Om du tar dig till Florida den långa vägen ­- över 100 mil på öppet vatten tillsammans med sex andra som knappt får plats i en 21-fot lång handgjord båt – då är det väldigt långt mellan Haiti och Florida.

AV Patrick Symmes | UR Outside nr 10-2009

Tidigt på morgonen den femtonde mars rullade vi ner båten för stranden på dess egna åror. Tjugoen fot lång låg hon nu för första gången och guppade stilla i Karibiska havet. Båten närapå sjönk när Geert van der Kolk, den magre nederländska skepparen, hoppade över styrbords reling. En handfull haitier vadade ner i vattnet med oss och brottades med båten. Vi var kändisar i byn. Vi, den fåtaliga besättningen på tre haitier och tre ”blancs” (som vita kallas) som skulle segla den lilla båten till USA. Byborna gav oss gåvor, cashewnötter och fiskeredskap, men mest av allt skrattade de.

”Ti bato!” sa en haitisk kvinna till oss, vilket roade henne och hennes vän mycket. ”Ti bato. Sis person!” På haitisk kreol är det motsvarigheten till franskans ”petit bateu” Liten båt, sex personer. ”Sis person” tjöt hon förnöjsamt. Båten döptes till Sipriz (haitisk kreol: överraskning) med en flaska äppelcider av min barndomsvän Mary Houghton. Mary är en erfaren seglare och kom ofta att stå vid rodret under vår resa. Det var inte mycket till bubblor i cidern, men Mary gjorde sitt bästa för att spruta ner båten och vår publik. Sipriz provseglades i vattnen utanför Kay Kakok, en av de sista platserna i Västindien där man fortfarande bygger träbåtar för hand på samma sätt som under århundraden.

Kay Kakok ligger på ön Île-à-Vache, en mil söder om Haiti. Ön har tolvtusen invånare men ingen elektricitet, inget rinnande vatten eller avloppssystem, inga sjukhus, inga jobb, inga vägar och bara några få skor och en enda moped. Men där finns turkosa karibiska strömmar, böljande sjögräs, pojkar som spelar fotboll, åsnor och hästar för transportbehov, hårt arbetande fiskare, massor av alkohol, en hysteriskt rolig amerikansk konstnär/transa och ändlösa palmdungar. Från palmerna får man den enda kalla drycken på ön. Omedelbart fastnade rodret på vår alldeles nya båt. Jean Oblit Laguerre, den haitiska snickaren, vadade ut till Sipriz från stranden där han byggde henne. Med macheten i sina såriga händer högg han till rodret så det löpte fritt igen. Oblit var motiverad. Han skulle följa med på resan.

Klicka här för att förstora bilden och läsa bildtexten.

Trots ett fungerande roder hade Sipriz fler tillkortakommanden än ett kubansk bageri. Till att börja med hade hon ingen köl, bara ett mycket litet centerbord och ingen ballast alls. Det gjorde henne lätt att landsätta men vid hårt väder skulle hon kapsejsa likt en barkbåt. Sipriz hade inga lanternor, ingenradar, inget ekolod, ingen elektronik mer än det vi hade i fickorna. Geerts slitna, tio år gamla sjökort var redo för pensionen, det erkände han, men det spelade mindre roll; de senaste pålitliga djupmätningarna av större delen av Haitis kust gjordes av den amerikanska flottan 1904. Sipriz hade inte heller några kojer, sittplatser eller bekvämligheter överhuvudtaget. Inte heller någon ruff mer än sittbrunnen, utan skydd för solen och havet. Ingen toalett. Inga reservsegel.

Skrovet var primitivt och inte alls gjort för en 130 mils resa. Ti bato, sannerligen. Till lunch åt vi en fulländad franskkreolsk måltid, som aristokrater före giljotinen. Fåordig till sin natur och upptagen av logistiska frågor och pyssel med utrustningen hoppade Geert över de högdragna talen och hällde istället upp Barbancourt-rom till oss i små glas för att skåla för vår lycka. ”Med guds hjälp”, sa Gracien Alexandre, den haitiske styrmannen. ”Med guds och en GPS hjälp”, kontrade Geert. Geert var en ganska oväntad kapten på en haitisk båt. En 55 år gammal nederländsk författare bosatt i Washington D.C. Tillsammans med mig och Mary hade han seglat med på båten Chesapeake Bay. Tio år tidigare hade han dessutom, under en resa tvärs över Golfströmmen, försökt att undsätta en flyktingbåt full med haitier.

Fyrtio drunknade. Geert skrev senare om det i en av sina tio böcker, The Smuggler of the Exumas. Geert var besatt av haitiernas uppfinningsrikedom och deras mod. Hans plan var att bygga en haitisk båt, på haitiskt vis och segla med den samma väg som de haitiska båtfl yktingarna de hundratrettio milen till USA. Det lät som ett självmordsuppdrag, men Geert kallade det för ”en sportslig utmaning med en djupare mening”. Flera olika djupa meningar faktiskt. Geert hoppades att resan skulle förmänskliga de anonyma haitiska båtflyktningarna och beskriva deras verklighet. Men egentligen hade han inga större förhoppningar om detta. (Dagen innan resan sa han till mig, ”Detta är inte ’Rädda valarna’ för människor”). Han hade även planer på att skriva en roman om resan.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa eller gå direkt till Patrick Symmes fototips i slutet av artikeln här.