Pontus Grafström är nybliven medlem i svenska surflandslaget. Men att hoppas på internationella medaljer är att lägga ribban för högt. Pontus fångar hellre vågor för den sköna känslans skull än för att fylla prishyllan. I somras mötte vår surfexpert Thomas Högman den avslappnade mästaren för att surfa sköna franska vågor.

AV Thomas Högman | UR Outside nr 10-2009

Det var en kokande varm eftermiddag i Frankrike och jag sprang planlöst runt på en flygplats i Bordeaux på jakt efter Pontus. Han skulle ha varit framme för över en timme sen ­ ”vid tvåtiden” Han skulle ha ringt mig, jag skulle ha ringt honom. Vi hade tänkt tillbringa en vecka med surf och häng i Frankrike. Men i den drypande värmen utanför flygplatsen kom jag underfund med att flygtavlan inte visade något svenskt flyg vid tvåtiden och att jag egentligen inte hade en aning om vilket flyg han skulle komma med.

Den lite slarvigt planerade veckan kändes plötsligt som ett avlägset skämt. Men egentligen var det inte konstigare än att Pontus hade anlänt till Bordeaux med tåg. Så ytterligare någon timme senare satt vi trots allt i min buss på väg ner till Anglet, Atlanten och en femstjärnig vågprognos. ”Tjeeena bro, hur är läget?” hade Pontus flinat glatt utanför tågstationen, när vi via gemensamma kontakter i Sverige till sist fått tag på varandra.

Pontus Grafström är född och uppvuxen i Stockholm. Han började surfa i slutet av gymnasiet då han åkte mycket skidor och av en slump började snacka surf med en okänd kille i Hammarbybacken. Pontus följde med killen (en av nuvarande bästa vännerna Fabian) till Kanarieöarna för att testa, och när han kom hem från den resan var han frälst. Sedan dess har surfresor varvats med intensivt surfande i Sverige och meningen med livet har stavats SURFING.

”Jag var väldigt naiv i början. Det är lite som en nyförälskelse, man älskar hela grejen, det finns inget negativt och surfingen har svaret på alla frågor. Men vartefter tiden går kan man väl säga att det blivit mer nyanserat, jag har börjat älska vissa grejer mer, medan jag gillar vissa mindre. Känns som att jag lägger krutet på rätt grejer nu”. Tjugotvå år gammal är han nybliven medlem i svenska surflandslaget, vilket inte går att jämföra med svenska landslag inom andra idrotter. Som ersättning kanske man får ett par surfshorts eller en huvtröja, och till tävlingarna får man ta sig för egen maskin. Pontus är inte surfproffs och har inte heller någon ekonomisk hjälp från sponsorer, även om Nord hjälper honom med surfbrädor och O’Neill precis ska börja sponsra med våtdräkter.

Att svenska surfare och surflandslaget arbetar med små resurser betyder inte att man ska förringa landslagsmedlemmarnas kunnande. Visst, Sverige är fortfarande en blåbärsnation i surfvärlden men våra allra bästa surfare kan numera konkurrera på hög internationell nivå. Pontus däremot, sin SM-seger och landslagsuttagning till trots, ser inte sig själv som en av de bästa i Sverige, eller ens som en målinriktad tävlingssurfare. ”Visst tycker jag att det är kul att tävla, men ärligt talat så tar jag det inte så allvarligt. Det är roligt att mäta sig med andra surfare på en lagom seriös nivå” . Svenska mästerskapen brukar vara lagom seriöst enligt Pontus. Vad som framförallt skiljer Pontus surfvardag i Sverige från utländska surfares vardag (förutom kylan) är att svenska vatten begränsas av närliggande landmassor åt alla håll.

Det gör att våra kuster aldrig kan få vågor som skapats av stormar långt ute till havs, utan att det måste blåsa just här för att vi ska få surf. Så fort blåsten drar iväg försvinner också vågorna. Enligt Pontus gör detta surfingen i Sverige till något alldeles extra jämfört med utomlands. ”En speciell känsla infinner sig i magen som jag inte har någon annanstans eller annan gång. Man tar inget för givet eftersom det är så sällan och så kort tid det funkar. Hela uppladdningen blir viktig, snacket, kolla prognosen, bilresan, hänget. Jag skulle inte vilja säga bättre eller sämre, bara helt annorlunda. Utomlands handlar det mer om att vara modigast och surfa bäst. I Sverige surfar man istället i gäng där någon kanske är nybörjare och någon är bättre och det spelar ingen roll.

Alla är bara glada att det är vågor”. Om man som Pontus är baserad i Stockholm finns det surfbara vågor en gång i veckan, med tyngdpunkt på vinterhalvåret. Så även om han inte vill säga bättre eller sämre än utomlands, står det klart att så länge han bor kvar i Sverige får han inte surfa på daglig basis. Pontus har därför jobbat hårt i perioder för att spara pengar till resor utomlands. ”Om man ska ha ett surfande vardagsliv funkar det inte att vara hemma i Sverige jämt” säger han. Men trots det skulle han , aldrig vilja byta sin stockholmsuppväxt mot Kalifornien eller något sådant: ”Inte med alla polarna jag fått från surfet här”.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.