Sverige har begåvats med en surfmaskin som enligt vissa ska ge känslan av att surfa på riktigt. Vi skickade vår egen surflärare, Thomas Högman, till Lindvallen för att testa känslan i den nya vågen. Just hemkommen från ett halvår med heltidssurfing på Bali antog han utmaningen och drog på sig badbyxorna. Nu frågar han sig: ”Kan jag verkligen surfa?”

AV Thomas Högman | UR Outside nr 2-2010

”Det är typ det bästa som finns,” säger Linn, en blond badvärd från Skåne som möter mig vid spärrarna i Lindvallens nybyggda multianläggning Experium. Jag hade försiktigt frågat om det var roligt ­ att surfa en konstgjord våg. Linn har surflinne, en öppen ziptröja och ser ut som en surflärare från vilken surfdestination som helst. ”Sjuuukt beroendeframkallande”, fortsätter hon lyriskt. ”Som att åka bräda i lössnö. Gött!” utbrister hon innan hon stressar tillbaka till sin våg och lämnar mig i omklädningsrummets mixzon. Jag fipplar nervöst innan jag får kläm på den nya sortens badhusskåp ­- man låser med en digital klocka. Allt på Experium är nytt och fräscht, såklart. Anläggningen öppnade i december. Men jag är också lite nervös för surfingen.

”Round round get around, i get around”
När jag gör entré i rummet dundrar Beach Boys-dängan ”get around” med discovolym, kompisgänget som bokat timmen innan är i full gång. Det är ett stort rum, tio meter högt i tak, och med en åskådarbalkong två trappor upp. På väggen bakom vågen har man målat en lila-orange-gul solnedgång ­- det påminner om målningarna på tivolilastbilarna. I taket hänger en gipsad surfvåg. Långbänkarnas plankor är givetvis utbytta mot surfbrädor, rispuffar ligger utspridda på golvet, där hänger en fångrem för vanlig vågsurfing på en krok, en beachcruisercykel med surfställ står längs en vägg och luften är varm och fuktig. Själva vågen, eller ”the Flowrider” som är den internationella benämningen, består av en spänd gummimatta med cirka tjugo graders lutning vilken det sprutas vatten uppför med ett flöde på tvåtusen liter i sekunden.

Principen är den att tyngdlagen pressar surfaren nedåt, vattnet pressar uppåt och tack vare friktionen mellan vattnet och brädan skapas vattenplaning. Även om man står stilla motsvarar det en hastighet av 30 kilometer i timmen. Och så fort man ramlar följer man med vattnet upp över krönet. I min fantasi ritar jag skärande svängar över hela den flacka backen. Jag visualiserar hur jag trycker ifrån med hårda bett från kant till kant. Den ser rätt skön ut ändå, tänker jag om vågen och blir alldeles nervös över hur det ska kännas att pressa ett tåskär mot vattenflödet. Killarna i kompisgänget verkar ha noll koll. De lyckas bara stå i botten av vågen ett par sekunder innan brädan nyper åt något håll och de slungas på rygg. Surfläraren inom mig vill gå dit och säga åt dem vilka fel de har i sin stance. Stängda höfter, rumpan ut och axlarna sidledes. I surfing öppnar vi kroppen i färdriktningen, vill jag säga. Vänta bara ska de få se, tänker jag för mig själv.

Upp till bevis
Så har det blivit dags, vågen stängs av och min grupp (nio konferensgäster plus jag själv) samlas på poolkanten: ”Är det någon som testat förut?” frågar den långhårige instruktören Joonas Wikberg. Det blir tyst. ”Vem har hållit på med extremsport?” Några händer räcks upp. ”Vem har åkt puder på riktigt, alltså inte i Sverige?” och hela gruppen nickar igenkännande. Efter att ha checkat våra förkunskaper följer en kort genomgång med fokus på säkerhet och fallteknik, och så är vi igång. ”Bli ett med brädan.” avslutar Joonas. Först ska alla prova att ligga ner och surfa på magen och då använder man sig av en så kallad bodyboard som ser ut precis som de varianter som används i havet.

Hela varvet klarar sig utmärkt, förutom chefen i konferensgänget som får badbyxorna avspolade till arbetskamraternas stora förtjusning. Dags att stå upp, på en bräda som påminner om Wakeboard i storlek, men smalare, mer rundad form och utan fenor. Jag gräver in fötterna i brädans gummidäck i min vanliga surfstance, varpå Jonas förklarar att jag inte kan stå sådär. ”Du måste stå helt tvärs brädan och stänga höften och bröstet” säger han. Jag blir förvirrad, det är ju precis motsatsen mot vad vi surflärare säger till våra elever, men det finns ingen tid att tänka. Bara köra. Att stå stilla där i det forsande vattnet på min planande lilla bräda går bra, men då jag försöker göra en sväng får jag sladd med efterföljande nyp.

”Häng på bakfoten, så ja!” uppmanar Joonas och de flesta i gruppen lyckas nästan med en gång, ett par sekunder. Ut i forsen, stå på bakfoten, försöka få skär, sladda ut sidledes, ramla. Vår timme går alldeles för fort och lämnar mig med en lumpen känsla av att någon snott min godispåse, jag fick liksom aldrig in känslan ordentlig. Var fanns mina skärande svängar? Troligtvis kvar i fantasin.

Övertid idag igen
Badet skulle egentligen stänga efter vår timme, men jag hade bokat fotosession med Joonas och kollegan Pontus Gustafsson. De har verkligen fått kläm på vågen och surfar den helt obehindrat på samma sätt som jag (i min fantasi). Det ser ut lite som en blandning av skateboardåkning i miniramp och wakeskate efter båt. De gör olika coopingtricks på bassängkanten och vattenskidsvängar uppe på vågens face. Även jag får chansen att nöta lite extra, men det blir absolut inte någon fråga om de surfiga svängarna jag fantiserat om ­ jag står mest och sladdar på bakfoten med mjölksyra i bakbenet. I bilen hem infinner sig en sorts splittrad känsla av att vågen verkar vara en riktigt rolig leksak om man bara kunde köra lite bättre.

För att försvara min heder skulle jag gärna avfärda alla likheter med surfing, men i samma andetag ser jag för min inre syn Joonas, Pontus och ett gäng från Malungs snowboardgymnasium skära från kant till kant i svepande svängar och det ger mig en sorts avundsjuk ångest som får mig att vilja vända tillbaka och försöka igen ­ fan, det ser ju ut som surfing stundtals. Och när man får in klämmen kanske känslan också påminner, åtminstone lite. Fast samtidigt tycker jag att vågsurfing och fiske har mycket gemensamt och jag skulle vilja likna den här vågen vid en fiskedamm där någon rycker i linan bakom ett blått skynke. Visst är det en härlig känsla när det rycker i spöet, men vid en fiskedamm märker man att inte är det fiske det handlar om.

Läs även om Lindvallens ägare Skistar i: Imperiet Skistar – Bidragsmonster eller glesbygdshjälte?