Fram till för tre månader sen, när Frye skaffade sig ett kontor, fungerade hans enkla enplansvilla i Amity i Oregon (invånarantal: 1467) som företagets huvudkontor. Vardagsrummet fick agera konferensrum, och när det blev alltför kallt att bygga i garaget flyttade tillverkningen in i matsalen. Frye har nyligen anställt en assistent och tillsammans bygger de alla knän själva. Under vår intervju, medan hans fru Sara tog en tupplur, var det Jarems uppgift att gunga lilla Judy i knät. Rätt vad det var rusade han upp mitt i en mening för att hämta in tvååringen Ari som hade fått upp grinden och raskt var på väg ut mot gatan tillsammans med familjens två staffordshireterriers.

Frye startade SymbioTech USA 2006 med hjälp av ett arv på 700 000 kronor. Han räknade med att behöva sälja två XT9:or för 50 000 till 70 000 kronor varje månad. Han visste att det tuffaste skulle vara att hitta kunderna. ”Sanningen är den att de flesta amputerade personerna mest är intresserade av att kunna göra vardagliga saker igen, som att åka och handla” påpekar Lane Ferrin, som bygger den skräddarsydda ledskålarna som Frye har till proteserna. Av de ungefär två miljoner amputerade personerna som finns i USA är bara fyrahundratusen amputerade ovanför knät. Även om Frye säljer sina protesknän utanför USA så är hans potentiella kunder bara en mycket liten del av en redan väldigt liten marknad.

Och det finns inte precis någon marknadsundersökning som visar på att personer med ben amputerade ovanför knät vanligtvis är så pass sugna att åka telemark och snowboard eller klättra i berg att de vill lägga ut flera tiotusentals kronor på ett artificiellt knä, bara för att prova på. Men det finns faktiskt en hel del. Tre år efter starten har ryktet om Fryes protes gått på idrottstävlingar för funktionsnedsatta, proteskonferenser, YouTube-klipp och på bloggar. Frye får samtal från amputerade personer i hela Europa och han har distributörer i Norge, Spanien och Storbritannien.

I april hade han sålt hundrasextiotre exemplar av sin uppfinning. Men det är nätt och jämt att det går runt. Januari 2008 var den hittills bästa månaden, då det köptes sjutton knän. De skickades utomlands och till ställen som Walter Reed Army Medical Centre i Washington D.C. Det finns skäl att tro att trenden kommer att hålla i sig. De senaste åren har idrott för funktionsnedsatta utvecklats starkt. Många amputerade personer ser XT9 både som ett resultat av den utvecklingen och som en produkt som kommer att inspirera till större förändringar.

”Frye var den enda som faktiskt fokuserade på vart idrott för funktionsnedsatta var på väg” säger Daniel Gale, en av grundarna till lobbyorganisationen Adaptive Action Sports, och han tillägger att funktionsnedsatta idrottsutövare inte längre är begränsade till cykling, slalom, löpning och den handfull andra sporter som Paralympiska kommittéen sanktionerar. Eftersom det inte finns någon dator inbyggd, som lägger av när den blir våt, har XT9 kunnat hjälpa surfare att nå nya höjder och den har använts av idrottare för bergsklättring och för wakeboard och skateboard vid Extremity Games -­ en motsvarighet till X-Games för funktionsnedsatta.

Första mästerskapet
Förra året anordnade Internationella Snowboardorganisationen det första världsmästerskapet i snowboard för funktionsnedsatta i Whistler-Blackcomb, och i år anordnades det första Steep and Deep Camp i Jackson Hole. Trots detta, och trots att företaget växer, badar inte Frye precis i pengar. Men det är okej för honom. Om han var typen som hängde upp sig på negativa marknadsanalyser och vinstprognoser skulle han aldrig gett sig in i branschen från första början. ”Jag gör detta för att ge människor hopp” säger han. Sådana kommentarer får mig oftast att vrida mig i stolen, men Frye är en av de där få, unika människorna som utstrålar genuin godhet.

På något vis kan han prata om ”hopp” och ”inspiration” och ”trons kraft” utan att låta sådär irriterande ärlig, som om han hade sett alldeles för mycket på Oprah och nu ville dela med sig sin storslagna visdom. Det är ironiskt att det inte är den senaste datortekniken eller något nytt grepp inom ingenjörskonsten som gör XT9:an till en ”revolution inom protesvärlden” (vilket är SymbioTechs USA:s slogan) utan snarare återgång till enkelhet. Frye angrep svårigheten, och hade talangen att lösa ett problem som andra människor inte ens kunde se. Därför blev Frye förvånad när han insåg att hans sätt att lösa problem innebar en del begränsningar.

Frye kommer väl ihåg samtalet från en ortopedingenjör vid Naval Medical Center i San Diego som ville ha en protes till en ung marinsoldat som hade amputerat benet ovanför knät och nu desperat önskade åka snowboard igen. När Frye fick höra att marinsoldaten bara hade femton centimeter ”restlem” tänkte han att det inte fanns en chans att det skulle gå att kontrollera en snowboard med så lite muskelmassa i benet, inte ens med en XT9-protes. Han beklagade, men han ville inte ge den här killen falska förhoppningar. Några dagar senare ringde ortopedingenjören tillbaka. Den här marinsoldaten var synnerligen envis och lite av ett brushuvud, vad det verkade. Motvilligt skickade Frye iväg en XT9 till honom.

Några veckor senare ringde ortopedingenjören igen för att rapportera. Två dagar efter att soldaten hade fått sin XT9 hade han åkt till Breckenridge. Han gjorde redan 180:or. Frye ser nu Jones som en av sina stora inspirationskällor, som en god vän, och även granne när Jones avslutar sin tjänst inom millitären om tre månader och flyttar tillbaka hem till, vilket av ett rent sammanträffande är Williamette Valley, den region i Oregon som Frye också bor i. Frye har inga problem att skratta när han vurpar i backen. Han har precis kommit uppför en liten kulle när fronten på brädan fastnar i snön.

En person med två fungerande ben hade utan större besvär tagit sig ur situationen, men för Jones hade den lilla snöhögen lika gärna kunnat vara en stor sten. Hans överkropp far framåt och får sugeffekten mellan protesens ledskål och ”restlemmen” att försvinna och han skickas iväg ner för backen, som ett serietecknat, fluffigt, flygande, vitt klot. När han till slut stannar, med huvudet ner i snön ligger benet bredvid honom, i en obehaglig vinkel och helt frånkopplat kroppen. Förbipasserande skidåkare flippar ut. Jones älskar det här.

”Hallå! Mitt ben ramlade av! Hallå! mitt ben! Hjälp mig! Mitt beeeeeeeen!” Jones ställer sig hastigt upp, släpper ner byxorna och visar den tomma plats där hans ben borde vara. På ett lite nonchalant sätt drar han upp sin protes genom byxorna, för ner sin ”restlem” i ledskålen och fäster bältet runt midjan med samma lätthet som en triathlet växlar mellan simning och cykling. Och sedan är han försvunnen. Igen. Frye, på sin ensamma skida och med andra benet en liten bit ovanför snön, är en bra bit bakom honom.