Ett tiotal av Andernas högsta toppar hyser lämningar av bestigningar av inkafolket. I dessa fall är det inte fråga om ett enkelt toppröse eller andra små bevis för att ”vi var först” Precis under toppen av det 6739 meter höga berget Llullaillaco fann man ruiner och tre mumier, vilket gjorde platsen till världens högst belägna begravningsplats. Många anser nog att man nått ytterligheterna då man släpar upp döda människor till dessa höjder, men Anderna ruvar på en än mörkare historia än så. Jag måste medge att det till viss del var morbid fascination som drev mig mot Incahuasis topp. På dess topp finns nämligen ett offeraltare. Ett stort, kolsvart stenblock med slät yta vittnar om osannolikt grymma händelser. På tiden då det begav sig fördes barn upp till vulkanens 6610 meter höga topp för att offras till gudarna.

Mumie på toppen
Man kan diskutera regler och vad som räknas in absurdum, men då det gäller den eventuella kvinnliga förstagångsbestigningen av Llullaillaco har man definitivt nått absoluta extremerna. Ja, det är troligt att en kvinna var med första gången toppen bestegs, men kan det räknas? Hon var trots allt i mumifierat tillstånd, och död redan innan klättringen påbörjades. Något förvånande är kanske också Nepals tjugonde plats i kategorin framgångsrika expeditioner. Men 82 nepalesiska sherpas har varit med i team med lyckade FA. Det ger landet en hedervärd femteplats i kolumnen för landsinvånare som toppat.

Var finns Sverige?
Då jag ögnade mig genom listan, och började närma mig botten, funderade jag på var de skandinaviska länderna tagit vägen. Finland, ett land utan berg fanns där. Likaså Danmark och Island. Till slut fann jag även Norge, som givetvis låg ovanför Sverige. Dessutom hade landet ett 7000-metersberg som högsta merit. Toppen av Chitraldalens snögnistrande dominant Tirich Mir (7708 meter) i nordvästra Pakistan som nåddes 1950 av ett norskt team lett av filosofen Arne Naess. Finnarna har även de betydligt tyngre meriter inom höghöjdsalpinismen än Sverige. Förutom Veikka Gustafsson, som i år slutligen nådde toppen av det fjortonde och sista 8000-metersberget (Gasherbrum I), blev det succé 2003.

Ulugh Muztaghs näst högsta topp klättrades av en finsk expedition och därmed var även andratoppen av ett av världens mest svårtillgängliga bergmassiv besegrad. De behövde hjälp av ryska terrängfordon och över tre veckor i tid för att bara nå bergets fot. Man inser genast att denna expedition lätt kan räknas in som ett sant pionjäräventyr av klassiskt snitt. Danmark då? Landet vars högsta punkt ligger på beskedliga 172 meter. Låg de också bättre till än vi? Ja, på sätt och vis. I början av 2002 tog sig ett danskt team med tekniskt skolade alpinister upp på toppen av Pandra, en svår topp på 6673 meter i Janak Himal. Islänningarna har även de en högre topp på sin meritlista. Berget är 6650 meter högt och det fanns dessutom en kvinna i FA-teamet. Det är i kategori Female ascents som Sverige får en aning högre placering på listorna.

Då Nadine Saulnier nådde toppen av Purog Kangri tog hon oss upp till artonde plats. Det finns givetvis inga absoluta sanningar om varför en del länder är högt placerade och varför Sverige ligger så risigt till. Faktum är att på den internationella scenen har vi inte haft så mycket att skryta om. En del alpinister från andra länder känner till Fredric Erikssons skidprojekt på topparna över 8000 meter, men i regel är det bara Göran Kropps expedition till Everest 1996 som nämns. Vad de dock oftast nämner är att han cyklade dit, inte själva klättringen. Förutom Nadine var Göran den enda svensk som verkar ha haft ett genuint intresse för förstagångsbestigningar. Bland annat nämnde han att Lhotse Middle I kunde vara ett tänkbart objekt. Sidotoppen till Lhotse är 8410 meter, men är numera klättrad och är för övrigt Rysslands högsta FA.

Svensken går i andras fotspår
Kan det vara så att vi svenskar hellre följer i andras fotspår? Har vi inte riktigt den sanna pionjärandan? Eller är det så att vi är smittade av de tidiga expeditionerna till de högre bergen? Att standardalpinisten i Sverige inte tänker utanför ramarna och tidigt ”inser” att det är ett för stort projekt redan på planeringsstadiet. Läser man om de tidiga svenska expeditionerna är det inte svårt att förstå om många avskräcks: syrgas för toppar strax över 7000 meter, hundratals bärare och tonvis med utrustning. Andra bidragande anledningar kan också vara att vi har ett klätterförbund som verkar vara mer intresserade av att diskutera accessfrågor om en granitklump i Sverige än klättring i Himalaya. De verkar för övrigt inte ha någon direkt pejl på varken landets klätterhistoria eller bergen runtom i världen. En organisation som kan informera, väcka intresse och hjälpa till, är säkert mycket viktigt för både intresse och genomförande.

Vad kan då Sverige göra för att få lite mer anseende på den internationella arenan? Vilka höga berg finns kvar? Några så kallade D-kategoritoppar är ännu oklättrade. Lhotse Central II är den högsta av dem med sina 8372 meter. Är man ute efter toppar som per definition är berg, inte bara sidotoppar, finns det ett halvdussin över 7000 meter som ingen toppat. Anledningarna till att inte till exempel Japan redan klättrat dem är att de antingen ligger i Bhutan, som totalförbjuder klättring, eller i politiskt känsliga områden dit tillstånd inte utfärdas. De återstående är extremt svåra och har hittills stått pall för alla attacker och gått segrande ur striden.

Du hittar statistiken här.

FOTO Glenn Mattsing, Janne Corax & Martin Adserballe