Satansfanshelvetesjävlaskit! Hur i helvete kunde jag hamna här? Hatiska tankar kring Outsides redaktion och mitt uppdrag som officiell ”försökskanin” tränger fram. Dödsångesten håller mitt hjärta i ett järngrepp, tårarna trillar och jag hör mig själv uttrycka primalskrik värdiga ett spädbarn med separationsångest. Under mig finns inget, bara en tom avgrund. Framför mig – en gråsvart, slät bergvägg som spolats snorhal av ihållande regn. Ovanför mig – en lodrät klippa med en vajer som vindlar vidare in i oändligheternas himmel. Skräcken är förlamande. Det kommer aldrig att gå, jag dör här.

Jag dog inte. Jag växte. Min höjdrädsla har alltid begränsat mig. När andra lutat sig ut över diverse kanter och beundrat utsikter har jag antingen stått kvar nedanför och varit avundsjuk, eller tittat ner i marken med svettiga handflator. Höga broar har aldrig varit något alternativ och att klättra på stegar känns ytterst tveksamt. Därför var det med viss vånda jag äntrade Skulebergets ”via ferrata”-anläggning. Via ferrata är i själva verket ”klippklättring for dummies”. Det är stålvajrar fastbultade i bergssidan, som fasta rep ungefär, och de allra svåraste passagerna har man dessutom haft vänligheten att förse med strategiskt utplacerade fotsteg. För den som aldrig testat klättring tidigare så är det här ett perfekt sätt att närma sig sporten utan att känna sig vare sig fånig eller idiotförklarad. Det är tryggt och säkert, upplevelsen och äventyret får man på köpet!
Enligt uppgift skulle den medelsvåra leden (det finns tydligen ingen lätt led här, graderingen går från ”medelsvår” till ”extrem”) redan ha bestigits av såväl treåringar som 80-åringar, och vem vill klättra en led med det ryktet? Nej, svårt skall det vara! Därför valde vi givetvis den ”svåra leden”, trots att vi blivit varnade för att det kunde vara besvärligt på vissa ställen just på grund av regnet. Jag förbannar snart mitt korkade pannben när jag hänger i vajern med skakande armar, utan förmåga att ta mig vare sig upp eller ner.

Skuleberget är inte bara ett i klättersammanhang unikt berg, det kan även stoltsera med att ingå i ett av UNESCO:s världsarv (Höga kusten) samt vara en del av Skuleskogens nationalpark. När man väl bestämt sig för att besöka Skuleberget så går det inte att köra fel. Man behöver inte ens någon karta. Det är bara att ställa bilen på E4:an, ta sikte norrut (eller söderut, beroende på utgångspunkt) och köra rakt fram till dess man ser en grandios klippa intill vägen. Där svänger man av och är framme. Med sin placering invid Höga Kusten i Ångermanland, drygt 40 kilometer söder om Örnsköldsvik, är Skuleberget ett mycket tydligt och utpräglat landmärke, som det är svårt att inte beröras av. Beroende på väder och årstid kan klippan framstå som mörk och illavarslande – ja, nästan hotfull. Trakten är vacker och storslagen, skogarna är djupa och området bär tydliga spår av att inlandsisen härjade runt något alldeles extra just här. Historiskt sett så har berget och trakten också en del att förtälja. Självaste Carl Von Linné lär ha slagit läger invid berget under sin resa till Lappland, och även han fascinerades av bergets mystik och skönhet. Legenden säger dessutom att berget och trakten i den dystra forntid var ett ökänt tillhåll för såväl rövare som mördare och andra Outlaws…

Innan man börjar klättra någon av lederna är ett besök på High Coast Center vid foten av klippan en självklarhet. Här kan man hyra eller köpa utrustning, boka guidning och instruktioner samt få uppdaterad information om väder och vindförhållanden, de olika ledernas status med mera. Klättersäsongen sträcker sig mellan maj och oktober, med generösa öppettider och mycket kunnig och entusiasmerande personal på plats. Servicen är exemplarisk och det märks att gänget bakom den här verksamheten gör det med hjärtat, snarare än profithunger. Man blir vänligt bemött och några ”dumma frågor” tycks inte existera. Vill man fördjupa sig ytterligare i områdets spännande natur och geologi så finns vid bergets fot ett av Sveriges största och vackraste Naturum. Funktionellt boende, enklare restaurang och butik finns i anslutning till berget. Standarden är campingmässig men funkar fint för en helg. Alternativet är som sagt Ö-vik, som ligger en knapp halvtimmes biltur norrut.
Ursprunget till de leder som sedan 1987 (tack vare klätterentusiasten och visionären Arne Nordin från Örnsköldsvik) etablerats på Skuleberget, finns att beskåda företrädesvis i Dolomiterna (även om fenomenet har sin utbredning i de flesta alpländer). Från början skapades dessa via ferrator av militära jägarförband som under 1:a världskriget snabbt behövde ta sig fram med tung utrustning bland bergen. När kriget och den militära nyttan dragit förbi insåg friluftsentusiasterna värdet i att nyttja den nya infrastruktur som plötsligt uppenbarat sig på kalkstenen, och klätterkängorna ersatte marschkängorna. Resten är, som man brukar säga, historia. Bland de mer välkända av de cirka 1700 via ferrator som finns i Dolomiterna, så får nog Boccetteleden i Brentamassivet anses vara klassikernas klassiker. Den byggdes redan 1936 och tar även den mest ovane in i en mycket spektakulär miljö och natur som annars bara vore tillgänglig för erfarna klättrare.
Vägen uppför klippan tar mig mellan ett spektrum av känslomässiga ytterligheter. Från hatiska tankar och febrigt fingrande på mobilen för att eventuellt ringa fjällräddningen, till ett lyckorus över att jag faktiskt vågade och att jag faktiskt snart är uppe. För mig blev klättringen en symbolhandling – en rituell resa genom mina egna rädslor och begränsningar. När slutet på leden var nådd skulle jag vara fri från allt som någonsin hållit mig tillbaka. Det blev mitt mantra. Hänger hjälplöst i vajern med darrande armar och tänker Himalaya, buddistiska böneflaggor och yaksmörste. Vackra tankar i en vacker värld.

Vajern tog slut – till slut. Samtidigt som regnet upphörde, molnen vek åt sidan och solen bröt igenom. Toppen på klippan var nådd och en lycklig insikt om att jag tagit mig igenom en av mitt livs största begränsningar landade behagligt i magtrakten. Utsikten är storslagen. Höga kusten, med den högresta Ulvön i förgrunden, breder ut sig i horisonten. Och banne mig! Om jag kisar mot solen och koncentrerar mig riktigt noga: visst sjutton är det Mount Everest som skymtar fram där i soldiset?