‘look at the tires, like slicks!’ säger min combo och ler stort. Vi står i regnet på en lerig busstation i utkanten av Tbilisi, två norrmän, tre svenskar, en slovenska och en ryss, alla klädda för en stadspromenad. Min vän pekade på däcken på en minibuss vi just ska stiga på. Jag nickar. En bild av Mt. Kazbek pryder den vita minibussens övre framdel. Det har varit olika bud de senaste dagarna, vägen stängd eller vägen öppen? Ingen vet. Vi beslöt oss för att göra ett försök. Nu verkar vi komma iväg, vägen är tydligen öppen. Om den är farbar är en annan femma.

Minibussen är invändigt överlastad med olika lådor, brödlimpor på hatthyllorna och människor trängs på in. Mina knän inpressade i sätet framför. Någon sover redan. Vi som sitter längst bak får stuva om lite bland lådorna för att undvika att de faller ner på oss men vi får ändå parera dem när bussen bromsar in alltför hastigt.

Ett par timmar och några passiva cigaretter senare kör vi upp bland molnen strax innan skidorten Gudauri och sikten är noll i dimman. Jag sticker ut huvudet genom fönstret, jag ser några meter framåt. Vi slirar uppe på en halv decimeter snö, mellan två meter höga snövallar och ojar oss över riskerna vi utsätter oss för. Över ett pass, genom ett par tre beckmörka tunnlar, nedför; Ett dallandskap breder ut sig under molnen, vi dundrar fram på en skramlig väg, regnet smattrar mot rutorna.

Bussen släpper av oss i Stepantsminda drygt 1600 m.ö.h. Vi vecklar ut benen. En man möter oss för att visa sitt hus där vi kan bo och äta för motsvarande 120 kronor, vi nappar på det, kastar av allt vi inte behöver och ger oss av för att klättra upp mot kyrkan Tsiminda Sameba  vid foten av Mt Kazbek (5047 m). Vi är inte mer än 15 km från gränsen till Ryssland, man kan köpa ryska matvaror i butiken ’shop turist’ och en del av bilarna har ryska nummerplåtar. Här delade Ryska staten tidigare ut pass till innevånarna, något som bidragit till spänningarna mellan Georgien och Ryssland.

Vi klättrar, genom regn och snö, når den gamla stenkyrkan på en dryg timme och stiger in genom träporten mitt under en mässa. Folk trängs stående i det mörka kyrkorummet, fuktigt, små dimensioner, varmt just kring gaskaminen där folk hängt sina blöta kläder. Min kropp fylls av den annorlunda atmosfären, utanför faller tunga snöflingor. Mina vänner har täckt sina huvuden med halsdukar, fått varsin sjal tilldelad som de fått vira kring höfterna för att simulera att de bär kjol. Vi stannar ett tag och klättrar sen ned för slänten, vana lokalbor passerar oss på vägen ned, smidiga som bergsgetter.

Ett par timmar senare sitter vi värmen och spisar kyckling och stekt potatis hos mannen som plockade upp oss vid bussen. En lång tyst natts sömn och vi vaknar till klara skyar, så när som på ett retsamt moln som med vad som verkar vara utstuderad lathet vilar över toppen på Mt. Kazbek. När inte sikten är bra nog beslutar vi att besöka en varm källa som inte visar sig vara mer än ett rör där ljummet vatten bubblar upp och vidare ner i en betongbassäng. Vi fortsätter genom dalen några kilometer, finner några utsökta tjetjenska torn, ett par stora vallhundar, gamla växthus där det tidigare växte gurkor. Det var nr gasen var gratis, nu står det och förfaller och bidrar till känslan av post-Sovjet.

Vi lyckas ordna 7 platser i en minibuss som ska tillbaka till Tbilisi, det blir inte raka vägen, först ska bröd och äpplen lastas om, människor ska på och av till slut masar vi oss upp för backen mot snön, molnen, passet och vidare mot Tbilisi. Det är inte sista gången vi är här, min combo har hört eftter och det ska vara en fina och möjlig klättring upp på toppen på vår och sommar.