Hemligheten med mitt djupaste fridyk till 92 meter berodde inte på min träning. Det berodde inte på en ny utrustningsmanick, lång andhållning eller simteknik. Jag hade ändrat en liten del av min attityd – jag var inte längre rädd för att dö.
Inte för att det finns någon större risk för att dö i fridykning. Bara några få personer har dött i havet under de få åren som fridykning har varit en extrem tävlingssport. Ingen kan dö på botten (om inget oförutsett inträffar). I värsta fall svimmar man av vid ytan (och någon räddar en!). Men det är på vägen ner det är läskigt. Det blir mörkare och mörkare omkring dig, vattnet sluter närmare om kroppen och pressar ihop lungorna. Det känns som all luft är slut och du vill inget hellre än att andas. Men du är långt under ytan och ingen kan rädda dig. Det är här du måste fortsätta, hålla tankarna under kontroll.
Att vara rädd när man är i bergen är bra, men inte när man är under ytan..
Det var vid detta tillfället mina tankar förlorade kontrollen, på alldeles för grunt djup för att vara acceptabelt i min standard. Några minuter senare sitter jag på fridykningsplattformen och försöker förstå varför jag inte kan dyka djupare idag. Varför vände jag uppåt?
På ett ögonblick förstod jag varför – jag blev rädd. Rädd för att dö. Alla månader på klätterexpedition i bergen har gjort mig räddare, mer försiktig. Jag ville verkligen inte dö på en klätterexpedition. Nu sitter rädslan kvar.
Den stora skillnaden ligger i att man har kontroll över sig själv och omständigheterna när man fridyker. I bergen finns det glaciärsprickor, laviner, isfall och andra klättrare vilka alla kan leda till dödsolyckor. Det är bra att vara rädd i bergen. Inte när man fridyker.
Många verkar går omkring och vara rädda för mycket; mista jobbet, bli sårad, för att skada sig, för att missa möten, förlora någon, tappa ansiktet eller att dö. Kan man verkligen leva fullt ut om man är rädd? Rädd för att dö?
”There are only two things in life that is certain: death and paying taxes”.
Prenumerera på Tidningen Outside idag! 
OK Pompe du har onekligen varit pa nagra expeditioner men att du kallar det du pysslar med pa dina turer i bergen for klattring ar fel och det visar tydligt hur lite du faktiskt ar medveten om vad det ar du pysslar med i bergen.
Att med hjalp av Jumars ta sig fram pa fasta rep som dina eller andras Sherpas har satt upp har inget med klattring att gora. Beskriv garna dina ”aventyr” i bergen med satt ratt ettiketter pa dem. Du pysslar med att turista pa hog hojd i Himalaya. Det ar inte klattring det ar turism. Och det ar inte konstigt att du ar radd for att vistas i bergen det skulle jag ocksa vara om jag gjorde det med sa bristfalliga kuskapper som du. Om du bara visste hur radda vi klattrare ar for er turister sa kanske du skulle tanka efter bade en och tva ganger fore din nasta charter resa till 8000 meter.
David Falt
Det ar kanske vart att lagg till att en anledning till att du inte kanner dig radd nar du fridyker ar att det ar ”game” du kannner att du beharskar. Nagot du ar bra pa och har lang erfarenhet av.
Nar jag klattrar i stora berg ar jag aldrig radd for annat an andra klattrare darfor valjer jag bort berg som jag maste dela med andra och inte minst BC som man delar med turister pa 8000 meters semester.
Jag tycker det ar beklagligt att denna turism existerar och att du exploaterar den. Du har ju onekligen ett unikt driv och du skulle kunna gora the real thing i bergen by fair means om du bara lade ner tid och energi pa att lara dig klattra pa den niva som behovs for att gora det du vill.
Nu tar du genvagar och blandar ihop begreppen for att fa omvarlden att tro att du pysslar med klattring i Himalaya nagot du inte gor. Den dag du ar redo komer du kanna samma lugn som nar du satte rekord i fridykning.
..och årets pris till mest bittra friluftsfascist går till (drumroll..) David Falt!
@ Jens who ever you are den bjuder jag pa!
David, ordet eller etiketten ”klättring” kan enligt mig och encyklopedia innefatta allt från bouldering och trädklättring till just – expeditionsklättring, vilket är det jag pysslat med på sistone. Visst är jag även en ”turist” på hög höjd och en ”bergsbestigare”.
Vill man vara exakt kan man visst dela in ”klättring” i massa olika kategorier beroende på vilket underlag man befinner sig på, samt vilken och hur mycket utrustning man använder. Om inte jumars är ett klätterredskap, vad är det då? Jag anser att expeditionsklättring är ett säkrare sätt att ta sig upp på ett berg än alpin klätterstil, vilket jag antar är vad du håller på med. Att normallederna på 8000metersberg sällan innehåller brant teknisk klättring, utan mestadels väldigt brant vandring är ingen nyhet.
Jag tror att det är nyttigt att vara rädd i bergen eftersom det gör att man är mer uppmärksam på omgivningen och möjliga faror. Vad gäller min kunskapsnivå inom expeditonsklättring så tror jag inte du känner mig tillräckligt väl (alls) för att bedöma den. Hur som helst, tack för att du bryr dig.
Hej David
Kritiken mot Annelie Pompe får stå får dig. Jag är ingen bergklättrare så facktermerna kan jag inte säga något om. Däremot tycker jag att det är genomgående män som riktar kritik mot henne vilket gör att det skriker ”manlig rädsla för stark kvinna” lång väg.
Du anslår framför allt en stark elitistisk ton i din kritik, vilket jag kommer ifråga sätta. Elitismen är stark inom tävlingsidrottens vinnaren hyllas och förloraren nonchaleras om inte föraktas. Personligen tror jag att detta starkt hemmar idrotten tråkigt att se att detta fenomen har kommit även till friluftslivet och äventyrandet. Det blir alltså bara vissa människor som har rätten att bestiga berg, paddla forsar eller dyka i hav? Vilka? Ska man ha uttagningar likt som till idrottsliga mästerskap är det den vägen friluftslivet ska ta? Jag ska ut och paddla med fysisk funktionsnedsatta i sommar ingen av dem kan rolla en kajak eller kamraträdd (pga sina funktionsnedsättningar) har de då rätt till friluftsliv?
Personligen tycker jag att vi som ägnar oss åt idrott, ska behandla människor lika samt vara förstående och tillmötesgående mot alla som vill utöva någon form av idrott. Det skapar en god stämning och ingen känner sig utanför!
Vi har alla trotts allt varit nybörjare någon gång
Med vänliga hälsningar
@ Pompe
Hej
Ganska mycket talar mot dig nar du sager att det ar sakrare att klattra i expedidtions stil. 1 Du forlanger tiden du exponerar dig for objektiva faror. 2 Du maste passera samma exponerade stallen flera ganger. 3 Dessa turer ar i regel overbefolkade av personer som inte ar formogna att sjalva ta hand om sig om inte guider och Sherpas ar i narheten. 4 Att nyttja fasta gemensamma installationer sa som fixrep etc som andra vars kompetens man inte kanner till utgor en direkt livsfara. Listan kan goras langre.
Jag tror att om du talar med andra an dina ”expeditions” polare som har lang gedigen erfarenhet sa ar den gemensamma uppfattningen att Alpin stil i sakrare, langt sakrare men det forutsatter ju att man vet vad man gor och sjalv kan orientera sig sa man hittar till ratt topp.
Jag vander mig inte sa mycket mot att du turistar pa 8000 meter utan mot att du forsoker utmala det som om du klattrar pa dessa berg. Du foljer en prepparerad led som du inte sjalv jobbat pa, du drar dig upp i fasta rep inget av det du gor har med klattring att gora. Redan pa 50 talet gjordes dessa toppar lattare och snyggare.
Inget du gor ar intressant sett ur ett idrottsligt perspektiv. Hundratals andra gor som dig och koper sig upp for berg for att aka hem och snacka om sina bedrifter. Det du pysslar med ar som att springa Tjejmilen dopad inget direkt att skriva hem till mamma om och an mindre spraya runt om i media.
Om du klattra skulle jag respektera dig och det du gor men du overdriver mediokra prestationer for att fa nagon som inte fattar vad det handlar om att betala notan.
Nar du sager att du klattrar sa devalverar du prestationerna for alla de som verkligen klattrar. Gor det du gor och satt den etikett det fortjanar. Forsok inte piggy backa pa alpinism nar du ar pa charter i Himalaya.
Micke, visst är det så! Mitt syfte med att skriva om klättringen och fridykningen är inte att som David skriver ”skryta för omvärlden”, jag gör inte detta som någon slags egoboost. Snarare hoppas jag att fler blir inspirerade till att ta sig ut på egna äventyr, uppleva fantastiska miljöer eller turista i bergen.
David, om du upprepar samma saker om och om igen blir detta ingen intressant debatt. Etikettfrågan besvarade jag tidigare. Detta verkar handla om alpin vs. expeditionsstil. Hur man väljer att ta sig uppför ett berg är ett personligt val. Det som lockar mig mest just nu är höjden, (än så länge) inte den tekniska utmaningen. Men jag kommer med största säkerhet klättra berg i alpin stil när jag väl nått mitt högsta mål i bergsbestigning. Det finns fördelar och nackdelar med båda sätt.
Jag har förstått att du inte gillar expeditionsstilen (”turism”) och du tycker det är beklagligt att denna form av bergsbestigning finns. Ur ett klätterego-persepktiv är det såklart tråkigt att alpinister inte får så mycket respekt som de förtjänar. Jag tror inte att det är någon expeditionsklättrares mening att förringa dessa personer. Men ur ett större perspektiv bringar expeditonsklättringen in pengar till extremt fattiga länder och människor. Förutom nackdelar som nedskräpning och överexploatering har många byar i Nepal har blommat upp, skolor och sjukhus har byggts och gett många människor bättre livsförhållanden.
Det vore onekligen fel att saga nagot annat an att turismen bringar in pengar till Nepal men ar det argument nog att acceptera nedsidan av turismen pa 8000 meter?
Vad ar priset pa lang sikt? Jag vet for lite om u-lands ekonomi for att kunna gora nagra intressanta iaktagelser.
Att jag som du sager ”upprepar” mig kan ju bero pa att du i sak inte svart mig eller att jag ser att nagot vettigt annat sagts.
Everest utan O2 ar ett coolt projek om du gor det off the beaten track dvs som Gerlinde och sjalvklart kan du inte ha tillgang till nagon O2 what so ever som escape om du inte orkar utan. Har ar det viktigt ed detaljer for att havda en O2 fri bestigning med en back up plan att anvanda O2 ar som att kora med doping fran start. Vad jag efterfragar ar mer av ”all in” or stay at home.
Enkelt och greit!
Ingen av er två: Annelie Pompe eller David Fält är vidare övertyggande ”äventyrare”. Det visas här! Har läst om er och kan säga att jag har klättrat med tyngsta namnen i Norge som inte skriker ut sitt namn här och där och har ett sådant idiotiskt beteende som detta. Det jag läser här gjordes i yngre ålder.
Jag ar verkligen inge ”aventyrare” och jag har inga aspirationer pa tt bli eller vara det.
Frågor.
David, menar du alltså att det är etiskt bättre att dö under ett toppförsök utan syrgas, än att ha en syrgastub för ett eventuellt nödläge? (Hur skulle det vara doping?) Gäller samma säkerhetstänkande vid alpin klättring? Är man inte en äventyrare om man äventyrar sitt liv?
Måste instämma med Annelie är inte ett äventyr relativt utifrån den som utför dito? Till exempel För mig kommer det vara ett äventyr att bestiga Kebenikasie meddans det för någon annan är ett äventyr att paddla en klass 4 fors.
@ Annelie
Poangen med Himalaya klattring ar att veta nar man ska vanda sa att do ar saklart inte sa bra men det ar ju det pris som man betalar for ”aventyrer”, men med ratt erfarenhet sa kan du minimera den risken. Ska du gora Everest utan O2 sa kan du inte ha en Sherpa med en O2 flaska tillhands om du skulle bli trott. Det ar ett helt oseriost satt att havda en O2 bestigning och jag tror du kommer fa enormt med kritik om det ar din plan. Kanske visar detta att du inte ar mogen for Everest utan O2.
Det vore som om att forsoka klattra tex Trango fritt och sa har du ett team pa toppen som kan slappa ner ett topprep om du inte orkar eller klarar det. Fritt ar fritt och inget annat.
Jag älskar inte Pompe men jag hatar män som hatar kvinnor…
David, har du betalt av någon för att framföra så mycket hat? Du verkar ju jobba många timmar på att dissa ner den bruden. Antingen har du betalt eller så har du något vajsing.
Om vi fokuserar på dig lite, – vem är du att vara så kaxig att döma folk åt alla håll och kanter, både här och överallt? Ja, så din kaxighet står i proportion till din kunskap.