Sent fredag kväll, svensk tid, var Nancy Greene en av de tre kanadensiska nationalhjältar som tände den olympiska elden i Vancouver (de skulle varit fyra men tekniken funkade inte riktigt).
För nästan precis ett år sedan träffade Outsides chefredaktör, vår egen ”freestyleåkare” Glenn Mattsing, Nancy på hemmaplan och gjorde ett minnesvärt intryck.

Först är det viktigt att ha klart för sig hur stor Nancy Greene
egentligen är. Denna 67-åring har röstats fram som ”Canadas female
athlete of the 20:th century”. Hon vann den alpina
världscupen 1967 (fram till dess hade den alpina skidåkningen dominerats av européer). 1968 vann hon på nytt världscupen och tog dessutom ett guld och ett silver vid OS i Grenoble. Segermarginalen i storslalom lär hittills vara oöverträffad i den olympiska historien.

Nancy är en kanadensisk Ingemar Stenmark, om inte ännu större.

När vi träffade henne på hemmaplan i den lilla skidorten Sun Peaks, där
hon arbetar som marknadsförare och galjonsfigur, är hon nyligen invald
(på livstid) i det kanadensiska överhuset och jobbar med politik ett par
dagar i veckan.

Jag, Lasse Larsson och nämnde chefredaktör är på rundtur i British Columbia och möter Nancy vid vårt hotell. Hon har lovat att visa svenska Outside runt och berätta om området samtidigt som vi provåker liftar och backar.

Nere vid första liften finns en stor skylt där det står att man kan åka
med Nancy, enligt skylten en ”truly world class experience”. Och en annan skylt där man kan se om Nancy är ute i backen eller inte just för tillfället.

Vi tar sittliften upp. Småpratar lite. Det är nog bara en känsla men jag
tycker att Nancy tittar misstänksamt på Glenns något ålderdomliga
utrustning. Erik Ahlström som är den socialaste människa man kan tänka
sig och dessutom född till diplomat pratar på om ditt och datt och får in en fullträff när han undrar vad Kanadas huvudstad egentligen heter. Nancy ser ännu mer skeptisk ut…

Första åket går via några flacka men relativt smala passager genom
skogen innan man kommer ut i en större och brantare backe och så
småningom tillbaka till utgångspunkten.

Tanten (ursäkta, men hon är en tant) är förstås en mycket god skidåkare och står på för fullt med sina raceskidor av senaste snitt, säkert nypreparerade. Jag hakar på efter bästa förmåga. Lasse hakar också på och i den brantaste sista delen av backen blåser han dessutom i sin karaktäristiska och modiga Järvsö-döds-stil förbi Nancy på insidan.

När vi kommer ner får Lasse en åthutning av den olympiska guldmedaljören, Nancy muttrar något om att hon trodde att han skulle dö på kuppen.

Chefredaktör’n å sin sida, som har många kvaliteter vid sidan om skidåkning, har lyckats näbba inte en utan tre gånger under det korta åket och har dessutom i ett av fallen lyckats tappa bort liftkortet.

Nancy är inte imponerad.

Några timmar senare över en kopp varm choklad har vi tagit tillbaka lite
av den mark som tveklöst förlorades i början. Nancy visar sig vara en
varmhjärtad människa och parlamentsledamot som verkligen brinner för
skidåkning i allmänhet och Sun Peaks i synnerhet. Hon lär oss en hel del
om hur Kanadensiska skidorter fungerar, om Kanadensisk samhällskunskap/geografi och är dessutom påtagligt uppspelt över att John Kucera just vunnit VM-störtloppet i Val dÍsere.

Nancy lär inte glömma den långa svenska redaktören i första taget…

Fotnot:
(Kanadas huvudstad heter Ottawa)