Vi fick se det med egna ögon dagen efter då vi släpptes av med helikopter på en yta stor som en lägenhet och Laird drog iväg med Jones för att påbörja sitt åk från den allra bästa delen av bergskammen. Resten av oss observerade åket från en topp som lätt erbjöd det längsta åket någon amerikansk skidanläggning kan erbjuda, och som såg ut som att ha blivit vänt upp och ner och doppad i vit färg. När jag uttrycket förvåning över den minst sagt begränsade landningsytan skrockade piloten. ”På vissa platser har jag bara plats för en helikoptermed. Du kommer att uppleva det också” sa han. ”Du behöver ingen massör mot slutet av dagen” sa Kalama. ”Du behöver en psykolog”. Det är mycket som kommer att skilja sig från en vanlig arrangerad resa om man reser med personer som Laird Hamilton, som inte kan sitta still.

Om vinden tvingar dig att stanna i stugan under en dag fixar Laird en motorsåg som han sågar upp en vak med och erbjuder vinterdopp. Luften var så kall att det uppsågade hålet började frysa om det lämnades orört under fem minuter. Hamilton föreslog att vi skulle värma upp oss i bastun till dess ögonen rann och sedan springa barfota ut och hoppa ner i vaken. Kombinationen skulle rensa bort gifterna från kroppen menade han. Och vi skulle göra det om och om igen. Jag är fortfarande inte säker på varför. Hamilton tyckte sedan att vi skulle göra en ”grabbcamp” av situationen och föreslog alternativa aktiviteter. ”Jag vill kunna göra sådant jag göra hemma på Hawaii” sa han. Efter att han blivit uttråkad på SPA-avdelningen, drog han iväg ut på en skoter (och rullade flera gånger), för att sedan fortsätta med snökiting, surfa med sin snowboard efter ett hundspann och hugga granar i skogen.

Skogshuggningen hade dubbla syften: Första och främst ville han hitta ett perfekt exemplar som skulle kunna utgöra en snidad SUP-bräda (Stand uppaddling), men han sökte också material till en ”grand finale-brasa” som skulle antändas med flygbränsle och dynamit. Det är känt som Bombfire runt Tordrillo, och nu vet jag varför. De upptravade granarna förvandlades till ingenting på nolltid och det enda som blev kvar var ett svampliknande rökmoln i samma storlek som ett litet hotell. Hamilton var givetvis den som tände på. ”För Laird” berättade King, ”finns inte tråkiga dagar”.

På den sjätte dagen sprack molnen upp och vi kunde njuta av förhållanden i världsklass. Företaget är det enda som har tillgång till området runt omkring lodgen, ett område som omfattar 5 600 kvadratkilometer bergsterräng. Helikoptern lyfte oss över Cappsglaciären, Alaskas andra största, och släppte av oss på ett snötäckt isfält som löpte ner över ett stup och ner i en gigantisk nischglaciär. En av guiderna drog iväg och rapporterade sedan via radio. ”Jag vill att ni verkligen kör hela vägen” sa han. ”En i taget, på min signal. Den är enorm och om den går vill jag bara ha en person där i taget”.

”Han kunde ha hoppat över det sista och jag hade mått lika bra” tyckte Kalama. Åket var så bra att jag glömde kylan och smärtan i kroppen efter en hel dags åkning med elitidrottsmän. Det som gör en sådan här resa värd det, oavsett pris och profiler bredvid dig, är den vilda och öde naturen runt omkring dig. ”Vad kallar ni det åket?” frågade jag när vi kom ner. Han skrattade. Precis som tusentals andra åk härute var även detta ett jungfruligt åk. ”Vad vill du kalla det” sa han.