Jag hade föreställningar om att det skulle bli tungt att möta livet därhemma och att det sen skulle bli svårt att fara tillbaka. Att känslorna skulle ställa till det och att min motivation skulle drunkna i hemresans farvatten.

När jag landade i ett snökallt Sverige kände jag mig genast hemma. Minnen väcktes, jag började så sakta förstå hur mycket jag saknat mina vänner. Jag har bara varit borta 10 månader och det mest är ganska snarlikt mot det jag lämnade, en del har hänt och jag ser kanske på saker annorlunda nu, jag observerar kanske mer än agerar.

Sen följde en period av återseenden, glada kvällar och småprat. När jag stapplade in hos mina föräldrar i Grycksbo blev jag nästan förvånad över hur glada de var att se mig. Min känsla var mer att jag just lämnat dem. Kanske beror det på min inställning jag hade när jag for. Jag hade inte räknat med att vara tillbaka på ett bra tag, plötsligt var jag det och det kändes helt naturligt, lite som att jag bara steg innanför dörren efter att ha sprungit ner till macken och köpt lite mjölk.

Det är kanske också en vanesak, jag kanske är van att återvända hem efter resor men jag vill fyllas av starka känslor, det är viktigt, det är livgivande. Det fick mig att fundera en smula över resan, jag kom bland annat hem eftersom jag vill undvika att hamna i en meningslös tillvaro senare. Jag trivs med livet på vägen och i Georgien, annars hade jag nog inte vågat mig på att åka hem. Jag läste om flera som kommit hem efter långa äventyr för att inse att de inte alls kunde med livet hemma och att de egentligen bara ville lämna och sätta av ut på vägen igen. Det lät romantiskt och spännande; jag kunde känna mig som en del av den gruppen redan innan jag for, jag kanske behövde känna den tillhörigheten för att ge mig av, jag vet inte.

Efter många timmars tänkande och värderande har jag insett att den konsekvens som jag högaktat under början av min resa, den målmedvetenhet som gör att man inte ger upp inte alltid är så eftersträvansvärd. Jag mår mycket bra nu när jag tar en paus i Georgien och jag känner, för min motivations skull, att jag vill ta dagen som den kommer. Jag vill inte planera för långt, jag vill inte göra om mitt liv till ett projekt som jag ska avsluta, det känns för riskfyllt, risken är stor att livet kanske just känns avklarat sen, att det ända jag kan göra är att hitta något större och tyngre att sysselsätta mig med. Kanske startade jag i fel ände, jag vill ju vara den som kan se det lilla och tycka att det är fantastiskt, nu blev jag rädd att jag skulle måla in mig i ett äventyrarhörn, tappa min flexibilitet och komma allt för långt bort från tillvaron hemma.

Jag trivs med livet som ‘hobbynomad’, det finns fina chanser att få göra roliga saker här i Georgien och därför stannar jag. Jag fortsätter när jag får lust, i vilken riktning jag vill. Det är härligt att känna så. Jag ser gärna att jag fortsätter mot Armenien och Iran om ca 15 månader men det får vi se då. Nu lever jag här.

Det blev ett långt sidospår på tankebanan. De starka känslorna fick jag blodsmak av när jag skulle fara tillbaka igen. Efter värmen jag känt i Stockholm och hemma var det svårt att fara, tvivlet kom tillbaka, jag köpte en bok och sträckläste den för att slippa tänka under resan. Jag landade, tog mig in till staden i en rasande fart (170km/h är inte ovanligt på vägarna i Georgien, trots att de knappast tål mer än 90) och när stadens glesa ljus sken genom dimman som fyllde dalen där Tbilisi ligger kände jag energin och upptäckarglädjen.