Författaren Dean King var så fascinerad av den legendariska marsch som 1934 – 35 ledde fram till att Mao Zedong fick makten över det kinesiska kommunistpartiet att han själv valde att följa i de överlevandes fotspår. Han kom tillbaka med ny aktning för de som överlevde och en övertygelse om att detta område är redo för nutida äventyr.

UR Outside nr 5-2010

Vi fick lite olika budskap innan vi lämnade glaciärparken i dagu, ett nyligen bildat naturreservat i Stora Snöiga Bergen i provinsen Sichuan. Sichuan är Kinas femte största administrativa distrikt med 87 miljoner invånare. Dess västra gräns finns på den tibetanska högplatån, från vilken Himalaya breder ut sig hundratals kilometer västerut. Med en medelhöjd på 4400 meter verkar de Snöiga Bergen vilda nog. Man berättade för oss att där fanns banditer, galna hundar och vargar. Parken ligger i Heishuiområdet, vilket drabbades värst av jordbävningen i Wenchuan den 12 maj, 2008, och detta krånglar till det hela.

Heishui, som till största delen bebos av tibetaner vilka fortfarande lever under lamaklostrens starka påverkan, har officiellt varit förbjudet område för alla utlänningar fram till 2004. Jordbävningen stängde temporärt gränserna igen och ingen visste skicket på vägar och stigar. Lyckligtvis hade vår Beijingbaserade guide, engelsk-australiensaren Ed Jocelyn, 41, hans kinesiske kompanjon, Yang Xiao, 41 även han och medarbetare i den kinesiska utgåvan av Outside, nyligen öppnat Red Rock Trek and Expedition Company för äventyrare i västra Kina. Ed, som har fler kinesiska mil under sina kängor än Marco Polo och som redan 2003 olovandes tagit sig in i denna region, var optimistisk inför äventyret som låg framför oss.

Han pekade uppåt och påstod att där dansade tibetanska flickor fram över betesmarkerna när de vallade sina jakar, alltmedan de svalkades av 10 000-åriga glaciärer. Det var tidig juli och i början av regnperioden. I byn Xia Dagu, på 2 700 meter, hängde molnen som mossa på barrträden. Utanför det jordbävningsdrabbade huset som vi bott i på natten, fick vi ännu en varning av Womudo, en krum och blind tibetan: ”De döda kroppar som hittades på Dagushan efter den Långa Marschen”, sa han ”hade rivits av björnar”.

Detta kittlade min fantasi ännu mer. Jag hade dragit igång expeditionen till det här avlägsna området för att reda ut en del av mysterierna kring den historiska vandring, som ledde Mao Zedong till makten över det kinesiska kommunistpartiet 1934-35, och som efteråt blev folksagan om den Långa Marschen. Belägrade i sitt fäste i Jiangxiprovinsen i sydöstra Kina av Chiang Kai-sheks västunderstödda nationaliststyrkor, hade Maos Första Röda Armé ­ 86 000 män och 30 kvinnor- en oktobernatt 1934 brutit sig ut och bara försvunnit. Planen var att förenas med andra kommuniststyrkor (nämligen Andra och Sjätte arméfraktionerna) i Hunan, 80 mil bort.

Men nationalisterna och deras allierade styrkor kämpade våldsamt och förhindrade detta. Första Armén fick marschera, slåss och lida utan uppehåll i ett års tid, under en av historiens längsta och mest brutala militära förflyttningar. Nio månader och 48 vacklande mil senare, släpade sig färre än 20 000 illa åtgångna soldater -resten hade dukat under för kulor, bomber, svält och umbäranden ­ upp i Snöiga Bergen. Kvinnorna hade under marschen kämpat med många besvärliga uppgifter, från att skaffa mat och rekrytera bärare och soldater, till att uppträda för lokalinvånare och trupper och organisera bårbärare för att transportera sjuka och sårade. Tre av dem hade lämnats kvar ­- två med sina sårade män och en för att organisera den lokala milisen ­- 27 återstod.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.