De flesta som förlorar ett ben drömmer om att en dag kunna gå igen. För Jarem Frye, som har en funktionsnedsattning, är det inte tillräckligt. Han har uppfunnit ett protesknä som förändrar livet för många andra som också tvingats amputera ett ben. Men det räcker inte, han vill flyga också.

AV Jill Davis | FOTO Annie Marie Musselman | UR Outside nr 12-2009

Filmen var menad som propaganda, men videon av de amerikanska marinsoldaterna som skyddar den irakiska staden från upprorsmännen lever nu sitt eget liv på nätet. Filmen visar Garrett Jones sista steg som en människa med en hel kropp. Det femton sekunder långa klippet är filmat i juli 2007 i staden Karmah. Kvaliteten är usel, det är grynigt och överexponerat men nedanför en rad palmträd och framför ett hus i samma färg som ökensanden kan man se tre marinsoldater i stridsformation med sina M-16 vid höften. Den första soldaten är precis på väg ut ur bild när vägen exploderar. Sen ytterligare en smäll, och en till. Grumliga plymer av jord förgör palmerna, himlen och marinsoldat nummer tre, korpral Jones.

Vad man inte ser är vad som hände efter explosionen, de blodiga scenerna när männen försöker rädda livet på en av sina egna. I vanliga fall förlorar man medvetandet när en explosion kommer rakt underifrån ­ barmhärtigt nog, så man slipper minnas och återuppleva händelserna om och om igen. Men Garrett Jones minns allt. Han minns fortfarande när hans kropp flög upp i luften och när han landade i ett dike fyllt av gyttjigt vatten. Och han minns hur hans blod färgade det mörka vattnet rött. Han kände inte smärtan så mycket som han kände hettan, som om en fruktansvärd eldsvåda slukade honom inifrån och han minns hur flammorna åt sig genom hans kropp. Hur illa är det? Illa. Det är ganska illa. Kommer jag att överleva? Jag tror det. Jag tror det.

Det var då Jones, en religiös man och den enda i sin pluton som läste Bibeln varje dag, kom att tänka på att han hade glömt att be innan de gav sig ut på patrulleringen. Jones hade fått tredje gradens brännskador och splitterskador på högra benet och vänstra underarmen. En bit, stor som en golfboll, saknades från vänster triceps och ytterligare en bit från ryggen, båda trumhinnorna var spräckta och han hade förlorat mycket blod. Det krävdes fjorton olika blodtransfusioner efteråt. De flesta av skadorna skulle gå att hantera. De skulle lämna märken och ärr och kräva rehabilitering, men vadå? Hans vänstra ben, eller det som nu fanns kvar av det, hade sprängts i bitar. ”Helt kört” som Jones säger. Militärens kirurger tittade på benet och gjorde sen det enda de kunde: De amputerade det. Allt Jones hade kvar var vad amputerade personer kallar ”restlem” en stump stor som en paprika. Nu tvingades korpralen möta sina två största rädslor.

Läkarna avfärdade genast den första: Jo, definitivt, Jones skulle kunna få egna barn. Men sen kom de dåliga nyheterna: Nä, han skulle aldrig mer kunna åka snowboard, sporten han hade förälskat sig i vid nio års ålder och spenderat alla sina mat- och vecko-pengar på som tonåring. Läkarna förklarade att snowboard kräver stöd från två ben och från muskler, ben och leder som Jones inte längre hade. Det var helt omöjligt. Jones sjönk ner i en djup depression. Det gör Jones bedrift inte bara inspirerade, utan nästan mirakulös. Det är februari 2009, bara ett och ett halvt år efter explosionen och jag har haft Jones, 24, framför mig hela morgonen. Han skär genom snön på sin Burton Vapor. Han flyger fram och hoppar mellan olika kullar och hopp.

Snowboard mot alla odds
Vi befinner oss i Timberline i Oregon, en av den gamla sortens skidorter på Mount Hoods södra sida. Jones har permis över helgen från marinkårens Air Ground Combat Center i Twentynine Palms i Kalifornien, där han är stationerad under resten av sin aktiva tjänst. Det är här i Timberline Jones lärde sig åka snowboard som barn. Jones stannar till slut på toppen av en kulle. Han har varit där hundratals gånger förr. Han pekar ut en annan tre meter hög kulle tio meter nedanför oss. ”Du kan hoppa från den” säger han och sen är han försvunnen igen. För ett ögonblick kan jag se honom igen.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.