En vanlig dödlig hade troligtvis blivit ett frimärke i backen efter ett sådant hopp, men Erik åkte vidare efter landningen utan att bromsas upp, trots att den var extremt tung. Erik själv är däremot inte speciellt tung. Han väger 57 kg och vid första anblicken är det en gåta hur hans taniga kropp kan stå emot de våldsamma krafter som uppstår vid extrem skidåkning av denna typ.
”Man behöver inte så mycket muskler. Jag har ju en stor fördel om jag ska hoppa från en hög höjd. Det smäller ju inte så hårt om man väger lite” förklarar Erik, som ser flera fördelar med att vara lätt i kroppen, ”Man slipper träna så mycket, det räcker med några benböj på försäsongen”

Erik har en kluven inställning till friåkningstävlingar, han säger att han inte är så bra på att tävla och att han brukar bli överladdad. Eftersom hans åkning hela tiden ligger precis på gränsen, räcker det med minsta övertändning för att det ska gå överstyr. I bilen på väg hem från en tävling i Røldal i Norge uttryckte Reine det lite skämtsamt som att ”Erik är sämst när det gäller” Det kanske stämmer för enligt Erik själv så ramlar han i normala fall mycket sällan.
”Jag brukar för det mesta ramla tre gånger per säsong, alltså tappa skidorna tre gånger” säger han, men på denna tävling tappade han skidorna tre gånger i samma åk.

Annars är ett återkommande scenario att han placerar sig mycket högt i kvalet men sedan gör sämre ifrån sig i finalen. När jag frågar Erik hur det har gått resultatmässigt i de friåkningstävlingar han ställt upp i svarar han att ”där har jag inte mycket att skryta med” Men trots problem att hålla nerverna i styr är det inga dåliga resultat han presterat. Förra året kom han totalt femma i Norway Freeride Cup med en andraplats i Hemsedal som bästa resultat. Han har också varit med i Extrem-NM i Riksgränsen några gånger. För tre år sedan låg han trea efter kvalet, med bara friåkningstjärnorna Fred Syversen och Henrik Windstedt före sig, men slutade på sjätte plats. För två år sedan imponerade han stort på NM genom att visa upp en annan av sina specialiteter ­ att åka snabbt.

Erik behövde inte mer än fyra, fem svängar för att ta sig utför hela den branta bergssidan i Riksgränsen.
”Han kör jävligt fort. Det finns ingen som kör snabbare än honom” säger Jon Larsson, som också har tävlat i gränsen och som åkte mycket med Erik när de var små.
Erik har trots allt kört relativt bra på tävlingarna men enligt till exempel Reine Barkered som sett honom åka både på tävling och till vardags har han mycket mer att ge än vad han hittills har visat under tävling.
”Erik är definitivt den bästa osponsrade åkare jag någonsin träffat och till och med bättre än många av de sponsrade åkarna” säger Reine.

Det kanske bara handlar om orutin eller så är det tävlingsformatet som begränsar hans kreativitet, men en sak är säker och det är att när det verkligen inte gäller då är Erik kanske den bäste av alla. Efter att David Kantermo fick klart för sig att det var Erik som var hans demon har han både träffat och sett honom åka några få gånger. Ett av tillfällena utspelade sig vid Östra ravin i Åre. Östra, som ravinen oftast kort och gott kallas, är troligtvis den mest mytomspunna platsen på skutan och här har många av landets främsta friåkare fostrats. Ravinen kantas av en stor hängdriva som är populär att hoppa ifrån, men bredvid hängdrivan finns en klippa som är betydligt högre. Platsen kallas ”Högsta” och ända sedan Jesper Rönnbeck i slutet av 90-talet gjorde en daffy-twist-spread på smala puckelskidor utför det 20 meter höga droppet, förevigat i den legendariska skidfilmen Free Radicals 1, har detta varit alla friåkares heliga graal.

Om du vill göra dig ett namn som friåkare i Åre är det Högsta som är eldprovet. Många har försökt, men de som verkligen satt hoppet går att räkna på båda händernas fingrar. Det handlar om killar i samma kaliber som Henrik Windstedt, Jon Larsson och Reine Barkered.
”Det kräver en herrejössesuppladdning att hoppa ifrån Högsta. Man måste dels ha stått på kanten och dels ha hoppat det för att förstå hur otäckt det är, för det ser ruggigt högt ut därifrån” säger Reine.
Vid det aktuella tillfället stod David som åskådare när bland annat Reine och Erik hoppade från högsta. Enligt David var Erik den som satte hoppet bäst av dem som körde vid detta tillfälle.

”Han satte det svinbra, det var snyggt och kontrollerat i luften och landningen var inga problem. Jag blev jäkligt imponerad. Vi kallade ju honom demonen och jag hade knappt sett honom åka och när jag sen väl får se honom sätter han ett av de största hoppen du kan göra i Åre” säger David.
De flesta av Åres bästa friåkare brukar åka omkring i kompisgäng och pusha varandra till att tänja sina gränser. När någon till exempel ska hoppa från en högre eller svårare klippa än de tidigare gjort kan det krävas en hel del peppning och gärna att någon med mer erfarenhet visar hur det ska gå till. Men här skiljer Erik återigen ut sig från mängden. Den allra första gången han hoppade från Högsta i Östra var han nämligen helt ensam.

”Det är lite konstigt, men de gånger jag åker ensam är då jag åker som bäst och det är oftast då jag hoppar längst och högst” säger Erik.
För de flesta är det ofattbart hur någon vågar köra ett så svårt dropp ensam, men för Erik är det helt naturligt att ladda på lite extra när han kör själv.
”Skidåkning handlar mycket om att lita på sig själv, självförtroende alltså, man måste ju veta eller åtminstone tro att det funkar. Och intalar man sig det, då funkar det ju, och då är det bara att köra” säger han.

Många skulle vilja köra Högsta bara för att det har sitt rykte och är Åres eldprov. Av samma anledning skulle de flesta aldrig hoppa utan att veta att en kamera dokumenterade deras bedrift. Om de sedan lyckades skulle de troligtvis berätta det för hela byn. Men Erik har andra drivkrafter. När han kör sina djärva linjer är det inte för ära och berömmelse, utan enbart för åkningens egen skull, enbart för att han älskar att åka skidor och tycker att det är det bästa som finns. Just därför förtjänar han också den största respekt.

Nästa gång du ser ett ensamt skidspår på skutan leda ut mot ingenting, anar du nog vem som varit där. Du kommer aldrig att få höra om hoppet på afterskin. Du kommer aldrig se honom skrävla i baren om hur grym han är, hur högt det var eller hur snyggt han stompade landningen. Du kommer troligtvis aldrig ens se skymten av honom. Men du vet vem han är.

Läs även om varför Karolina Ekman valt att sluta med extremskidåkning i Exit extremskidåkning eller fler artiklar om skidåkning här.