Du har mer kraft än vad du tror. Men en del av kraften kan bara hjärnan frigöra. Nyckeln är några obekväma kroppsvridningar och en hel del koncentration.

AV Nick Heil | UR Outside nr 11-2009

Jag hänger upp-och-ner i en Yogasizer, en pyramidformad metallram där jag kan sträcka ut kroppen på alla möjliga, och ibland förnedrande, sätt. Det låter kanske som om jag har hamnat i någon slags fängelsehåla där man utövar dominanslekar, men jag är faktiskt på ett gym i Santa Fe, New Mexiko, där jag ska bli ”neurologiskt omprogrammerad”. ”Gör jag rätt?” knorrar jag medan jag försöker att utföra något som kallas svampen, vilket innebär att jag ska kroka benet runt en av bjälkarna för att sedan vrida midjan som man vrider ur en svamp efter biltvätten. ”Du närmar dig” säger Kele McDaniel, som tillsammans med sin man, Fred, driver anläggningen.

Yogasizern är bara en av flera ovanliga redskap som ska böja, vrida och balansera min kropp på sätt som jag inte är van vid. Tanken är att vrida och röra kroppen upprepade gånger i komplexa rörelser och på det viset ”programmera” kroppen att utföra rörelserna mer effektivt. De ovana rörelserna ger hjärnan kontakt med muskler som sällan kommunicerar med hjärnan, vilket kan bero på en skada eller bara invant träningsmönster. ”Genom att träna hjärnan att kommunicera med musklerna på ett mer optimalt sätt” berättade Fred, ”kommer du att kunna dra nytta av den styrka du redan har, men endast kommer åt genom högintensiv träning ­ som kan leda till överträning”. Jag gick med på att bli omprogrammerad under ett par veckor.

Vi upptäckte snabbt vad som behövde ändras: ”quadriceps-dominans” (framsidan av benet var starkare än mina hamstrings), ”laterala höfter” (min höft flyttade sig i sidled när jag gick, ungefär som hos en modell), och en ”kraftigt immobil ryggrad” men Fred och Kele försäkrade mig om att jag var högst normal och mina problem var mycket vanliga. ”Vår kropp strävar alltid mot minsta möjliga motstånd, men det är inte alltid det bästa. Därför måste du jobba på att korrigera det” förklarar Kele. Deras lösning består av träning inom olika discipliner: yoga, pilates, tänj- och balansövningar. Under en av de inledande övningarna med Fred skulle jag komma i kontakt med mina magmuskler.

Jag låg på en matta och skulle trycka ner en blodtrycksmanschett med mitt ryggslut. ”OK, nu vill jag att du kontraherar magen och tiltar höften så att trycket sjunker till 75 psi” sa han samtidigt som han pressade sin hand nära mitt skrev. Det blev intimt. ”Jag vill att du blir medveten om dina inre magmuskler. Det är därför jag har händerna här, för då tänker du mer på detta område”. Denna ”medvetenhet” var det första steget till bättre rörelse, för det var viktigt att jag verkligen kände när de rätta musklerna aktiverades. Rörelserna skulle utföras långsamt och det krävdes mycket fokus för att få kontakt med vissa muskler som jag inte visste att jag hade. Efter några veckors träning började det kännas lättare och jag upptäckte att jag automatiskt tiltade höften så att bålen fick ett stabilare läge.

Nu började jag hitta andra stabiliserande muskler genom att göra kabeldrag samtidigt som jag satt på en stabilitetsboll, eller benlyft liggande på en balansbräda. Vissa övningar kändes enkla när de utfördes med höger arm, men betydligt svårare med vänster, vilket avslöjade att det fanns mer programmering att göra. Efter sex veckor kunde jag känna att min kropp hade fått bättre balans; jag klättrade uppför branta partier med min mountainbike utan att vingla, och jag kände mig inte lika trött efter långa cykelpass som innan. Efter ytterligare en månad deltog jag i en tävling och lyckades placera mig på fjärdeplats utan någon speciell träning. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad som hade förändrats. Kanske hade jag blivit starkare, eller så satt det bara i min hjärna.

FOTO istockphoto.com/selensergen

Läs fler artiklar ur serien försökskaninen här.