Den episod som kommit att definiera vad det än är som gör att Kratochvil skiljer ut sig ­ hans intuition, sinneslugn, eller som han kallar det hans ”löshet” ­ utspelade sig i ett kroatiskt flyktingläger 1993. Kratochvil besökte lägret tillsammans med den brittiske fotojournalisten Michael Persson, då en 28-årig överdängare som på den tiden arbetade för den franska nyhetsbyrån Agence France-Presse. Persson tillbringade dagen ihärdigt plåtande en serie av bilder han ansåg ha nyhetsvärde: brödköer, taggtråd, flyktingar som vaccinerades. Kratochvil tillbringade dagen med att driva omkring, titta på människor och emellanåt lyfta en illa medfaren Nikon, klumpigt fäktande med armarna när han tryckte av.

När Persson nu ser tillbaka skrattar han och säger att Kratochvil såg ut som en ”säck skit sittande på röven”. Vid dagens slut frågade Kratochvil Persson vad han ”hade” När Persson rasslade av sin lista sa Kratochvil, ”om det där är vad du har, fick du inte med det”. Det var inte förrän de två kikade igenom sina bilder månader senare som Persson förstod: Kratochvils bilder av sysslolösa flyktingar kom i kontakt med den emotionella verkligheten i lägret: uttråkning, rutinarbete och förtvivlan, som han intuitivt kände igen. Bland dem som arbetar med Kratochvil är sådana historier vanliga.

”Antonin slänger runt med sina armar och jag kan inte ens avgöra vad det är han tar bilder av” säger Haviv. ”Sedan åker vi tillbaka till hotellet och jag kan inte tro att han fick med det där. Jag stod precis bredvid honom” Kira Pollack, Kratochvils foto. redaktör på New York Times Magazine har sett hans 36-bilders kontaktkartor och säger: Oavsett om han skjuter med film eller digitalt, slösar Kratochvil aldrig bort en bild.

Några dagar efter FN-öppningen följer jag med Kratochvil till Long Island Medical Laboratory. Han har blivit anlitad för att ta ett porträtt av en alzheimersforskare. Medan Kratochvil regisserar, plattar forskaren ut sitt ansikte som en köttig pannkaka mot labbets glasdörr. I sin vita rock ser den begåvade forskaren ut som en vansinnig patient. ”Vackert” säger Kra, tochvil och knäpper av några centimeter från glasrutan. De stannar i trapphuset. ”Det här påminner mig om Escher” säger Kratochvil, refererande till en holländsk konstnär vars etsning av en oändlig trappa framkallar en man fångad i sitt medvetande. Vi kommer till en övertäckt labbstation markerad FARLIG.

”Kan du sticka in huvudet där?” frågar han. ”Nej, det är farligt” säger forskaren. ”Är du säker?” ”Nej! Det där grejerna är äckliga!” fräser forskaren. Oberörd föser Kratochvil honom vidare till nästa plåtning och sätter honom nära ett fönster och säger att en solstråle på väggen representerar inspiration. Efter plåtningen återvänder vi till Manhattan och kikar förbi på VII. Där i ett instängt, fönsterlöst kontor innanför det glättiga galleriet, hänger ett foto över ett redigeringsbord som är alltför grafiskt för offentlig visning. Bilden visar kroppen av en politiskt utstött i Port-au-Prince, Haiti. En repände hänger runt mannens hals, hans huvud är flått ner till skallbenet, och hans byxor är neddragna.

Kratochvil tog fotot 2004 på uppdrag av Time, men bilden blev aldrig publicerad. Den dök bara upp en gång, under en visning på Manhattans Hasted Hunt-galleri, där den gav upphov till ett ramaskri, speciellt bland föräldrar. Kratochvil plockar upp en hög med fotoböcker och kikar mot bilden. ”Han blev troligtvis våldtagen och torterad innan hans kropp dumpades från bilen” säger han. Han är för ögonblicket demaskerad av det han blev vittne till och hans ögon blixtrar i fullskalig vrede. Borta är det lättsamma och sorglösa uppträdandet, borta är det slippriga och de plumpa skämten. Han är hemsökt av detta avgörande ögonblick. Det han försökte fånga besitter honom. ”Sedan jag var liten och i flyktingläger, har jag sett människor hänga sig” säger han. ”Jag blundar inte” .

Min värsta bild

Antonin Kratochvil
Min värsta bild? Den tog jag 1988, precis innan Sovjet lämnade Afghanistan. Jag fotograferade en kvinnan och hennes barn i ett sjukhus i Jalalabad. Hon hade blivit svårt bränd av napalm och avled kort därefter. Läkaren berättade att också barnet skulle dö, så när jag fotograferade dem visste jag att de båda snart skulle gå bort. Jag tror inte att mamman visste om det. Hon var nomad och hennes son var inlindad i tyg. Hon stod där med sitt barn utsträckt mot mig. Jag kan inte förlåta mig för det. Det var som Pietá.

Läs fler artiklar ur vår fotospecial här.