Efter att två vänner omkommit framför hennes ögon har Karolina Ekman valt att sluta tävla i extremskidåkning. Hon vill se ett slut på tävlingar där deltagarna inte tillåts provåka och där poängen delas ut till dem som kastar sig ut för bergen utan kännedom om landningen.

AV Karolina Ekman | UR Outside nr 12-2009

Jag har alltid sagt att jag tänker fortsätta tävla i extremskidåkning så länge det är roligt.

Men nu har det roliga tagit slut.

I april 2007 befann jag mig i Tignes, Frankrike, för finalen på världstouren. Våra tävlingsområden utgjordes av långa åk i seriösa branter. Tävlingsledningen hade dessutom integrerat flera så kallade ”No Fall Zones” Ett fall i en sådan zon kan få livshotande konsekvenser. Men samtidigt är de poäng man får för ett linjeval i en sådan zon extra höga. Linjevalspoängen bestämmer i sin tur hur många poäng man kan få i de övriga fyra kategorierna, det vill säga slutresultatet. Förutsatt att man står på skidorna hela vägen. En ”No Fall Zone” går inte att inspektera åkmässigt. Det enda man kan göra är att observera området ovanifrån och nerifrån. Då tävlingsåket i sig är över en kilometer långt är det emellertid svårt att bilda sig en uppfattning om snökvalitet, lutningsgrad och storlek på klippor och dropp genom att bara titta.

Det är i inspektionsåket man lägger upp hela taktiken och säkerheten för sitt åk. Många gånger tvingas man byta sin ursprungsplan och välja plan B, eller till och med plan C. Efter mitt finalåk pustade jag ut vid målgången samtidigt som de sista tjejerna körde sina åk. Suzanne Graham från USA valde en linje som ingen annan ens tittat åt. Den gick i en ”No Fall Zone” och inkluderade fyra obligatoriska dropp. Hon satte åket perfekt ända till dess hon skulle göra sin bakåtvolt på det lilla hopp hon hade byggt upp precis före mållinjen. Hon kraschade och bröt foten. Det var ett mycket tråkigt avslut på en sådan fantastisk uppvisning. Inför herrarnas åk passerade min unge vän Neil Valiton från Schweiz förbi på väg till starten. Neil var en mycket skicklig åkare. Det var hans första år på touren då han tidigare hade varit för ung och hans familj och flickvän fanns bland åskådarna.

Neil såg nervös ut då han frågade om han kunde få låna en klättersele eftersom han glömt sin. (Det är obligatoriskt med sele för att deltagarna ska kunna bli evakuerade med helikopter på platser dit pistörerna inte kan ta sig.) En stund senare hade jag precis avslutat en goda lunch i tävlingstältet. Vi satt i den vackra vårsolen bredvid högtalarna och njöt av killarnas vilda och spektakulära åk. Neil var näste åkare på tur. Han valde samma galna linje som Suzanne hade klarat ett par timmar tidigare. Jag kisade mot toppen, långt där uppe. Det var svårt att med blotta ögat se vad som stod på men något verkade ha gått fel. Det såg ut som Neils ena skida gled i full fart nerför hela sluttningen. Nej, nu såg jag, det var inte någon skida. Det såg mer ut som en urvriden, slapp disktrasa.

När föremålet slutligen stannade insåg jag med en rysning att det var Neil. Av domarna fick jag senare veta att Neil hade kommit fel i början av sitt åk och farit utför första droppet baklänges, varefter han fortsatt in i bergväggen på ena sidan. Medan de förgäves försökte återuppliva Neil uppe i sluttningen fortsatte DJ:n att spela hög musik och bredvid rullade filmkamerorna. Men nu var kamerorna riktades mot oss. Vi försökte trösta varandra och förstå vad som faktiskt hade hänt framför våra ögon. Det var osmakligt och overkligt. Jag kände hur jag bara vill komma bort därifrån, långt bort. Jag fick på mig skidorna och stack iväg bort mot Val d’Isère för att rensa huvudet. Senare ringde jag mina föräldrar och min kompis i Verbier, som hade känt Neil ännu bättre än jag gjort.

Jag lyssnade medan hon grät och försökte få ett grepp om situationen. Mina ögon tårades de med. På kvällen gick jag till vad som skulle ha varit vår prisutdelning i hopp om att få stöd och tröst i denna svåra situation. Men inte mycket blev sagt beträffande Neils tragiska öde. Däremot hade de resultaten färdiga att dela ut bland oss, om än lite diskret. Lyckligtvis hade de avbrutit resten av männens finalåk och baserade istället slutresultat på semifinalen. Våra resultat för hela touren var sammanställda. Det gick inte att ta in och jag minns att jag hade svårt att förstå hur de kunde tycka att tävlingen var viktigare än att vi just förlorat vår vän.

Jag lämnade tillställningen med tankarna snurrande kring vad som hänt. Tankar på den vaga kommunikationen, på tävlingsformatet med ”No Fall Zones” och linjevalets stora betydelse för totalpoängen. Tankar kring hur vansinnigt det egentligen är att låta åkare köra linjer de inte kunnat inspektera innan. Det visade sig att dessa tankar skulle förfölja mig, dag och natt.

Förändringar i riksgränsen
En månad senare stod jag åter i startfållan. Det var under lite mer avslappnade former på NM i Riksgränsen. Vad jag uppskattade här var att de hade lagt till en klausul i reglerna om att kontrollkategorin också bestämmer hur många poäng man maximalt kunde få i de övriga kategorierna. Här ingick också åkarmöten där vi åkare själva fick delta och påverka hur tävlingen skulle genomföras. Något som egentligen borde vara självklart eftersom det trots allt är vi åkare som utsätter oss för riskerna.

Under sommarhalvåret som följde hade jag allvarliga tankar på att lägga av med tävlandet. Till slut bestämde jag mig ändå för att fortsätta ytterligare ett år. Det kändes svårt att bara sluta när det gick så bra. Det visade sig dessvärre bli ännu ett olycksdrabbat år och då jag återigen stod inför världstoursfinalen, som det året gick i Girdwood, Alaska, hade jag redan förlorat flera vänner.

Alaska 2008
Jag blir upphämtad i Anchorage av mina telemarksåkande vänner som just avslutat sitt eget världsmästerskap. Jag noterar en dämpad stämning bland dem. Det visar sig att en kille från trakten ligger på sjukhus med en bruten nacke. Han hade droppat en 100-metersklippa i ett område där ingen av dem hade fått göra något inspektionsåk före tävlingsåket. Medan vi åker till Valdez för att värma upp med lite helikopterskidåkning i dessa enorma berg och storslagna natur, går världstoursfinalen i snowboard i Girdwood. Vi får snart rapporter om att en av tjejerna fallit illa och blivit förd till sjukhus med spräckt mjälte och flera brutna ben. Som tur var överlevde hon.

Trots den spektakulära naturen och de fantastiska åkningen har jag en olustig känsla i magen. Det närmar sig vår egen final och jag är medveten om att ingenting har gjorts åt säkerheten sedan Neil dog för exakt ett år sedan. Här på världstouren har de dessvärre varken anammat regeltillägget från Riksgränsen eller låtit åkarna få inflytande i tävlingen. Vårt tävlingsområde är ofantligt stort. Ingen av oss får något inspektionsåk. Ingen av oss. Det är omöjligt att skaffa sig nödvändiga informationen om sluttningarnas branter, snökvalitén och klippornas storlek bara genom att titta med kikare 1000 meter längre ner. Då vi klättrar upp till starten inser jag att det är betydligt brantare än vad jag försökt föreställa mig.

Snön ”sluffar” också en hel del, vilket innebär att den lösa snön som ligger i översta lagret sätts i rörelse av varje sväng. Om man inte passar sig kan man förlora balansen och svepas med utför stup och branter där man inte har avsett att åka. Tävlingsledningen har därför sett det som en ”säkerhetsåtgärd” att låta killarna åka först. Jag kan inte låta bli att tänka på det ironiska i att de låter killarna agera testkaniner åt oss tjejer. Jag stannar till för att hämta andan i den brantaste delen och ser åkare nr 47, John Nicoletta från Aspen, hoppa utför samma klippa som minst 15 åkare före honom. Han kraschar i vad som måste ha varit ett stort ”bombhål” till landning och tumlar i hög fart rakt in i en stor stenvägg.

Därefter ser jag en alltför välkänd slapp skepnad glida utför resten av sluttningen. Vi hör en kameraman i närheten av John ropa på hjälp med panik i rösten. Jag känner mig yr och illamående och ber att få passera tjejerna som stannat framför mig så jag kan ta mig upp på kammen där det plattar ut lite. Det dröjer ett tag men tillslut avbryter de tävlingen, för resten av den här dagen. Jag åker neråt i jakt på information om John. Några medtävlare står med huvuddomaren vid målgången och diskuterar mötet som ska hållas i baren lite senare. Ingen av dem vet något om John.

Jag får påminna mig själv om att vi alla reagerar olika på en sådan här händelse. Vid foten av skidanläggningen möts jag av en ambulans och Coloradoåkarna som tröstar varandra. Jag har fått den information jag sökte. De fortsätter tävlingen dagen därpå, i samma område, efter ett möte som bland annat omfattade en hyllning av John. Jag har dragit mig ur och den här gången befinner jag mig långt borta. Jag tänker att det är dags att lämna tävlandet.

Det är inte otur
Jag får ofta höra kommentarer som ”han dog medan han gjorde det han älskade”. Det må vara sant, men jag är övertygad om att John eller Neil hade valt annorlunda om de hade fått en andra chans. ”Det var bara en väldigt oturlig olycka” säger andra, vilket gör mig ännu mer upprörd. Det är inte ”otur” då man skickar 100-tals åkare oförberedda utför en brant bergsluttning med sluffande snö, stora klippor och ”No Fall Zones” Det är inte ”otur” då de dess. utom bedöms i kategorier som aggressivitet och flyt, vilka båda innebär att man får poängavdrag om man stannar till för att kolla vad som finns i landningen innan man hoppar ut för en okänd klippa. Alla gör vi misstag, speciellt under tävlingspress. Neil och John begick misstag.

De trillade. Att trilla är en del av vardagen i en sport som extremskidåkning där gränser ständigt förflyttas. Det är en del av sportens framgång. Men att integrera ”No Fall Zones” i tävlingsområdena och inte låta åkarna få något inspektionsåk är som att be oss gå upp och riskera allt, vinna eller dö. Åkarna behöver få vara delaktiga i hur tävlingarna ska genomföras med stöd från tävlingsorganisationen och media, inte tvärtom. ><

Den här artikeln är skriven som hyllning till alla modiga unga skidåkare som gett sina liv till bergen, med en förhoppning om att vi i framtiden kan få ta del av ett säkrare tävlingsformat där riskerna för dödsfall om möjligt elimineras.</em

FOTO Christian Åslund