Om du tränar tillräckligt mycket kan du äta vad som helst, eller hur? Fel! Tro mig, jag provade en mängd olika kostråd under förra året. Det jag lärde mig kan förändra ditt liv.

AV John Bradley | UR Outside nr 1-2010

”Men du är ju så smal” Det var reaktionen när jag berättade för människor runt omkring mig att jag tänkte ägna ett helt år åt att prova olika kostråd. De hade rätt. Det var augusti 2008 och slutet av en intensiv säsong med landsvägscykling, vilket hade förvandlat min kropp till något tanigt med måtten: 180 centimeter och 68 kilo. Men alla skämt om min skrala kropp och synliga revben var ett tydligt tecken på något viktigare ­ att människor ändrar sin kosthållning först när de behöver gå ner i vikt. Så länge vi är smala tror vi att kosthållningen är bra. Att man är smal behöver inte vara synonymt med god hälsa. Inte ens när det, som i mitt fall, beror på en aktiv livsstil.

Faktum är att många av oss använder våra personliga rekordtider på till exempel milen som ursäkt för att stoppa i sig fruktansvärd mat. Jag hörde en intervju med en cyklist där reportern frågade vad han åt för att hålla vikt, varpå cyklisten svarade, ”Jag kan äta i princip allt. Jag är cyklist” Det är en vanlig inställning; ibland är syftet med träningspasset just möjligheten att proppa i sig öl och burgare. Det kanske förklarar varför stordrickare tränar mer än nykterister, allt enligt en studie som publicerades förra sommaren. Vid 38 års ålder och med hjärtproblem i släkten, plus en mörk historia som omfattar enorma mängder pizza, var det dags att tänka till. Jag behövde en strategi som gav resultat men som inte tvingade mig till jobbiga och invecklade matrutiner. Men var skulle jag börja?

Hälsoindustrin riktar sig nästan bara till de som anser att en cykeltur skulle innebära en stor förändring i deras liv, inte till personer som tränar regelbundet året runt. Så jag bestämde mig för ett djärvt test. Jag skulle ägna åtta veckor var åt sex olika kostprogram: Sexpackdieten, stenålderskost för aktiva, medelhavskost, Okinawaprogrammet, råden från dietisterna och en kost baserad på matpyramiden. Jag bestämde mig för att anteckna varje måltid, tilltugg, energidryck och träningspass. Som utvärdering bestämde jag mig för att anteckna hälsostatus och göra regelbundna besök (varannan månad) hos läkaren och på labbet för att mäta vikt, kolesterol och göra andra hälsotester.

Jag planerade endast in två uppehåll: 19 dagar för smekmånaden, vilket inträffade efter sexpacksdieten och elva dagar runt jul och nyår, vilket var precis efter stenåldern. Min hypotes: Genom att anamma samma disciplin för min kosthållning som jag har haft i min träning, borde jag kunna utvärdera effekterna av dessa olika kostprogram och jämföra med de effekter som upphovsmännen angivit. Var och en av dessa kostråd skulle ge mig nya kunskaper om kost, men de skulle också göra mig besviken. Och under resans gång blev jag världens bästa expert på hur jag ska äta.

Klicka på innehållsförteckningen eller siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.
Inledning | Sexpackdiet | Stenålderskost | Medelhavskost | Okinawaprogrammet | Dietist | Matpyramiden | Slutsatser & hur kroppen påverkades