För två år sedan, i Kitzbühel, överlevde den amerikanska störtloppsåkaren SCOTT MACARTNEY en krasch i hög hastighet som förmodligen skulle ha satt punkt för de flesta skidåkares karriärer. Han började genast planera för sin come back, en stor portion mod och en djupdykning i förråden av viljestyrka krävdes för att övervinna den speciella fasa varje tävlingsåkare är bekant med. De har till och med gett den ett namn: Skräcken.

UR Outside nr 12-2009

När Scott Mcartney klev in i startfållan för världscupstörtloppet i Kitzbühel i januari 2008, log han ovanligt nog helt kort mot startfunktionären. Han låg bland topp 20 efter det sista träningsåket och han firade sin 30:e födelsedag, ett sammanträffande som gjorde att det kändes som att han hade tur. Medan han väntade på nedräkningen sa en av coacherna ”Det är din dag idag”. Faktum är att det nästan blev hans sista. Han gick in mot sista hoppet i en hastighet av 143 km/h, han kände det han senare beskrev som ett ”plopp” under ena foten: en kick vid uthoppet där den ena skidan träffade något som sannolikt var en liten snöhög. Obalansen förstärktes under luftfärden och hans kropp inledde en svår och obeveklig rotation.

Under två sekunder ­ 55 meter luftfärd ­ kämpade han utan framgång för att räta upp sig. När han träffade marken, med sidan, var smällen så kraftig att båda skidorna löste ut och den flera centimeter tjocka hjälmen bröts sönder och studsade vidare på snön. Medvetslös rullade Macartney och kanade ned för resten av backen. När han till sist stannade upp, bakom mållinjen, låg han helt still ett ögonblick innan kroppen skakade av konvulsioner och spasmer. Från sidan såg Macartneys tränare, Chris Brigham, det hela och beskrev kraschen som ”en av de värsta jag sett”. Macartney flögs med helikopter till ett sjukhus i Innsbruck där han försattes i koma. Inledningsvis var det oklart om han skulle komma att klara sig.

På tävlingsplatsen spred sig nyheten om olyckan snabbt. Macartney hade ett lågt startnummer – han var andra åkare i banan ­ och olyckan hade visats live för de övriga åkarna, inklusive hans lagkamrat Marco Sullivan som befann sig i en stuga ovanför banan. På TV-apparaten hann reprisen av kraschen visas två gånger innan man stängde av, Sullivan berättade senare att han trodde att Macartney brutit nacken. ”Det som fick alla att gå i taket var spasmerna” sa han. På sjukhuset var Macartney medvetslös i 13 timmar medan läkarna försökte hålla svullnaden av hjärnan i schack. Han var klar i huvudet när han vaknade upp men hade svårt att komma ihåg namn och synen på ena ögat var nedsatt.

Trots allt detta återhämtade sig Macartney och tillkännagav snart att hans ambition var att komma tillbaka till tävlingsbanorna ­ och till Kitzbühel. Under sommaren 2008 träffade han det amerikanska skidlandslagets psykolog, Keith Henschen. I övrigt diskuterade han aldrig olyckan, åtminstone inte publikt och det verkade som att han tänkte att ältande av sina känslor var motbjudande. Vetenskapen om hur man botar rädsla med terapi har utvecklats mycket på senare år men Macartneys egen plan för att komma tillbaka var definitivt ”old school”: hålla klaffen och ta sig upp på hästryggen igen. ”Till sist handlar det om hur stor risk du är beredd att ta” berättade han när han blev tillfrågad om kraschen. ”Antingen vänjer du dig vid den, eller inte. Sporten gynnar dem som kan hantera den” Inte långt därefter tog han tillbaka sin plats i US Ski Team och i september 2008 begav han sig till truppens träningsläger i den chilenska skidorten Portillo i Anderna.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln eller hitta fler artiklar om skidor här.