Men även om nu oräddhet är en flyktig resurs så kräver den dessutom ett ganska komplicerat självbedrägeri. Särskilt om det handlar om höghastighetsgrenar som störtlopp och Super G som körs på stenhård is, på banor med högkompressionskurvor och hårresande hopp, i dessa lopp finns inga felmarginaler. Att göra sitt allra yttersta under sådana omständigheter kräver en enastående förmåga till självbedrägeri får att lyckas åsidosätta självbevarelsedriften. Jim Taylor, idrottspsykolog med bakgrund som tävlingsåkare som specialicerat sig på rehabilitering av elitidrottare, tror att Skräcken har blivit värre på senare år. Anledningen är att kirurgin gjort sådana framsteg att skador som helt säkert satte stopp för karriären för trettio år sedan nu kan repareras.

Detta faktum har gjort att den stora bördan idag ligger på hjärnan. ”En aktivs kropp kan återställas till 100 procent men det betyder inte alltid att de kan ge sig in i leken igen till 100 procent. ” Resultaten av denna morgons SuperG-träning tycktes visa att han hade rätt. I två av fem åk åkte Macartney ur; i nästa två var han sist ­ tre sekunder efter Ligety. ”Han blandar bra dagar med dagar när han måste kämpa” sa Brigham när vi senare diskterade saken. ”Han fick börja kämpa direkt idag” Han gjorde en paus och lade sedan till, ”Han kommer tillbaka.”

Den eftermiddagen, mötte jag Macartney i en hotellobby. På nära håll visade han sig vara vaksam och tystlåten, något som maskerade hans skarpa blick för detaljer. Sedan olyckan hade Macartney börjat bli noggrann med sina mediakontakter. ”I varje samtal brukade det finnas en underton av: ‘Tänk om du aldrig kommer tillbaka?’” berättade han. ”Det var frustrerande eftersom det började påverka hur jag själv tänkte. Du börjar tänka: de kanske har rätt. ” Under ett videopass senare samma dag satt han tyst, armarna i kors, studerade koncentrerat de gryniga bilderna av dagens åk. Videopass är gruppaktiviteter och det är ofrånkomligt att det fälls en och annan kommentar, oftast självkritiska.

Under reprisen av ett av hans åk, då Macartney tar en mycket märklig vid linje runt en port, säger han gravallvarligt, ”Det är ungefär där jag tappar greppet.” Under resten av passet avstår han både från att skämta och att prata. Mot slutet undrar en av coacherna om han vill se en annan åkare för att kunna jämföra linjerna. Macartney skakar avvärjande på huvudet. ”Har du fått nog” skämtar tränaren. ”Jag vet vad det är jag måste göra” säger Macartney. Förmågan att återskapa självförtroende efter ett trauma är en mystisk process och Macartney, som redan kommit en bra bit på väg, tycks ha en aning om hur det kan gå till. Men själv är han gåtfull. När jag frågade om skaderisker svarade han bryskt. ”Du tar de risker du behöver ta” sa han. ”Oftast går det bra”.

Även om Macartney mindes varenda detalj kring olyckan, fram till hjärnskakningen, hade han mycket lite att säga om den. Under de skräckinjagande sekunderna i luften, sa han, koncentrerade han sig på att försöka hålla ner skidspetsarna så att inte fartvinden skulle ta tag i skidorna. När jag nämnde morgonens super-G-åk gick konversationen från sval till frostig. ”Jag försöker inte forcera fram något”, sade han korthugget. ”Jag är en processinriktad människa, jag fokuserar mer på hur man gör saker än på resultatet. ” I Macartneys fall har utmaningen att komma över sin krasch komplicerats av efterhängsna, nyfikna journalister, som jag. En dag, efter träningen, slängde jag ur mig att vi kanske skulle kunna se en videoupptagning av kraschen tillsammans. Vi satt i i hotellets restaurang under eftermiddagstéet.

Under pausen som följde stirrade Macartney ner i bordsduken. Han verkade på en gång ursinnig och frustrerad, frustrerad över att det så tydligt märktes att han var obekväm med förslaget. När jag nästa dag försökte be om ursäkt ryckte han på axlarna. ”Anledningen till att jag inte var överförtjust över att se den där videon är att jag försöker lämna olyckan bakom mig” sa han. När jag flera månader senare pratade med Macartney förklarade han sin frustration med en historia. Samma vinter, inte långt efter lägret i Portillo, hade en österrikisk reporter kommit fram i samband med tävlingar i Wengen. Reportern bad om en intervju och lade till att han hade med sig en present. Macartney gick med på en intervju mot att han skulle slippa diskutera olyckan.

”Två minuter senare frågar reportern allt möjligt, hur det kändes i luften, om jag fortfarande hade mardrömmar” mindes Macartney. ”Och hans ‘present’ var en bunt stillbilder från kraschen uppförstorade till A4-format! Han ville ha en bild på när jag tittade på förstoringarna. Jag frågade: ‘Inser du vad jag skall göra imorgon?’ Han svarade: ‘Ja, visst, jag är verkligen ledsen ­ Jag kan förstå att det måste vara tufft. Och tio sekunder senare ‘ undrar han ‘ Kan vi kanske ta de där bilderna nu?’” Den här sortens konfrontationer skapar ett märkligt dilemma. ”Det finns mycket som du gör omedvetet” berättade Macartney vid ett tillfälle.

”Och det är förvirrande när du tycker att du gör saker på exakt samma sätt men får helt olika resultat från en dag till en annan” Macartney kan ibland verka kusligt objektiv när han pratar om sina egna erfarenheter. När jag säger det till honom erkänner han att han verkligen försöker vara objektiv. ”Att tävla inom skidåkning innebär att du måste vara… bestämd, är nog bästa ordet,” sa han. ”Jag kan inte säga att jag stängt av känslorna helt och hållt, men det gäller att vara smart när det handlar om vad du skall tro på.”

Alldeles efter det att jag kom hem från Portillo kontaktade jag Antoine Dénériaz, störtloppsmästaren som blev försiktig efter en krasch i Åre. Till skillnad från Macartney var Dénériaz helt öppen kring sin mentala kamp. ”Att säga att du är rädd är som att inte vara stark”, berättar han från sitt hem i franska Alperna, ”men när du fått den där riktiga skräcken kan du inte åka ­ det går inte. Det är svårt även om du känner dig stark, när du egentligen har allt på din sida. När du blir rädd blir det omöjligt att kämpa för den där sista hundradelen. ” Precis som Macartney sa Dénériaz att han inledningsvis var helt säker på att han skulle lyckas komma tllbaka. ”Jag hade inga skador ­ inga allvarliga åtminstone ­ så jag tänkte att jag skulle kunna vila ett par veckor och sedan komma igen. ”

Istället kände han sig allt mer skräckslagen. Han tog hjälp av en mental tränare som rekommenderade visualisering. ”Jag var verkligen motiverad, jag visste ju hur det kändes att vinna en världscuptävling eller ett OS-guld och jag ville verkligen känna den igen. Och det är konstigt för den vintern gjorde jag verkligen tekniska framsteg, men det blev svårare och svårare att tävla. Han suckade. ”Och till sist ” blev det bara skit. ” Stefan Hoffmann, forskare inom neurologi som studerar rädsla hos krigsveteraner, spekulerade i att Dénériaz kollaps skulle kunna förklaras med att det var droppen som fick bägaren att rinna över: ackumulerade trauman som till sist förde skidåkaren över gränsen.

Andra påpekade att Dénériaz var relativt gammal (30) och det faktum att kraschen skedde sent på säsongen vilket gav rädslan gott om tid att få riktigt fäste under barmarksäsongen. Dénériaz har sin egen teori. När jag frågade vad han trodde var annorlunda med olyckan i Sverige beskrev han den skräck han kände under sekunderna i luften under fallet. Under det ögonblicket, berättade Dénériaz, fick han en mycket levande bild av en krasch i Chamonix under föregående vinter där han skadat flera ligament i knät. Han minns också att han tänkte på hur mycket han hade att förlora.

”Tre veckor tidigare hade jag vunnit i OS och var verkligen uppe i smöret: en olympisk mästare med guldmedalj. Och sedan, på bara några sekunder kunde jag förlora allt ­ kanske till och med mitt liv.” Han gjorde en paus. ”Sillnaden var gigantisk. Det var för mycket. ” Efter Portillo gick Macartneys egen comback lite knackigt. Bara en vecka innan det var dags att tävla i januari 2009 kraschade han under ett träningsåk, drog sönder ett ligament i knät och så var den säsongen över. När jag talade med honom nyligen beskrev han olyckan som ”frustrerande” men underströk att han såg fram emot världscuppremiären i november och OS i februari, han hoppas slå sig in i både super G och störtloppstruppen.

Om han kommer att klara det är osäkert. Förra årets resultat var hackiga: han var 59:a i Lake Louse, 24:a i Beaver Creek. Men det fanns också briljanta ögonblick. Under sista dagens störtlopp i Val Gardena verkade det som att han hittat tillbaka till gammal god form, snabba tider och 60 meters luftfärder på det största hoppet. Den dagen sa tränare Brigham till mig att det var som om Macartney aldrig hade kraschat. ”Han var tillbaka” sa Brigham, ”flög som vi vet att han kan flyga.”

Läs fler skidrelaterade artiklar här.