Dagarna var så pass flexibla att vi kunde ta oplanerade pauser för att umgås med lokalbefolkningen. Von Zielbauers stil märks i företagsnamnet. Någon gång i slutet av 1980-talet reste han och en vän runt i Europa, och på ett nattåg någonstans i Tyskland började de prata om ”den där stereotypa mannen vi hade sett på alla järnvägsstationer ­ vanligtvis en vit man med dreadlocks, läderjacka och med en liten kniv i bältet. Vi tyckte att det där är seriösa Roadmonkeys”. Ordet etsades fast i minnet. Många år senare cyklade han ensam genom Vietnam och i ett infall tatuerade han en liten apa på underarmen tillsammans med de vietnamesiska orden CON KHI CHEN DUONG (”road monkey”).

Det är vår andra dag på barnhemmet Ba Vi. Det är 35° varmt och molnfri himmel. Von Zielbauer och jag har valts ut att bygga den gångväg som leder till lekplatsen. Vi gräver ut gången och lägger sedan ner cementplattor. Några hundra meter bort, på en nygjord betongplatta, arbetar resten av arbetsgruppen hårt. David och Vanessa sätter upp en rutchkana av glasfiber. Lauri och Conrad monterar räcken. Kim, Linh Do och von Zielbauers kompisar Brent och Philip, drar åt bultar medan de rappar med i den låt av Public Enemy som smattrar ut ur en liten telefon. För att försäkra sig om att vi blir klara i tid har barnhemmet tagit hjälp av fångar från fängelset bredvid. Jag har blivit vän med en av de intagna, Chinh (inte hans riktiga namn), och han frågar om mitt liv hemma i Los Angeles.

När jag och Chinh sätter dit mursten med hjälp av gummiklubbor kommer Do förbi och översätter. Det visar sig att vi båda är födda 1971, så vi delar samma kinesiska stjärntecken, nämligen grisen. ”Vad betyder det att vara gris?” frågar jag. ”Du är lat och smutsig” svarar han. Några av fångarna skrattar lite. ”På allvar:” ”Du har många problem” berättar han. ”Många, många problem” Fler skratt. En stund senare när vi gräver nästa del av gångbanan lyckas jag locka fram mer skratt när jag träffar en stor sten med min hacka så att handtaget går sönder. De som ännu inte har skrattat på min bekostnad gör det lite senare när Chinh berättar för mig att den konformade risbondehatten jag har på mitt huvud mestadels bärs av kvinnor. Senare på dagen hjälper jag de andra i Roadmonkey-gruppen med att dra åt bultarna i barnens gym.

Med hjälp av skiftnycklar handdrar vi hundratals bultar. När det är klart samlar vi ihop alla som kan hjälpa till med att lyfta gymmet på plats. När alla är på plats och redo räknar von Zielbauer till tre på vietnamesiska: ”Mot, hai, ba, lyft!”. När det är dags att inviga lekplatsen dagen efter är barnen nervösa och förväntansfulla. Min lille vän Lanh tittar på mig från sin plats i kön. Han säger mitt namn och lyfter handen. Från någonstans långt borta hör vi artillerield från en armébas. Rök från jordbruken stiger mot den skinande solen. När barnen får grönt ljus att börja leka exploderar området i ett moln av kaos och högljudd lek.

Tillbaka i Los Angeles försvagas minnena av barnen i Ba Vi snabbt av virrvarret i mitt privata och professionella liv. Jag skriver några artiklar som är både utmanande och kul, men knappast lönsamma. På grund av ekonomisk nödvändighet accepterar jag till och från uppdrag som saknar det mesta vad gäller kvalitet och intressegrad. Jag skrev om hur man får ett sexpack. Jag recenserade en klocka som kostar 100000 kronor, ungefär tio gånger genomsnittslönen i Vietnam. Jag försöker hålla liv i en relation som är på väg att rinna ut i sanden. Men ingenting funkar. Det är inte så att jag har en ålderskris, men jag känner att jag måste åstadkomma förändring i mitt liv.

Under tiden publicerade jag mina bilder från Vietnam på Facebook och Snapfish och fann mig själv babblandes om cyklingen, de föräldralösa barnen, lekplatsen, ja allting – för dem som ville lyssna. Responsen var överväldigande positiv. Människor störde sig inte på min entusiasm; de ville veta mer. När jag sitter och skriver den första versionen av den här artikeln funderar jag på hur viktigt von Zielbauers arbete är. Till min förvåning blir jag inte cynisk. Von Zielbauer och vi andra räddade inte världen, men vi gjorde något som var betydelsefullt. Och det var då det slog mig: Jag ska arbeta för Roadmonkey. Von Zielbauer gillar idén. ”Jag tycker om hur du reser” säger han till mig i telefonen. ”Jag tycker om hur du blev en del av gruppen, lokalbefolkningen och barnen. Jag gillar hur du hanterade situationen när Kim for över styret.”

Jag vet att Roadmonkey inte visar några svarta siffror än, men von Zielbauer berättar att företaget växer och att han behöver hjälp, både på kommande resor och på hemmaplan. ”När jag är klar med nuvarande uppdrag och det inte finns några intressekonflikter är jag beredd att diskutera” säger jag. Men, jag kan inte vänta. Jag bestämde mig för att gå vidare med Roadmonkey, oavsett eventuella intressekonflikter. Jag slöt ett avtal med von Zielbauer om en testperiod. Han betalar mina utlägg och när jag inte arbetar som skribent introducerar jag honom för mina kontakter i outdoorbranschen samt hjälper honom med planering och verkställande av nästa Vietnamtripp. Ett par veckor efter vårt samtal befann jag mig på den stora, årliga, outdoormässan i Salt Lake City där jag delade ut Roadmonkey-visitkort med mitt namn på, pratade med sponsorer och gjorde så mycket reklam jag kunde.

En bekant på GoLite lovade mig att de skulle donera en del utrustning. Över en lunch med en representant från Kona lovade han att skänka 16 cyklar till skolan vi arbetar med under nästa resa. Detta är små bedrifter för all del, men det hindrar mig inte från att känna att jag tillför världen mer nu än när jag skriver en klockrecension. Efter lunchen med Kona skyndar jag mig för att träffa en gammal bekant som jobbar med PR på ett energimatföretag. Hon blev förvånad över att se mig som säljare snarare än journalist. Jag berättade om min resa till Vietnam, hur jag diversifierat min karriär och om några idéer jag hade om potentiella samarbeten. När jag var klar tittade hon på mig som en stolt förälder som ser sitt barn ta studenten. ”Jag är så glad över att du gör något som är så meningsfullt” säger hon, om än något tvekande. ”Alla säger ju att du är en cyniker.”

Läs även om Venezuela i Chavéz värld, om Surinam i Batman, återkomsten eller om Argentina i Jakten på världens bästa stek.