Strax innan solen gick upp fick vi syn på något verkligen hoppfullt, fyren på Stora Inagua. Först bara svagt, men vi såg dess dubbelpulser slå mot himlen. GPS:en sa oss att vi fortfarande var fem och en halv mil ute till havs, men vi var säkra på vår sak, ljuset kom från Bahamas. Vi fördrev vår andra dag på Windwardsundet med en falsk förhoppning om att vi skulle nå land. Först trodde vi att vi skulle vara där till lunch, sedan någon gång mitt på eftermiddagen och sedan vid solnedgången. Även om en kapsejsning hade varit vår största skräck var Sipriz förvånansvärt stabil men avsaknaden av en riktig köl hade andra nackdelar. Stora vågor, två meter högre än relingen, slog in och förflyttade båten några meter västerut varje gång.

Vi experimenterade med storseglet men inget hjälpte. Ju längre norrut mot Stora Inagua vi kom desto längre västerut ifrån ön flyttades vi också hela tiden. Gert satt med sina våta sjökort och kämpade med passaren och stirrade stumt på GPS:n. På eftermiddagen hade vi missat ön med två och en halv mil. Det verkade otroligt men Stora Inagua låg nu öster om oss. Vi skulle tvingas att segla rakt mot vinden med vår båt som inte ens kunde hålla kursen när vinden kom från sidan. Vid solnedgången då vi i all hast skulle få på oss våra nattkläder samtidigt som vi försökte undvika ett fraktfartyg missade vi att uppmärksamma ett annat fartyg. Återigen var det kustbevakningen. Full av män i orange kläder närmade sig en av deras kortdistansbåtar bakifrån.

Dagsljuset försvann raskt när vi till slut nådde dem med vår radio. Vi höll på en halvtimme med att bokstavera G-E-E-R-T-V-A-N-D-E-RK-O-L-K. (De skrev ner båtens namn som Sea Breeze.) Våra haitier gav upp och lät bommen falla och rodret flyta löst. De antog att vår resa var över och det spelade ingen roll hur mycket Geert än insisterade att ”le Coast Guard n’est pas un service de taxi”. Geert bad om tillstånd att fortsätta till Kustbevakningens egen bas på Stora Inagua. Han visste att om de stoppade oss nu så skulle de förmodligen sänka Sipriz hellre än att bogsera henne i den höga sjön. Tio år av Geerts drömmar hängde på en skör tråd.

De orange männen gick tillbaka in. Deras radio och kustbevakningsbåten vände om och försvann hastigt in i mörkret. Geert tog ut vår riktning på kompassen. Vi fäste våra säkerhetsselar. Den här natten var mer krävande än natten innan, våtare och mindre hoppfull men vi var alldeles för trötta för att bry oss nu. Vi hade varit så nära, vi hade kunnat se Bahamas sydligaste punkt efter 13 mil ute på öppet vatten. Trots det var vi här igen, i samma mörker fjorton timmar senare med samma fyr som lyste upp samma mönster mot himlen. Det ingav inte samma hopp som tidigare. De sista sexton kilometrarna österut betydde fem mil söderut och norrut för att besegra motvinden med en hård kryss. Tjugo minuter i var riktning.

Geert sa inte så mycket, en skeppare skulle vara stoisk. Han stora rädsla hade hela tiden varit att den hårda sjön slutligen skulle slå sönder båtens bord eller att de allt för autentiska spikarna skulle släppa sitt fäste. Det blåste nu mer än 10 meter/sekund och vågorna sköljde in. Jag öste vatten i en timme och sedan skällde jag ut Manis när han tappade spannen. Jag hade glömt att hans krampande händer var oanvändbara även under perfekta förhållande. Men det vita ljuset mot den svarta skyn stannade hos oss, och vi hos det. Vi kämpade mot vinden utan framsteg, timme efter timme, hela tiden sexton kilometer väster om Stora Inagua.

Då, precis före midnatt kände vi hur vinden mojnade och vågornas styrka tycktes avta. Gracien kunde hålla båten högre än någon annan och han förde oss närmare ön. Till höger och vänster kämpade vi oss österut. Nu var vi fjorton kilometer från Stora Inagua. Gradvis skuggade ön oss från vinden och vågorna stillnade. Tretton kilometer. Tolv. Tio. Åtta. Sent och med säkerheten inom räckhåll kollapsade den outtröttlige Gracien. Geert somnade sittande och Mary, Manis och Oblit kröp alla under presenningar. Det var dags för ”den mänskliga sandsäcken” att göra nytta i en halvtimme. Jag tog rodret och styrde på en lång nordostlig läns.

Fötterna i spjärn mot relingen och storseglet runt midjan. Det här är hela poängen med en sådan här resa, att vara duglig, om så bara en enda gång. Att vaka över fem sovande figurer och föra dem mot stranden mitt i natten. Sex kilometer. Fem kilometer. Att vara duglig, om så bara en enda gång. När jag kände diesellukten väckte jag besättningen och vi kryssade matt mot Matthew Town, den enda bebyggelsen. Den lilla hamnen blockerades av vågorna och vi släppte ankaret och sov, vaggade av kalla vindar, till långt efter gryningen. Till slut lotsade Gracien in oss till varvet där den bahamiska tullen och den amerikanska kustbevakningen mötte upp. Tulltjänstemännen var inte roade av vår ankomst.

Vi hade pass och visum, men inga utresestämplar från Haiti och båten saknade alla former av dokumentation. De tänkte inte godkänna Sipriz för inresa och besättningen var en del av båten. Så snart stormen hade försvunnit, sa de till Geert, skulle vi vända om och segla tillbaka till Haiti.

Men det var fint på Bahamas. Vit sand. Stekt fisk. Kall öl. En bahamisk kvinna i en mobiltelefonsaffär fnissade när jag och Geert steg in. ”Kustbevakningen säger er båt för liten, förklarade hon. ” Men Sipriz var knappast färdig. Haitis ambasadör i Washington ringde sin bahamiska kollega och tulltjänstemännen gav med sig. Den lilla båten kunde segla vidare. Till och med Kustbevakningen blev med tiden förtjusta i Sipriz och donerade yllefiltar och varma kläder till haitierna. Gracien, Oblit och Manis hade det tuffare och blev upprepade gånger trakasserade av medborgargarden som misstog dem för illegala invandrare.

Efter fem veckor till havs korsade Sipriz slutligen Golfströmmen från Bimini till Florida den tjugonde april, en hastig våt resa som slutade tre på natten när de seglade in i kustbevakningens gamla station på Peanut Island nära Palm Beach. Vaktmästaren på museet hälsade dem välkomna med en flaska läsk. Och Geert fick lite uppmärksamhet till slut. The Miami Herald ägnade en stor del av sin förstasida åt ankomsten av den tjugoen fot långa överraskningen. Det modiga lilla skeppet ställdes ut i Palm Beach och senare i Washington D.C. Besättningen fick vara med i kreolska radioprogram. När deras visum gick ut åkte alla tre tillbaka till Île-àVache.

Sista gången jag såg Sipriz stod hon utanför ett museum i Washington D.C. Hennes trä var slitet och mattat men seglet var fortfarande färgglatt med budbärarfågeln Sankofa. Tänk igen på alla de sjömän som har färdats den långa vägen över havet, på deras öden. För Sipriz var inte ensam den där sista dagen över Golfströmmen. En annan liten segelbåt hade samtidigt gjort samma resa längs samma rutt. Också de led och prövades på havet. Även de tråcklade sig vägen förbi rev och medborgargarden på Bahamas, och med en blandning av tur och dåligt väder lyckades de undkomma kustbevakningen.

De korsade Golfströmmen samma dag som Sipriz men deras båt gick på grund nära Key Biscane, där kustbevakningen fann den. Det var sjuttiotre människor ombord. De sjuttiotre upptäcktes på en söndag. På onsdag eftermiddag var de allihop tillbaka på Haiti. Det är svårt att sänka en båt som den, gjord enbart av trä. Troligtvis brände kustbevakningen upp den.

Murphys lag

Jag har jobbat tillsammans med en mängd fotografer. Män som kvinnor. Jag har lärt mig av mästarna. (Jag har bland annat fått reda på att jag luktar illa när jag är ute på jobb). Mest har jag lärt mig av Seamus Murphy. Detta kan man säga om Murphy:

1. Arbeta hårt. Han går upp vid fem och jobbar 16 timmar framåt, under alla omständigheter. Han tar även med sig kameran in på toaletten.
2. Var nogrann. Han har fotograferat samma afghanska familj i 15 år. Studera ditt ämne, hitta berättelserna, kom tillbaka i morgon, och kom sedan tillbaka flera gånger.
3. Snabbhet! En enkel och smidig kamera i handen är mer värt än en systemkamera i väskan.
4. Stänga av blixten. Jag arbetade med Murphy i Afghanistan en gång. Vi var inuti ett fort, och jag förstörde varje bild genom att använda blixten. Murphy drog upp iso-talet och muttrade ”hitta det tillgängliga ljuset, hitta motiven”.
5. Om du inte gillar tidiga mornar, bli skribent.

AV Patrick Symmes

Läs även artikeln Chavéz värld om Venezuela.