalumasortoq hade de klättrat 18 timmar i sträck.

-­ Det var blött och kallt och vi frös som små djur men det var inget alternativ att vända. Vi skulle nå toppen, skrattar Hanna.
Varje år omkommer klättrare på de stora bergen runt om i världen och klättring framställs ofta som en risksport. Att klättring kan vara farligt är Hanna medveten om.
-­ Klättring är riskfyllt men det är också en del av sporten. Jag tror att många klättrare kanske inte skulle klättra om det var 100 procent säkert, säger Hanna.

5 snabba
Tradklättring eller sportklättring
Kalksten eller granit
Friends eller kilar
Yosemite eller Verdon
Sva eller överhäng

2003 var Hanna och klättrade på Skälefjäll i Bohuslän. Hanna hade klättrat leden Granitbiten och höll på att fira ner från klippan. Plötsligt tar repet slut och Hanna faller handlöst till backen.
-­ Jag landade på höften mitt mellan några stora stenar. Det gick bra den gången men jag fick mig en tankeställare. Klättring är ingen sport man kan hålla på med rutinmässigt, säger Hanna.
Firningsolyckor är vanliga. Klättrare som struntar i att kontrollera utrustningen eller litar för mycket på dåliga firningsankare.

-­ Det är ganska lätt att det skiter sig när man firar. Man är trött och man vill bara ner men man får inte stressa, säger Hanna.
Hanna anser att man kan minimera riskerna genom att göra rätt val.
­- I bergen finns det faktorer som man inte kan bestämma över som väder, vind och lös klippa men annars handlar det väldigt mycket om ens egna strategiska val. Var man väljer att klättra, var man säkrar och hur man säkrar styr vilka risker man tar, säger Hanna.
Hanna klättrar inte bara långa hårda tradturer. Varje år åker hon till Frankrike eller Spanien för att sportklättra.

­- Jag tänker alltid att jag borde sportklättra mer när jag är nere i Europa. Jag gillar känslan och flytet, det är som att dansa. Men efter 2-3 veckor blir det lätt lite enformigt, skrattar Hanna.
Hur tränar man då för att kunna klättra i 18 timmar i sträck?
-­ Jag klättrar mest ute. Jag klättrar inomhus då och då mest för att det är socialt. Jag är kanske lite lat, skrattar Hanna.
Hanna klättrar ute även på vintern. När det blir minusgrader plockar hon fram isyxorna.

-­ Jag är fortfarande nybörjare men förra vintern klättrade jag en del is och jag tycker det är väldigt roligt. Man går upp tidigt på morgonen och fryser och sliter. Så kommer man hem och får komma in i stugvärmen och man blir alldeles röd om kinderna. Då känner man att man har varit ute. Den känslan får man inte när man klippklättrar, säger Hanna.

Topp 3

3 bästa områdena i Bohuslän.
Hallinden, Häller och Skälefjäll.
3 saker du alltid måste ha i selen.
Gul alien, Wallnut nr. 5, Houdinis handledsvärmare.
3 klätterområden du vill besöka.
Patagonien, Mont Blanc och en 8000-meterstopp.

Foto Hilde Bjørgås

Läs om fler profiler här.