Jag stiger upp vid två-tiden på morgonen, snubblar ut i köket och slår ihop en kopp snabbkaffe. Ögonen är inte med, välter ett glas innan jag hinner få grepp om mina kläder och min väska, knyta skorna och samla tankarna. Jag störtar ut genom porten och marscherar ner till hörnet där en taxi väntar på mig. Chauffören justerar den hemmonterade taxiskylten och tänder en cigarett när jag stiger in i backsätet.

Jag letar efter ett bilbälte, hittar ena halvan men inget att knäppa fast, tusan! Bilen accelererar och rusar fram på de smala gatorna i bostadskvarteret, höga hus, sovande på båda sidor av gatan. En vänstersväng, en snabb högersväng och vi är ute på Rustaveli, huvudgatan i Tbilisi. Motorn vrålar när vi accelerera till strax över 100km/h mitt inne i stan, magen susar när vi lyfte med ekipaget över en ojämnhet. Nyvaknad men klarvaken nu, jag ber honom sakta ner men det känns meningslöst, vi passerar en polisbil 60km/h över tillåten hastighet utan en reaktion.

Vi når flygplatsen 10 minuter tidigare än jag räknat med och jag stapplar ur och räcker över en peng. Flyget är givetvis försenat, jag passar på att bekanta mig med några finska poeter som sitter i samma båt och mellanlandningen går ganska snabbt.

Jag landar på Arlanda 7 timmar senare än planerat, irriterar mig över att det kostar 240 kronor, en halv medelmånadslön i Georgien för att åka Arlanda Express in till Stockholm. Hemma och alla är välklädda, julstressade, långa och vädret, huj vad kallt men oj vad vackert.

Jag försöker smälta all snö, inte bokstavligt utan känslan av att vara hemma, men hemma på besök och fira en vit jul. Det kommer till mig sakta. Tbilisi är hemma nu, min fasta punkt men det är skönt, skönt att falla in i gamla mönster, trodde aldrig jag skulle säga det…