Hon förklarar att institutioner som barnhemmet är bokstavligen livsviktiga för att invånarna ska kunna få grundläggande hälsovård. Av landets 63 provinser är det bara en handfull som har utrustning för att kunna sköta om barn med HIV. I en del fall, förklarar hon ”får vi in barn som kommer från bra, kärleksfulla familjer som bor för långt bort från bra vård. Ba Vi är deras enda hopp. ” Direkt efter att vi introducerats för varandra lär 13-årige Lanh mig grundläggande vietnamesiska och vi kör det gamla ”mitt-namn-ditt-namn”-tricket. Jag trycker mina händer mot hans och säger hans namn: ”Lanh” Han gör likadant: ”Mike” När våra knogar möts skriker han av glädje: ”Yaaah!”

Vår tid här på barnhemmet ser ut så här: Idag bekantar vi oss med stället, och varandra. I morgon cementerar vi en väg och en plattform för det massiva sex gånger sex meter stora stål- och glasfibergymmet. Slutligen spenderar vi en dag tillsammans med barnen och deras nya leksak. Förutom von Zielbauer och Do består vår grupp av sex medresenärer mellan åldrarna 31 och 46. Det är Vanessa (advokat), Lauri (HR-specialist), Conrad (fotograf), David (skattejurist) samt Kim som cyklade omkull och undertecknad. Det följer även med en liten grupp med chaufförer, en översättare, en fotograf och två av von Zielbauers vänner som är med för att ge moraliskt stöd. Till min lättnad är ingen av dem den självgoda eller skrytsamma typen.

Ingen har haft en nära döden-upplevelse och bestämt att resan är ”första dagen i resten av mitt liv” Vi är här för att hjälpa till och för att få en känsla av att ha berikat våra liv. Men, vi är även här för att cykla. Och fram till nu har vi spenderat ganska många timmar i sadeln. Vi har tillbringat mer än en vecka tillsammans. Vi har cyklat fyra till sex mil varje dag. Upp och ner genom branta pass med 400 meters höjdskillnad och genom djungelliknade dalgångar. Vi har delat stora mängder Tiger-öl och vi har haft förtroliga samtal av den typen som alltid uppstår under långa turer. Det enda riktiga backslaget har varit Kims krasch. Annars har den senaste veckan mest bestått av grönskande, slingrande terasser; vinkande byxlösa barn i färgglada ulltröjor; reklamskyltar med politiska budskap och försäljare som säljer allt från gristrynen till hundsvansar. Vi har sett det verkliga Vietnam. Till skillnad från genomkommersiella Hanoi har byarna på landsbygden inte ändrats mycket sedan kommunistpartiet ingav rädsla ­ och lojalitet ­ i medborgarna.

Via megafoner monterade på bilar kallar ropen till arbete. ”Nu är det tid att stiga upp och gå till jobbet för att göra landet framgångsrikt” Och människorna följer uppmaningen. De odlar ris, föder upp boskap och fraktar varor på sina rökpuffande små motorcyklar. Det finns många ljusglimtar i Vietnams ekonomi ­ miljontals turister invaderar landet varje år, och du kan köpa handväskor från Gucci i Hanoi ­ men många områden är väldigt fattiga och de styrande har långt kvar för att tillgodose allas behov. För min egen del blir jag glad när jag tänker på att om några dagar kommer många av de små barnen att få se en lekplats för första gången i sina liv. Det är tillräcklig lön för två dagars arbete.

Von Zielbauer, 43, har arbetat hårt för att komma dit han är idag. Till och med september 2009 arbetade han heltid på The New York Times. Han är lång, atletisk, uppväxt i Illinois, USA och har besökt fler än 40 länder som journalist och som privatperson. Han talar spanska, tyska och vietnamesiska. Efter att ha sett hur människor i stora delar av världen lever bestämde han sig för att starta Roadmonkey och köra några turer på sin lediga tid. När han inte skrev artiklar om den amerikanska militärens rättssystem eller korruption i New York letade han resmål i Vietnam, arbetade med WWO, byggde en webbplats och höll i fester i New York och Washington för att hitta kunder. ”Jag letar efter människor som är fysiskt starka och intellektuellt nyfikna” säger han. ”Människor som vill tillföra något till de platser de besöker genom att arbeta med sina egna händer, på ett hållbart sätt. ”

Von Zielbauer har en egen tvist på vad äventyrsfilantropi innebär, men han är inte ensam om att känna behovet: Han är en del av en större rörelse som donerar mänsklig energi och resurser till förmån för andra. Det är svårt att komma över siffror men om du litar på den senaste undersökningen av Travelocity.com dubblerades mängden människor som planerar att delta i någon form av volontärturism mellan 2006 och 2007. Arrangörer som Gap Adventures har sett deltagandet i sina filantropiska resor tredubblats varje år sedan 2005. Det är inte bara arrangörer av ävenyrsresor som har ett gott hjärta. Trots lågkonjunkturen skänker människor fortfarande stora summor pengar, och tid, till behövande. 2008 rapporterade de ideella organisationerna in de största intäkterna någonsin, globalt sett. Men det är på makronivån. Zoomar man in på äventyrsresor ser man att i princip varje större arrangör har någon form av alternativ för volontärarbete.

Von Zielbaur är medveten om konkurrensen men verkar obekymrad inför sitt lilla företags framtid. I juni 2009 ledde han en tur till Kilimanjaro följt av ett projekt för rent vatten till en skola i Dar es Salaam, och nu i januari genomför han ytterligare en tur till Vietnam. Han letar även upp smarta samarbeten. Senare i år kommer tungviktaren i branschen, Mountain Travel Sobek, marknadsföra Roadmonkeys resor i ett försök att locka en yngre målgrupp. ”Dessa företag gör ett berömvärt arbete” säger von Zielbauer, ”men de genomför gruppresor” Han förklarar att Roadmonkeys mål ”är att ordna gruppresor för dem som inte tycker om att resa i grupp. Med det menar han att han inte ” sköter allt i detalj åt kunderna. Resplanen är inte exakt och orubblig. Varje dag hade vi möjligheten att förlänga, eller förkorta, resan. Vi kunde äta i grupp, eller inte. En kväll bjöds vi på fest hemma hos en vän till vår tolk tillsammans med tolv okända varav en (vi kallade honom ”Murderball”) nästan kräktes på Conrad och en annan (”the Captain”) blev väldigt förtjust i von Zielbauer.