Hon träffade Kratochvil i Tjeckoslovakien när hon var 17 och nära vän till hans äldsta son, Michael. Deras romans startade fyra år senare när hon var 21. När hon flyttade till New York för att vara med Kratochvil var vindsvåningen ett tomt utrymme, verkligen tomt. Det fanns inte mycket i den förutom ett bord med stora högar av negativ. Kratochvil sov i en sovsäck. Som gentleman erbjöd han Gabriela sin extrasäck. Trots sin slappa gangsterstil, med avseende på livet, är Kratochvil seriös när det gäller hans arbete och vad som driver det. Friheten är hans gud. ”Jag har kämpat för frihet i hela mitt liv. Jag vet inte vad fan det är förutom att det är en skyldighet”, säger han och menar skyldighet gentemot dem han lämnade bakom sig. ”Jag är skyldig dem det eftersom jag tog mig ut, och jag måste gå tillbaka” Det låter som en överlevandes skuld, men han insisterar på att det inte är det. ”Jag känner ingen skuld” säger han. ”Jag är en annan typ.”

Från det att Kratochvil var två år till dess han blev fem fångade han råttor i ett tjeckoslovakiskt arbetsläger. För att räkna sina dödsoffer skar han av svansen och visade dem för sin far Jaroslav. Han kommer ihåg gnagarna, men har inget minne av hemmet där han föddes. När Kratochvil var två, 1949, fick han uppleva hur män misshandlade hans far, som var fotograf och konstnär, men som också hade socialdemokratiska politiska sympatier. Partipampsligisterna, som kommit upp sig året innan när det sovjetstödda tjeckoslovakiska kommunistpartiet grep makten, hade utsett Kratochvils till den nya regimens fiender. Snart konfiskerade staten Kratochvils tillhörigheter och skeppade familjen till Vinor, ett arbetsläger utanför Prag.

Där plöjde Antonins mor, Bedricha, potatisfält medan hans far arbetade i en verktygsaffär. För att överleva letade de efter rester från skörden bland avfallet. Fyra år senare flyttade den tjeckiska staten Kratochvils till ett hyreshus i Prag som hyste fiender till staten. På natten kastade grannar sten mot deras fönster. Det fanns inget badrum i lägenheten så för att gå på toaletten var sexårige Antonin tvungen att gå nedför korridoren och passera ett hotfullt krucifix som skymtade upplyst av det fladdrande skenet från ett rött stearinljus. Kratochvil räknar detta minne ­ inte någon scen från en krigszon ­ som sitt mest skräckinjagande. Åratal senare återvände han till lägenheten, hittade det dammiga korset på vinden och tog med det.

”Jag har den lilla bitchen, den lilla Jesus hemma nu” säger han. (Han reserverar termen ”lilla bitch”, hans högsta lovord, för enbart ett fåtal människor, inklusive Jesus. Alla andra kallar han ”baby”). Oavsett om det handlar om en bild eller ett objekt hanterar Kratochvil det som gör honom osäker genom att ta det i besittning. Andra saker han har klamrat sig fast vid är: flyktingidentitetskortet från FN och en bit taggtråd från den tjeckoslovakiska gränsen, som vakter klippte av åt honom när järnridån revs under sammetsrevolutionen 1989. När Kratochvil var sju fick han sin första kamera av sin far, en kantig Kodak Brownie som han, tillsammans med andra utstötta, drog omkring med i skogarna utanför Prag. På grund av sin familjs status var han tvungen att lämna skolan och börja jobba för staten efter nionde klass.

Han tillbringade sin ungdomstid med heltidsbyggnadsarbete i Prag och fotograferade mest för ro skull. När han var 18 gjorde han flickvännen Olga gravid och hon födde en son, Michael. Ett år senare, less på instängdheten bakom kommunistregimens murar, bestämde han sig för att fly. Han bad Olga att följa med honom, men hon vägrade. Så 19 år gammal flydde han krypande på magen under taggtråden som löpte längs gränsen mot Österrike. Han tog ingenting med sig, inte ens en kamera. Under de följande fyra åren flyttade han från land till land ­ Österrike, Frankrike och Sverige bland andra ­ sökande efter officiell flyktingstatus. Han kallar denna period sin ”promenad” Han tiggde för att kunna äta och hamnade ofta i fängelse.

För att ta sig från Italien till Frankrike simmade han i Medelhavet i över sju timmar, från Ventimiglia till Menton. Medan han torkade kläderna på en strand i Menton blev han arresterad, och några veckor senare rekryterad till den franska främlingslegionen, den ökända armén som utgörs av utlänningar och flyktingar. Legionen sände honom till Tchad, där han stred mot Libyenstödda rebeller i några månader. Senare det året, medan han kånkade på ammunition vid en legionbas i Marseille, stal han en bit rep och använde det för att fira sig ned över en hög mur. Han sprang till en närliggande tågstation, hoppade på ett pendeltåg och flydde till Holland, som han bara sett på bilder. ”Jag är en professionell eskapist” säger Kratochvil och flinar.

Det är inte så kul på natten, enligt Gabriela, att vakna upp och hitta honom stirrande på ditt ansikte för att avgöra om du är vän eller fiende. Vid 22 års ålder nådde Kratochvil Amsterdam, gick in på en polisstation och blev beviljad politisk asyl. Snart därefter, med knappt något mer än en lånad kamera och sin grundskoleutbildning, tjatade han in sig på Gerrit Rietveldakademin, ett prestigefyllt konstinstitut i Amsterdam. Medan han var där gifte han sig med sin andra fru, en amerikanska vid namn Laurie Ahlman. Han tog examen på ett års kortare tid med en kandidatexamen i fotografi och konsthistoria, och de flyttade till Kalifornien, där Antonin drog ut på gatorna med sin svartvita portfolio. Det tog inte lång tid innan hans gryniga foton skaffade honom kontinuerligt frilansarbete i Hollywood.