AV Glenn Mattsing | UR Outside nr 1-2010

”Jag lever inte som en skibum, men jag kan bli otroligt frustrerad när jag missar en puderdag” säger Martina Palm, 35, som är heltidsanställd på guideföretaget Chamonix Experience där de anställda har tre timmars lunch, ”för att hinna åka skidor”. Det är inte bara för att ha roligt Martina åker skidor (hon har runt 70 skiddagar per år) ­ det är också viktigt att hon känner till bergen runt Chamonix för att kunna hjälpa sina kunder. ”Det finns alltid någon på kontoret som har gjort just det åket eller den klättringen klienten frågar efter”, säger hon.

Men trots att Martina är en erfaren klättrare (Cho Oyu, 8201 meter) och skidåkare (hon har åkt nerför Cappuccinglaciären som lutar 55 grader, hon rekommenderar inte kunderna att åka där) får hon inte guida på berget. I Alperna gäller auktoriserade guider och inget annat. Men inte Martina emot. ”Jag har hellre ett kontorbaserat jobb så att jag kan ge mig ut på fritiden. Hade jag jobbat som guide hade jag tappat suget” säger hon. Ska man nu tänka sig ett ”utejobb” inomhus så är kanske just Martinas jobb, med kontor i det pittoreska Argentiére omringat av Europas högsta berg, det perfekta.

Från rivieran till Chamonix
Det är början av november och Chamonixdalen är på väg att växla över till vinter, och högsäsong. Snögränsen kryper allt längre ner mot byarna i dalen; Le Houche, Argentiére, Les Tines, Chamonix. ”Det var bergen som lockade mig hit”, säger hon. Jobbet som reseledare i England var trevligt, båtjobbet på Rivieran var också okej, men Chamonix och skidsäsongen erbjöd så mycket mer. Här hittade hon glädjen i skidåkningen, cyklingen och senare också klättringen. Och att flytta hem till Finspång, på östgötaslätten, var inget alternativ. Istället blev det Chamonix Experience, eller Chamex, och anställning som Russell Brice högra hand. Trots att området kryllar av erfarna alpinister, som skulle kunna hugga av sina hightech-stavar för att få jobba på Chamex, var det den då oerfarna Martina som fick jobbet. Men det är kanske inte så konstigt.

”Svenskar är väldigt lugna och pålitliga” säger Russell och redogör samtidigt för andra nationaliteters svagheter och styrkor. Något han har upplevt många gånger under pressade situationer på bland annat Everest. Att Martina hade viss erfarenhet från berg men ändå kunde tänka sig ett jobb inomhus, till skillnad från många andra som söker sitt drömjobb i Chamonixdalen, gjorde valet lätt för Russel. Idag är det Martina som ansvarar för kontoret i Argentiére, medan Russell allt mer ägnar tid åt Himex, Himalaya Experience, med fokus på Everest och Himalaya. Hon skriver kontrakt med samarbetspartners, mailar kunder, ansvarar för webben och har kontakt med guiderna. Allt med svensk noggrannhet och planering.

”Du kanske ska börja med Alperna?”
Under sina år på Chamex har hon lärt sig en hel del om berg, men också om människorna som vill klättra dem. När jag frågar henne om vilka trender hon ser svarar hon som många andra guider och experter: ”Trenden är att folk vill göra mer och mer, men de har inte alltid erfarenheten eller fysik till det”. Inte helt förvånande blir vissa klienter besvikna när de får rekommendationen: Du kanske ska börja med några toppar i Alperna innan vi börjar planera för Everest eller Cho Oyu. ”Det är förvånansvärt hur många som kontaktar oss med vilja att klättra till exempel Everest utan någon erfarenhet. En del klienter trivs inte ens i bergsmiljö, men de ska ändå upp på toppen” säger hon. (Hon har själv varit på North Col)

Klienterna är till 75 procent britter och amerikanare, men en ökande del är Skandinaver. Fransmännen skulle inte få för sig att använda andra guider än de från urfranska La Compagnie des guides. ”Svenskar är generellt sett ganska sportiga och i bra form. Men i den svenska kulturen finns inte det här med guider. Man vill klara sig själv” säger hon. ”I England är det okej och man använder gärna en guide om man har pengarna”. För Martina är alpin klättring något fantastiskt, men det är också nära förknippat med hur mycket obehag man klarar av. ”Det svåraste med jobbet är att se hur vissa klienter inte respekterar berget och guiderna genom att vara dåligt förbereda och pressa sig för hårt, säger hon. ”Man blir ju rädd när man inser att man inte orkar mer, men man gör ju det. Det är viktigt att man vet vad kroppen klarar”.

Vad hon själv klarar är hon numera ganska säker på. Efter deltagande i ultramaratonloppet Ultra Trail du Mont Blanc (den kortare varianten: CCC) vet hon att fixar fem mils bergslöpning, och efter skidexpeditionen till Cho Oyu, tillsammans med Russell, vet hon hur 8000 meter känns i ben och lungor. ”Jag gillar att vara i basläger och jag trivs på berget. Men jag trodde inte att det skulle vara så lätt att toppa, och så svårt att åka skidor utför det”.

Detta är en arbetsansökan
Efter sju år med berg, alpinister och skidåkare har Martina kommit till insikten att det är dags att gå vidare. ”Jag kommer inte längre med Chamex” säger hon. ”Jag skulle kunna tänka mig att jobba med något helt annat. Jag är öppen för att prova något nytt”. Det innebär dock inte att hon flyttar tillbaka till Sverige. ”Jag skulle nog ha svårt att anpassa mig till klimatet” erkän, ner hon. ”Men man vet ju aldrig”. Det betyder inte bara att en driven tjej med järnkoll på berg och bergsklättrare finns tillgänglig för arbetsmarknaden, utan också att ett av Chamonixdalens mest intressanta jobb blir ledigt.

Läs om fler profiler här.