För trettio år sedan fanns det inga Everestguider, inga expeditionserbjudanden till Seven Summits. På 1970talet när Peter Whittaker, nu ägare till Rainier Mountaineering Inc., besteg Rainier vid 12 års ålder, visste han att han var yngst ­ de äldre guiderna gjorde det väldigt klart för honom. Peters far och farbror var Lou och Jim Whittaker, pionjärer på Himalaya, men till och med för dessa två hade det varit absurt att ta upp en tonåring på Everest. Idag är vartenda rekord tillgängligt med ett musklick, varenda klättring bloggas och vartenda projekt på Seven Summits blir en fråga om rekord. Ju djärvare rekordförsök, ju mer uppmärksamhet och desto större värde för sponsorerna, vilket i sin tur gör det möjligt att finansiera de djärva försöken. (Jag är inte helt omedveten om vilken roll jag själv och den här tidningen spelar i sammanhanget).

Det finns ytterligare ett element att ta hänsyn till. Psykologen Richard Louv myntade termen ”nature-deficit disorder” i sin bok 2005, Last Child in the Woods. Det område amerikanska barn tillåts utforska krympte med 89 procent mellan 1970 och 1990. För inte så länge sedan gick eller cyklade tre fjärdedelar av barnen till skolan. Nu är det färre än en på fem. På 1960-talet var färre än 5 procent av amerikanska barn överviktiga. Nu närmar det sig 20 procent. Louv är nyfiken på gruppen av superungar. ”Jag funderar på om det är en reaktion på alla begränsningar som våra barn drabbats av,” säger han. ”Vi har valt bort att vistas utomhus. Antingen stannar man inomhus eller så blir man en av dessa superungar som jagar extrema prestationer utomhus. Problemet är att det inte finns mycket mellan dessa ytterligheter”.

Det finns statistik som stödjer denna teori. En nyligen gjord studie av Henry J. Kaiser Family Foundation fann att amerikanska åtta- till 18-åringar tillbringar i medeltal sju timmar och 11 minuter per dag framför TV, videospel eller datorer. Samtidigt ökar deltagandet rekordartat i uthållighetstävlingar för barn. Organisationen USA Triathlon hade 16320 unga medlemmar 2007. Förra året var antalet uppe i 31259; 15784 av dessa spirande konkurrenter var tio år och yngre. Det verkar finnas ett växande gap mellan barn som placerats på det atletiska spåret (särskilt i extremt utomhusaktiva områden som Boulder och Ketchum) och de som bara ligger på soffan. Detta oroar outdoorindustrin. ”Vi diskuterade Jordans ålder ingående innan vi gav honom Polartec Challenge”, säger Nate Simmons, marknadschef på Polartec. ”Ville vi verkligen uppmuntra honom till att genomföra sin dröm vid den åldern”?

Men sedan, säger Simmons, ”förstod vi att han var en intelligent unge med bra och ansvarskännande föräldrar”. Polartecs val var inte utan baktanke. Outdoorindustrins kunder åldras och företagen oroar sig för den kommande generationen. ”Detta är ett återkommande tema” säger Simmons. ”Hur ska vi få fler ungdomar till utomhusaktiviteter”? Jordan har därmed hamnat i en fälla. Vi kan filosofera över varför prestation alltför ofta ersätter lek bland dagens utomhusaktiva barn. Men om Jordan ska kunna inspirera andra till att vara utomhus måste han spela mediaspelet ­ blogga och twittra, posera för fotografering och låta sig intervjuas. Om han ska få ögonen att slita sig från datorspel och annat är han tvungen att göra något spektakulärt. Som till exempel att bestiga Everest.

Och så till sist. Kvällen efter Jordans snack med ungarna i Big Bear, talar han med vuxna på stadens Rotaryavdelning. ”Jag var där och höll föredrag förra året eller hur” säger han. ”Då ska jag prata mycket mer om klättringen på Carstensz i kväll, för det har de inte hört förut”. Karen nickar. Hon lägger till ytterligare några bilder från Carstensz till Jordans Power Point-visning. När det blir Jordans tur att tala går han fram till mikrofonen och tittar ut över samlingssalen. ”Jag heter Jordan Romero” börjar han. ”Jag går i åttonde klass i Big Bear Middle School…” Men sedan börjar eländet. Det går inte att visa bilderna. AV-systemet får ett utbrott. Och då sker något förbluffande. Jordan agerar inte som en 13-åring. Eller så som vi tror att de ska agera. Han forsätter som om ingenting hänt och tittar på Karen medan hon frenetiskt försöker starta om.

Han berättar om Denali, om Aconcagua, Elbrus och Carstensz. Medan Karen muttrar irriterat lägger Jordan handen över miken och lugnar henne. ”Det fixar sig” säger han. ”Jag pratar på”. Han berättar om Everest och sin kampanj för att få ut sina jämnåriga och röra på sig. ”Det ger mig en möjlighet att lära ungar att sätta mål” säger Jordan. ”Man börjar med huvudmålet, bergstoppen. Sedan måste man bryta ner det i mindre steg. Man sätter ihop stegen och snart nog befinner man sig på toppen”. Det är detta som är så speciellt med Team Romero. På många sätt måste man beundra dem. Paul och Karen och Jordans mor Leigh Anne, uppfostrar en son som är livligt intresserad av sin omvärld och inte bara av att glänsa genom sina rekord.

För fyra år sedan tillbringade Team Romero sin semester i Chennai i Indien och hjälpte till att återuppbygga en by som ödelagts av tsunamin 2004. När jordbävningen slog till i Haiti började Paul och Jordan genast slå sina kloka huvuden ihop för att fundera ut hur de skulle kunna hjälpa. För fyra år sedan hade Jordan dille på herpetologi. ”Vi hade så många ormar i huset att det såg ut som en djurpark”. Sedan riktade han uppmärksamheten mot bergen. Ormarna åkte ut och in kom hypoxitälten. ”Och vet du vad”? säger Paul. ”Om Jordan kommer hem i morgon och säger att han fått nog av bergsklättring och att han vill spela basket, då avslutar vi hela projektet och drar till gymmet”. Jordan Romero kanske tar sig upp på Everest.

Han är intelligent, stark, självsäker och mogen och det sätt varpå han klarade av situtationen på Rotary visar att han kan hålla huvudet kallt när det blir problem. Men trassel med Power Point-presentationen är långt ifrån problem med syrgastuberna i en storm på 8000 meter. Det är sådant som gör detta till en tuff uppgift. Jordan är en fantastisk och stimulerande kille. Han har allt som man vill att ens klätterkompis ska ha, förutom en sak. Han är bara 13.

Jordan Romero lyckades att bestiga toppen av Everest den 22 maj 2010. Läs rapporten.