Ultradistanslöpningen växer. Nya tävlingar dyker upp. Nya rekord fastställs. Och nya stjärnor springer över mållinjen. Rune Larsson – vår bästa ultradistanslöpare genom tiderna – har varit den okrönte konungen inom svensk ultradistanslöpning i många år. Nu ser han andra springa förbi. Den störste heter Jonas Buud, som vi dessutom har intervjuat i majnumret. Här är Runes brev till Jonas:
”Träna inte ihjäl dig, men ligg på gränsen!” Det är ett bud till Buud. Och ”tävla inte ihjäl dig!” (som jag gjorde: sprang allt för många hårda lopp när jag var som bäst). Välj dina lopp med stor omsorg! Prova ett 24-timmarslopp och Spartathlon också. Satsa på att göra avtryck på statistiklistorna och satsa på de stora upplevelserna! Spring inte längre än 24-timmars, eftersom det kostar för mycket på kroppen att slita så länge.
Jag väljer mina kronprinsar. Förmodligen hade Jonas sprungit ultradistans utan mig, men jag tjatade på honom i ett par år innan han hösten 2008 sprang sitt första 100-kilometerslopp. Jag minns på Training camp i Portugal när han slingrade sig undan mina och Kent Sjölunds tjat att han ska springa EM på 100 kilometer och vi bytte taktik och bad hans fru Zandra övertala honom. ”Jag lovar att han kommer att springa EM”, sa hon. Hon kanske visste att han redan bestämt sig, vad vet jag.
Det finns vissa tecken man kan titta efter för att spåra talang på ultradistans. En stark indikation är att personbästat på maraton är förhållandevis betydligt bättre än personbästat på 10 000 meter. Jonas har inte ens ett personbästa på 10 kilometer, men han har inte indikerat någon större talang på kortare distanser, i förhållande till den mer uthållighetskrävande distansen maraton. Det indikerar att den sorts ämnesomsättning (benämns ”methabolic pathway” inom fysiologin och jag vet inget bra svenskt ord för det) han springer på är som en dieselmotor: snål, energieffektiv, men inte särskilt explosiv. Sveriges två mest extrema ultradistansare är Lena Gavelin, 34,01 på 10 000 meter och 2:30 på maraton, samt Anders Szalkai, 29,59 på 10 000 meter och 2:12 på maraton. Lena vann ju Swiss Alpine i fjol. Anders borde satsade på ett 100-kilometerslopp innan karriären är slut. Jag själv hade förhållandet 30;35,7 resp. 2:18,38.
Personlighetstyp är ett annat tecken på talang och jag såg snabbt att Jonas var gjord av rätt molekyler. Skogslöpare som inte dammar långintervaller på tisdag och kortintervaller på torsdag varje vecka har en större benägenhet att trivas med att springa i timmar. Under ultralopp är det en fördel att vara naturmänniska, för loppen går ofta på sträckningar där det finns något att se. Ska man hålla på i halva och hela dygn i sträck är det ovärderligt att kunna hänga upp tankarna i det vackra som finns runtomkring. Orienterare och skidåkare brukar ha den talangen.
Jag önskar att jag haft en Jonas Buud i Sverige när jag var som bäst. Det hade blivit kamp som skulle utvecklat oss båda. Men jag kanske hade blivit ständigt frånsprungen. Vi har ju inte sett Jonas sista personbästa ännu och vet inte hur bra han egentligen är. Han har putsat mitt 22 år gamla rekord på 100 km med nästan två minuter och varit mindre än en kilometer från mitt rekord i 6-timmarslöpning (satt som mellanresultat i ett 100-km lopp, 5:58 på 90 km). Jag sprang aldrig 100 miles. Mitt personbästa är en mellantid från ett 24-timmarslopp. Nu när Jonas har sprungit så bra hade det varit roligt att ha knäckts eller sporrats av honom i TEC. Hur det än hade gått skulle en sådan kamp ha varit fantastisk att uppleva.
Bästa hälsningar
/Rune
