Några svängar i snön och ett ensamt spår som slutar i intet är det enda som vittnar om att någon droppat en av Åres mest beryktade klippor. Ingen var där, ingen såg det, men de kallar honom ”demonen”. Outside har träffat doldisen som skakat om Åres inre friåkningsscen.

AV Lars Larsson | FOTO Glenn Mattsing | UR Outside nr 1-2010

Det är en typisk försäsongsdag i Åre. Gråmulet och lite tveksam snökvalitet. David Kantermo hasar ner mot en klippavsats där de duktigaste åkarna brukar hoppa. Det här är en klippa som han och de övriga i Åres friåkarelit kan utan och innan. Det går att hoppa från bara en meters höjd, men det går också att hoppa nästan tio meter högt. Nu syns färska spår från den högsta avsatsen och åkaren som har lagt dem har varit ensam. Eftersom det är högt och landningen ganska platt är det inte många i byn som sätter ett sådant hopp. David känner dem alla.

”Jag visste att alla duktiga åkare antingen var ute på världscup i puckel, friåkningstävling eller filminspelning, det var helt tomt i byn” berättar han.
David är själv före detta svensk landslagsåkare i puckel och numera huvudtränare för det norska landslaget, så han vet vad han talar om. Dessutom är han medlem i den mytomspunna Åkarklubben i Åre, ett slutet sällskap, beryktat för sin råa skidåkning och sitt sedeslösa festande. Alla känner alla i denna lilla klick och de flesta av dem är professionella skidåkare. Eftersom David vid den aktuella tidpunkten var ensam hemma och inte hade någon att åka med hade han tänkt ta det lite lugnt, men varje morgon han kom upp på berget var det samma visa.

Någon hade redan hoppat från en högre avsats än han själv hade tänkt hoppa ifrån, eller kört den svettigaste linjen på de platser där han och hans kompisar brukar åka. Dessutom var den mystiske åkaren alltid ensam och spåren visade att han alltid stod upp i landningen. Men spår var också det enda David såg av honom.
”Jag fattade inte vem det var. Varenda gång jag var ute och åkte i bra snö så låg det redan ett spår där” säger David, som blev både peppad och stressad av situationen. ”Jag hade ingen aning om vem det var, men hade han hoppat så var det ju klart att jag också var tvungen att hoppa”.

David började misstänka att det var någon i det vanliga gänget som jävlades med honom, men när han ringde runt till dem bedyrade alla att de var bortresta. Det gick så långt att David till och med satt i liften och spanade för att försöka se vem den okände åkaren var, men utan resultat. Till slut kom han, med glimten i ögat, till slutsatsen att det måste vara en demon som härjade på berget. Därmed hade en legend fötts och den kom snabbt att sprida sig bland den inre kretsen av friåkare i Åre. Åre är trots allt en liten by och med fler blickar riktade mot sig, var det bara en tidsfråga innan Demonens verkliga identitet skulle avslöjas. Några månader senare var David ute och åkte tillsammans med Jon Larsson, en av Åres duktigaste friåkare i sverigeeliten.

Jon berättade att han dagen före hört ryktas om att en kille från Järpen hade hoppat på ett konstigt ställe med en ruggig plattlandning precis under Olympialiften, eller VM8:an som den numera kallas. Det var ett sådant hopp som ingen annan skulle bry sig om att göra eftersom det handlar om att gå in tre meter i ett buskage för att ta fart och sedan plattlanda ett fall på åtskilliga meter. David hade sett spår där varje morgon när han hade spanat efter den mystiske åkaren. Det kunde inte vara någon annan än Demonen. Slutsatsen blev att den okände hjälten som satt myror i huvudet på David Kantermo måste vara 30-årige Erik Sunnerheim från Järpen. På något outgrundligt sätt hade han trots sin stora talang lyckats hålla sig praktiskt taget okänd även bland många initierade åkare. Ett stående skämt bland dem som redan kände Erik blev därefter att sinsemellan referera till honom som Demonen.

Såg någon ett hårigt spår i Östra ravin var den självklara gissningen inte att världsmästaren Henrik Windstedt varit där utan att ”Det är troligtvis Demonen”.
Själv var Erik vid den här tiden helt ovetande om sitt nya smeknamn och det skulle dröja ganska länge innan han fick höra historien. En första ledtråd kom via hans flickvän. En vacker dag på jobbet hade ett barn kommit fram till henne och frågat ”är det du som är tillsammans med Demonen?” Hon blev chockad, fattade ingenting, och måste nog ha funderat över om hennes pojkvän bar på någon mörk hemlighet. Ungefär ett år efter att smeknamnet myntades föll sedan alla pusselbitarna på plats när Erik själv fick historien återberättad för sig. När berättelsen slutligen nådde Outsides redaktion blev vi direkt intresserade av att veta mera om denne demoniske skidåkare.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.