Fredrik Ericsson är en udda fågel bland världens höghöjdsalpinister. Till och med i alpinisternas huvudstad, Chamonix, har han svårt att hitta jämlikar som delar hans passion att åka skidor utför 8000-metersberg. Men det har inte ödelagt hans drömmar, snarare tvärtom. Och sponsorerna gillar både hans unika expeditioner och hans lugna västerbottniska närvaro. Vi besökte Fredrik på hemmaplan i Frankrike för att få en bild av proffsskidåkarens liv mellan expeditionerna.

AV Glenn Mattsing | FOTO Fredrik Schenholm & Glenn Mattsing | UR Outside nr 4-2010

Jag känner mig lite dum när jag reagerar över hur omsorgsfullt Fredrik tar på sig bilbältet i sin gamla Volvo 850 och sakta rullar ut från busstationen i Chamonix. Som om han inte skulle bry sig om vardagssäkerhet bara för att han åker skidor utför farliga berg. Men Fredrik är en mycket analyserande äventyrare ska det visa sig. Han chansar inte, varken på bergen eller på vägen. Trots att Fredrik bor mitt i alpinisternas epicentrum, Chamonix, är han lite av en outsider. Hans pågående projekt att bestiga världens tre högsta toppar (Everest, K2 och Kangchenjunga) är till och med för vågat för de flesta gore tex-hjältar i stan. Riskerna med att till exempel bestiga det olycksdrabbade K2 är välkända. Och att göra det med skidor på ryggen anses till och med dumdristigt. Om man ska bli gammal som höghöjdsalpinist krävs noggrannhet, och framförallt styrkan att kunna vända i tid. Och det klarar Fredrik. På Leila Peak vände han 100 meter från toppen, på Dhaulagiri 150 meter från toppen och på Kangchenjunga, världens tredje högsta berg, valde han att tillsammans med Jörgen Aamot vända på 7000 meter. ”Jag har inga problem med att vända om. Jag är helt övertygad om att man kan göra Himalayaexpeditioner utan att de blir farliga. På Kangchenjunga vände vi när det kom en halvmeter snö, vissa hade fortsatt” säger han. ”Toppen är inte så viktig”. Det är sällan man hör alpinister säga att toppen inte är så viktig. Och det är ytterligare en faktor som får Fredriks alpinistkarriär att se mycket lovande ut.

Men det går inte att blunda för att Fredrik utsätter sig för stora risker, trots den försiktiga attityden. Hans senaste expedition slutade med att hans vän, italienaren Michele Fait, föll mot sin död längs en av K2:s branta och förrädiska bergssidor. Ytterligare en duktig alpinist i raden av alpinister på K2:s dödslista. ”Det är overkligt att se sin kompis falla ner och dö. Det är det sjukaste jag har varit med om. Det blev en hel del funderingar efter det … jag funderade på om det var värt det. Det jag har kommit fram till är att det var ett personligt misstag. Han föll. Åker man brant skidåkning får man inte göra misstag. Det är lite som att köra bil, man får inte köra över på fel sida för då dör man kanske”, säger han och tittar ner i golvet.

En annan orsak till Micheles död var utrustningen menar Fredrik, som själv lägger stor vikt vid att optimera och se till att använda de prylar som bäst passar ändamålet. ”Han hade den lättaste skidutrustningen. Det var en miss. Jag tar hellre stabilare, tyngre pjäxor och skidor för att få tillräckligt stöd” säger han.

På frågan om vilket yrke han har blir svaret proffsskidåkare. Äventyrare tycker han stämmer mindre bra. Han tycker att likheten med andra svenska skidproffs, som Marja Persson, Jon Olsson och Sverre Liljeqvist, är större än med äventyrare, trots att dessa skidåkare aldrig skulle få för sig att kasta sig ut för 8000 meter. Men skidproffsen på lägre altitud har lättare att attrahera stora sponsorer (gäller inte minst Jon Olsson). Skidåkning på världens högsta berg blir för extremt och svårt att relatera till. Och sponsorarbetet tar tid.

”Jag har lyckats skaffa ganska många sponsorer. Och de vill ju att jag syns. Jag sticker inte iväg på en resa utan att tänka exponering” säger han. ”Men det sämsta med mitt jobb är mediabiten. Den begränsar och tar tid”. Om han fick välja skulle han vara mer anonym ­ ”jag kan tänka mig att det hänger ihop med min norrländska uppväxt” Men umeåbon verkar ha hittat en bra balans mellan jakten på exponering och jakten på det egentliga målet ­ att leva på berget.

Men hur ser egentligen vardagen ut bortom toppattacker och höghöjdstält? Hur lever proffsskidåkare och äventyrare när de inte ”äventyrar” eller syns i media? För Fredrik, och för många med samma typ av liv, är livet som proffsäventyrare eller skidåkare mer ensamt än vad många tror. Eller som Fredrik uttrycker det: Skidåkningen är jag inte ensam om, men mina mål är jag ensam om. ”Inför en expedition sitter jag väldigt mycket framför datorn” säger han. ”Jag skypar med fotografer och skidåkare, googlar runt i jakt på nya områden och kollar möjligheter till att genomföra unika projekt där inte så många har varit”.

Projektet med att bestiga världens tre högsta toppar är extra svårt. ”Det tar tid att göra all research om bergen och sen är det svårt att hitta någon som känns trygg att arbete med på 8000 meter”, säger han. ”Det är ju inte alltid de har möjlighet att vara borta två månader, och spendera så mycket pengar”. Vad det gäller pengar finns det kanske mer att önska. Förenklat kan man säga att Fredrik väljer bort vräkiga middagar, fina skor (vid dörren trängs massvis av kängor och ett par foppatofflor) och satsar allt på sin skidåkning. Hans största utgift är hyran. Den lilla lägenhet i Les Tines utanför Chamonix kostar 6000 kronor i månaden och beskrivs kanske bäst som skibum-de lux.

Fredrik om sponsring
”Man måste garantera exponering för att få sponsorerna med på tåget”, säger han. ”Men det är lätt att man lovar för mycket. Man kan inte lova toppen”. Ett viktigt redskap för Fredrik är samarbetet med Fredrik Schenholm, Göteborgsfotografen som etablerat sig som en landets skickligaste fotografer på hög höjd. Tillsammans har de ägnat åtskilliga nätter åt planering och drömmar. Schenholm levererar bilderna som Fredrik behöver för att synas. Och Fredriks expeditioner garanterar jobb och fotografer som Schenholm.

Men Fredrik är nöjd. Att leva i Chamonixdalen ger honom utmärkta möjligheter att träna inför de stora expeditionerna, året runt. Varje expedition kostar runt 100 000 kronor, om det gäller Himalaya, och utöver det lägger Fredrik mest pengar på mat. Det blir inte mycket pengar över. Men han kan, jämfört med många andra, leva fullt ut som skidproffs.

Om Fredrik är sparsam med pengar när det gäller inredning eller renoveringar, finns det ett rum i lägenheten som inte glöms bort ­ prylrummet. Detta fantasirum på 10 kvadratmeter är så fullproppat med utrustning och kläder att den mest garderobkåta hollywoodfrun skulle slå i backen. Det är här Fredrik har lagt sina intjänade pengar de senaste åren. (Nu är i och för sig det mesta sponsrade prylar). Ett dussintal skidor täcker tillsammans med en surfbräda den ena långsidan, lådor med allt från repslingor till läderfett fyller tomrummen, och på andra sidan trängs gore tex-kläder, isyxor och stighudar ­ allt som kan tänkas behövas för att utöva de aktiviteter som gör Chamonixdalen till vad den är.

Resten av Fredriks lägenhet ger inte något tecken på att han ägnar sig åt annat än just bergsaktiviteter. På vardagsrumsbordet ligger travar av skidtidningar, bokhyllorna är fulla av titlar som Peaks of Glory, K2 Challenging the Sky, Tunn luft och Freeclimbing, och på skrivbordet är hans bilder och filmer samlade i videoband och hårddiskar som staplats på varandra ­ beviset på alla resor och expeditioner. ”Det finns inte många som tänker så mycket på skidåkning som jag gör. Jag är en nörd”, säger han. Jag säger inte emot. ”Skulle jag bo i Stockholm skulle jag nog inte passa in för där tänker man inte så mycket på skidåkning som i Chamonix”.

Det enda som bryter av, och skär sig lite, är hans pärm med pensionspapper. Fredrik sparar regelbundet 500 kronor i månaden. Jag känner mig dum igen. Nu kommer samma tankar tillbaka som när han hämtade mig på busstationen och omsorgsfullt tog på sig bältet. Men jag kan inte rå för det. För det finns något motsägelsefullt i att spara till pensionen när man lever som Fredrik. Men jag är glad att han gör det. För det är ytterligare ett tecken.

När vi börjar tala om familjeliv erkänner Fredrik, som idag lever som singel, att han inte tänker så långt fram. Han tänker mer på hur länge han kan fortsätta på berget och svarar: Fysiskt sett håller jag lång tid, det tror jag. Jag hoppas kunna leva på det här länge. Och han tror att han kommer att kunna kompromissa den dag familj kommer på tal. Hans föräldrar i Norrköping tycker att det är kul att han gör det han vill. Men expeditionerna är de inte så imponerade av. ”De saknar erfarenheter så de kan inte sätta sig in i vad det handlar om”, säger han. ”Varje år frågar de om detta var den sista expeditionen”.

En äventyrares loggbok
Utedagar fördelade på olika aktiviteter
100 skiddagar
60 expeditionsdagar
Runt 40 klättringsdagar
SUMMA: Runt 200 utedagar/år

Men Fredrik lugnar sina föräldrar, och alla andra som skräms av hans projekt, genom att lugnt (som bara en norrlänning kan) förklara hur han hanterar riskerna. För det är, enligt Fredrik, inte så farligt som många tror, och det går att minimera riskerna mycket. ”Statistiken vi ser är ibland missvisande och extra mörk” säger han. ”Till exempel syns inte de som har vänt innan toppen. I somras var det ungefär 50 personer som vände på K2″ Men lite rädsla måste finnas, menar han. Det krävs för att behålla fokus.

Hans fokus just nu är K2. Trots den tragiska händelsen förra året ser han ingen anledning att förändra något inför expeditionen i juni. Han tycker inte att han gjorde något fel. Och precis som förra gången tänker han bestiga världens farligaste berg utan syrgas. Han kommer att klättra tillsammans med Trey Cook, en rutinerad alpinist som bland annat har klättrat Cho Oyu (8210 meter) och gjort ett försökt på K2. Höstens expeditioner till Everest och Kangchenjunga är fortfarande oklara. Problemet är att hitta någon som både vill klättra och åka skidor på världens högsta berg.

Under tiden fortsätter Fredrik sitt målinriktade jobb, som växer ihop med hans fritid. Han tänker bli först att skida nerför världens tre högsta toppar, men det är ingen brådska. På sikt ser han också möjligheten att skida nerför alla världens 8000-meterstoppar. Men idag står det styrketräning på schemat, och Fredrik tänker köra ett typiskt benpass, vilket brukar innebära benböj på runt 100 kilo. Själv ska jag nog smyga in i hans prylrum.

Fredrik kommer att rapportera här på Outsideonline.se under K2-expeditionen.

Läs om fler äventyrare och alpinister i:
Veikka Gustafsson – 8000 meter sisu
Martina Palm – Russell Brice högra hand