Efter en kort tid som assisterande art director för Los Angeles Times Magazine, började han fotografera albumomslag för Motowngrupper som Pointer Sisters och Commodores, och fick så småningom sådana uppdrag som att ta kändisporträtt för Premiere magazine. Han började nå kändisstatus och han avskydde det. ”Jag hatade L.A. och stället förändrade mig” säger han. År 1977 anlitade Outside Kratochvil för en fotoessä om Route 66. Historien publicerades aldrig men han tog sin 35 000 kronors-check ­ och en potatiskrokett en medkännande redaktör erbjöd som tröst ­ och gav sig ut på en resa runt jorden som aldrig riktigt har slutat. Hans far, Jaroslav, hade nyligen dött och det var återigen dags för att återuppfinna sig.

Han lämnade Laurie bakom sig, han tyckte att han gjorde henne en tjänst genom att ge henne chansen att vara med någon mera pålitlig. (Laurie använder fortfarande namnet Kratochvil och är en framstående bildredaktör. Antonin träffade en amerikanska vid namn Jill Hartley 1978, som skulle komma att bli hans tredje juridiska fru. Hon skulle lämna honom 1983). ”Jag betalade ett högt pris för att vara fri” säger han. ”Jag tänkte inte ge upp det för att fastna i det amerikanska medelklasslivets fällor” .

Det är en varm kväll och Kratochvil väntar utanför FN:s sekretariat i New York, där en tillbakablick över hans verk från de senaste 20 åren just ska öppnas. En lång välklädd tjeckisk kvinna i designade lågskor och rött huckle närmar sig honom. ”Är du Antonin Kratochvil?”, frågar hon. Det är han. Hon har aldrig sett hans verk tidigare. ”Vill du komma ut till Long Island och ta bilder av mitt hus?” ”Visst!” säger han. ”I de här tiderna vet man aldrig” Han följer henne genom me. talldetektorn. När hon ser hans fotografier tappar hon ansiktet. Här är en kyrka full av människor under folkmordet i Rwanda, som Kratochvil själv blev vittne till. Liken var staplade höftdjupt och han var tvungen att vada in bland kropparna för att ta denna bild, bedjande till de döda om ursäkt för vanhelgandet.

Medan Kratochvil släntrar iväg för att hälsa den tjeckiske ambassadören välkommen, kollapsar kvinnan på en närliggande soffa. ”Sorgligt” upprepar hon. ”Sorgligt”. Kratochvil specialiserar sig på tunga ämnen ­ utställningen innehöll hans bilder från Tjeckien, Rwanda och Irak. Men han förkastar benämningen ”krigsfotograf” helt och hållet och hatar det självframhävande konceptet att bära vittnesbörd som är populärt bland en del fotojournalister. ”Antonin avskyr de självförhärligande föreställningar som fotografer tjänar sitt levebröd på” säger Gary Knight, en kollega till Kratochvil och medgrundare till VII, den New York-baserade byrån Kratochvil startade 2001 med sex andra fotografer: Knight, Ron Haviv, den bortgångna Alexandra Boulat, Christopher Morris, James Nachtwey och John Stanmeyer.

Likväl förstår Kratochvil stridigheter. Han växte upp med konflikter och han har gjort sig ett namn ­ och ett väldigt gott liv ­ genom att återvända till dem. Några av Kratochvils mest kontroversiella fotografier kommer från invasionen i Irak 2003. Han var anlitad av Fortune, men han lät sig inte bäddas in tillsammans med militären. Han tog sig in i landet genom att köra en hyrd Mitsubishi över gränsen mot Kuwait i kölvattnet på en amerikansk stridsvagn, dold i dammet. Han överlevde genom att äta rester av färdigmat som lämnats av soldaterna och genom att använda trick han lärt sig under åren. Till exempel: Parkera alltid med bakänden inåt, så att du kan ta dig ut snabbt; göm film eller minneskort snabbt, vänd dig om och låtsas att du kissar.

De digitala bilderna Kratochvil skickade stack ut, och världen såg ut att tappa balansen. Jag rapporterade från Irak 2003, och jag kommer ihåg att när jag återvände till USA såg jag ett bildspel med Kratochvils verk vid det Internationella centret för fotografi i New York. På bild efter bild skymtade den förkolnade marken mellan oljefat, vattendunkar och stridsvagnars larvfötter. Varför, undrade jag, hade Kratochvil tagit så få bilder av människor i detta lidande? Detta upp och nervända, fördärvade land speglade den apokalyps han försökte frammana. Marken var hans primära intresse. Som han säger, ”Jag älskar jorden”. Kratochvils arbete är så distinkt att de som känner till det inte behöver se namnet vid hans foton. Fråga någon professionell beundrare om hans stil och du kommer att få höra denna refräng: Kratochvil är en fotografernas fotograf.

Och, liksom mannen själv, är arbetet tekniskt mycket mer noggrant och väl övervägt än det först framstår. Hans influenser sträcker sig från den norske målaren Edvard Munch till efterkrigstidens gatufotografiikoner såsom Henri Cartier-Bresson och Robert Frank. Kratochvil är en konstfotograf som väljer krisen som sitt motiv. Det närmaste en jämlike man kan hitta är landsmannen Josef Koudelka, 71, mest känd för en serie med zigenare han fotograferade i Tjeckoslovakien på sextiotalet. Ett av Koudelkas mest berömda fotografier, en tårrandad cyklande pojke med änglavingar, hänger vid Kratochvils badrum. ”Han lever fortfarande, baby. Den lilla bitchen är fortfarande vid liv”, säger han om Koudelka.