Han var våghalsen som fick en hel klättringsvärld att hålla andan. Alltid på jakt efter det som verkade ouppnåeligt lurade han döden gång på gång. Till och med när han sveks av kamrater och lämnades att dö på K2, red Walter Bonatti ut stormen med flaggan i topp.

AV Björn Skoog & Mårten Öhman | UR Outside nr 3-2010

» Historiens alpinister
I kommande nummer kommer vi att hylla pionjärerna som genom sina prestationer och sitt angemang har flyttat gränser på bergen och gjort klättringen till var den är idag.

Walter Bonatti föddes 1930 i italienska Bergamo. Redan som 19-åring valde han ett liv i bergen och utbildade sig till klättringsguide. Snart vann han också ett internationellt rykte. 1951 blev han först med att nå toppen av sylen Grand Capucin, en spektakulär och svårklättrad topp i röd granit, belägen i Mont Blanc-massivet. Han klättrade ensam, något som kom att bli ett kännetecken, men Bonatti blev också känd för sin särskilda utstrålning. Han hade en grace, något extravagant över sin klättring. Han var starkare, både fysiskt och psykiskt, än de flesta andra och kanske väckte dessa egenskaper ibland andra klättrares avund? Klart är i alla fall att han snart blev inblandad i en av de mest kända dispyterna i den moderna klättringens historia.

Expeditionens ungtupp
Som 24-åring blev han utvald att som den yngste medlemmen ingå i en italiensk grupp som 1954 skulle försöka nå toppen av K2. Toppen, som mäter 8 611 meter, är världens näst högsta och belägen på den pakistanska gränsen. Sedan 1909 hade ett flertal expeditioner misslyckats med det ytterst farliga företaget. Expeditionen där Bonatti ingick leddes av Ardito Desio, men de två utsedda toppklättrarna blev Lino Lacedelli och Achille Compagnoni. De hade dock inte klarat det utan Walter Bonatti och den pakistanske bäraren Amir Mahdi, som bar upp deras syrgasflaskor till det sista lägret, på 8 100-meters höjd. Men hjälpinsatsen lönades illa.

När Bonatti och Mahdi nådde det avtalade lägret, hade Lacadelli och Compagnoni flyttat till en annan plats, omöjlig att nå. Bonatti och Mahdi hade inget annat val än att göra ett nödläger i snön. Att tillbringa natten på detta sätt, var mer eller mindre liktydigt med en säker död. Pakistaniern förlorade sina fingrar och tår till följd av förfrysning, men Bonatti klarade sig mirakulöst nog, om än medtagen.

Ville försvaga bonatti
Den oväntade flytten av lägret var till viss del motiverad av rasrisk. Men det har visat sig, trots de två toppklättrarnas ivriga dementier, att en del av beslutet var att de ville försvaga Bonatti. Alla visste att Bonatti var den i särklass bäste och starkaste klättraren i gruppen, trots sin ringa ålder. Han hade dessutom, i linje med sin jakt på nästan omöjliga prestationer, bestämt sig för att klara sig till toppen helt utan syrgas. Lacedelli och Compagnoni var inte dummare än att de insåg att deras egen insats skulle framstå som ytterst blygsam i jämförelse.

Men inte nog med att de utsatte sin yngre kollega för livsfara, de fortsatte dessutom med att anklaga honom för att ha tullat på syreflaskorna, något som var praktiskt omöjligt då han inte hade haft tillgång till någotmunstycke. Den försvagade Bonatti tvingades till slut avbryta, och det kända bråket på K2 blev en trist episod som kom att följa honom under resten av hans karriär.

Jagade det omöjliga
Idag överskuggas den dock av hans många bragdklättringar, samt böcker och artiklar om några av världens mest spännande berg. De senare är utmärkta lästips och man kan genom dem närma sig Walter Bonattis stränga och vackra filosofi kring klättringen. Han var starkt emot moderna hjälpmedel såsom syrgas och inborrade säkringar i berget. Själv sammanfattade han sin strävan som ”jakten på det omöjliga”: ”För mig kan det vackra i en klättring brytas ned till tre lika nödvändiga element: estetik, historik och etik. Tillsammans utgör de hela grunden för min filosofi kring alpinism.

En del människor ser inget mer i bergsklättring än simpel eskapism från vardagslivets vedermödor. Det är en åsikt som är lika oinitierad som orättvis. Givetvis kan det finnas inslag av eskapism i klättring, men det överskuggar aldrig dess själva kärna: att utmana och besegra sin egen mänskliga svaghet.”

FOTO Ken Wilson /bâtonwicks

Läs även om hur Tenzing Norgays isyxa hamnade i Skåne i: Isyxan som nåde nya höjder
eller om Shackletons försvunna whisky i: En välagrad hemlighet