Bakom det ovårdade språket och de skandalösa upptågen är den tjeckiske fotografen den största levande betraktaren av mänsklig kraft och lidande.
AV Eliza Griswold | UR Outside nr 10-2009
Pojken håller sin svärtade handflata mot kameran. Han har sot runt ögonen. Bakom honom böljar två pelare med fabriksrök upp mot den tunga, mättade himlen. Snart kommer det att börja regna. ”Regndropparna var svarta” säger Antonin Kratochvil, som tog bilden. Det är en junimorgon på Manhattan och en barfota Kratochvil, 62, slappar på en vit soffa i den vindsvåning han delar med sin fjärde fru Gabriela och två av hans tre söner. Det här är ett ovanligt vilsamt ögonblick för en man som är så hårt uppbokad och kringflackande att han är känd som ”den studsande tjecken” Familjekaoset virvlar omkring honom, golvet är ett minfält av leksakslastbilar som tillhör hans 19 månader gamla son Gavyn.
Gabriela, en slank blondin, 20 år yngre än sin man, fräser upp kyckling på spisen samtidigt som hon skriver rubriker till fotografier vid sitt skrivbord och förbereder väckning av deras tonårsson Wayne. Kratochvil bläddrar omedvetet igenom fotografier han tog i östeuropa 1991, efter kommunismens fall. Han stannar upp vid den här pojken med de sotringade ögonen som bodde i den transylvanska staden Copsa Mica, en av de mest förorenade platserna i världen. ”Jag känner empati för människor som har det jävligt” säger han. ”När jag fotograferar dem, fotograferar jag mig själv”. Om det hade kommit från någon annan hade det låtit bombastiskt, men Kratochvil har en medfödd förståelse för vad hans motiv går igenom eftersom han har upplevt det själv.
Han tillbringade sin tidiga barndom i ett tjeckiskt arbetsläger och växte upp i kommunismens grepp. Efter att ha flytt från Tjeckoslovakien som nittonåring strövade han runt i Europa i många år, sökande efter flyktingstatus, blev rekryterad till den franska främlingslegionen och deserterade senare från den brutala armé. Han drev vidare till Amsterdam, sedan till Hollywood och där byggde han upp en karriär som fotojournalist genom att göra det som kom naturligt: söka upp de platser där konflikter och lidande var förhärskande. Världen är full av djärva fotografer som förtjänar sitt uppehälle genom att resa till våldsamma regioner. Kratochvil höjer sig över dem alla, till stor del på grund av att hans extraordinära bakgrund ger honom ett onaturligt lugn för att inte nämna trovärdighet som inte kan läras ut.
”De viktigaste förmågorna i det vi gör är instinkt och intuition” säger fotojourna, listen Chris Anderson, som kallar Kratochvil sin mentor. ”Antonin är förkroppsligandet av instinkt. Han liknar ett troll, men han är skrämmande intelligent, den mest skarpsinniga betraktare av mänskligt beteende jag vet”. Under sina 35 år på fältet har Kratochvil rest till det radioaktiva Tjernobyl, till blodsdiamantgruvor i Sierra Leone, Nigerdeltat, Pakistan i kölvattnet av mordet på Benazir Bhutto, Darfur, Irak och Afghanistan. De senaste två åren har han navigerat på Zambesifloden för att följa malarians härjningar och blivit landsatt på avlägsna amerikanska militärbaser på Filippinerna för att fotografera specialförband.
Om några dagar ska Kratochvil resa till Prag för att spela huvudrollen i en film passande nog en konstnär i exil i ett nytt projekt av den tjeckiske regissören Jan Hrebejk. Han har låtit sitt sandfärgade hår växa sig långt och ett nytt gråsprängt skägg spretar ut från hans runda ansikte. Han saknar en bit av sin vänstra tumme. När jag frågar vad som hände, tindrar hans blå ögon illmarigt. Kratochvils hjälpmedel för att avleda allvarliga frågor är plump humor och han påstår sig ha förlorat tummen när han hade sex med en oskuld. ”Hon klämde åt” säger han. Hans vindsvåning med två sovrum såg annorlunda ut för 20 år sedan, när Gabriela först anlände.
Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln eller klicka här för att hitta fler artiklar ur vår fotospecial.
