Trots det får Mission beställningar på sin halvmiljonershoj, Mission One. Men då ingår ju superfunktioner som att man kan meka med hojen med hjälp av datorn, och i framtiden, med hjälp av en iPod. ”Framtiden för elmotorcyklar ligger i batteriernas utveckling” säger Bill Moore som är chefredaktör för EVWorld.com. Men det sker stora framsteg. Nyligen presenterades ett fenomenalt batteri som kan leverera en tiondel av den mängd energi som bensin ger per viktenhet. Men det är inte säkert att det finns pengar för att utveckla produkten. Sen är det ju också så att endast två procent av den elektricitet som används för att ladda batterierna kommer från förnyelsebara energikällor, som vindkraft. Men, de funderingarna får vänta ett tag. Nu behöver jag fokusera, på öl.

Vid klockan elva på kvällen är Bushys öltält vid vattnet fullt av surr. Bara överkroppar och tatueringar skymtar under läderjackorna. Ringarna i öronen skimrar i kvällsljuset. Jag letar mig fram över det hala cementgolvet och stöter på två ståtliga, flintskalliga män i khaki.
”Vad tyckte ni om TTXGP?” frågar jag.
”De där hojarna är för jävla långsamma” svarar en av dem och ger mig inte direkt den djupgående analys jag hade hoppats på.
”Är det du eller ölen som snackar nu?” undrar jag, samtidigt som jag försöker ha kvar min plats bland alla knubbiga kroppar som rör sig runt oss.

”Det är inte bara snack från någon berusad” säger hans polare som är advokat och som försöker hålla kvar sin varma öl i plastmuggen. ”I alla fall inte ännu”.
”Vad tycker du då?” frågar jag.
”Hela grejen hittades på under berusat tillstånd någonstans i öster ­ Dubai ­ tillsammans med denna Hussein-kille. I vanliga fall skulle denna fest bestå burnouts och att folk visade snorren….” Innan han helt försvinner in i dimman avslöjar han sina värsta farhågor: ”Vilka el-motorcyklister” säger han. ”Kom, mer att dricka öl och titta på bröst som gungar?”.
”Jag kommer att göra det!” ville jag säga. Men det blir nog ingen elmotorcyklist av mig. Jag har försökt. För en och en halv månad sedan började jag min jakt på elhojar. Jag började med att fråga om jag fick testköra Mission One. Jag mailade, Jag ringde. Jag bad på mina bara knän. Ett antal gånger.

Sen tyckte pressansvariga att ”ingen fick testköra prototypen” Men jag blev inte avskräckt. Jag tog med mig min hjälm och mitt skinnställ och reste iväg för att försöka med en av projektets delfinasiärer.
”Jag står här på gräset i tittar” lovade jag. ”Jag tog med mig hjälm och skinnställ hela vägen hemifrån!”
”Har du?” sa han, samtidigt som han sneglade på Mission One. ”Ajdå, de plockar ner den i delar just nu. Du skulle hört av dig tidigare”. De fyra indiska studenterna i Team Tork var mer än glada att kunna erbjuda mig en tur ­ ”Självklart!” tyckte de ­ och jag fick mig en testtur i fem km/h innan batteriet dog och vi poserade för en Facebookbild. Det var all kontakt jag hade med dessa ifrågasatta maskiner före tävlingen. Men, återigen. Jag står på Buschys bar, och brösten har ännu inte börjat gunga fritt. Kanske är det så att jag har kommit lite för tidigt, precis som att jag är lite för tidigt in i TTXGP-tävlingen.

Läs fler artiklar ur serien utanför ramarna här.