Varför är vissa nationer mer framgångsrika på höga toppar än andra? Och varför hamnar Sverige så långt ner på listan över förstagångsbestigningar? Äventyraren Janne Corax har fått tillgång till en unik lista med alla världens förstagångsbestigningar över 6400 meter. Här ger han sin syn på varför topplistan ser ut som den gör.

AV Janne Corax | UR Outside nr 9-2009

(Janne Corax och hans klätterkompis Nadine Saulnier är de enda svenskar som toppat obestigna berg över 6400 meter.)

Den tjeckiske konsertpianisten Josef Hála är kanske mest känd för att vara en levande databas om förstagångsbestigningar (FA ­- First Ascents). Det japanska klätterförbundet publicerade nyligen en av Josefs listor, och den väckte mitt intresse. Den första huvudgrupperingen berättar om hur många framgångsrika expeditioner ett land har arrangerat, och den andra hur många medborgare/invånare varje land haft med i teamen som gjort förstagångsbestigningar. Listan delas sedan in efter berg över 6 000 meter och under 6 800 meter, med en lägsta gräns vid 6 400 meter. Jag fann vissa fakta både anmärkningsvärda och intressanta.

Du hittar statistiken här.

En klar vinnare
Ett land leder FA-statistiken överlägset. Japan. Med sina 225,5 (en expedition har haft delat ledarskap) toppningar är det ett rejält gap ner till tvåan Storbritannien på 147. Orsakerna till att just Japan leder så överlägset är flera. En starkt bidragande orsak är de ekonomiska resurserna. Vi känner alla till att den genomsnittlige Japanen tjänar hyggligt med pengar, som räcker långt i billigare delar av världen, samt att landet har en stark ekonomi. Utöver detta har landet många, stora och kapitalstarka klätterklubbar. Många expeditioner bekostas av alpinistklubbarna som direkt eller indirekt går in och betalar kalaset. I vissa fall sköter även klubbarna sponsorraggningen. Japan har också en synnerligen välstrukturerad och aktiv nationell alpinistförening. JAC ­- Japanese Alpine Club hjälper klättrare med information före avresa, och publicerar utförliga artiklar i den påkostade tidskriften Japanese Alpine News, ledd av legenden Tom Nakamura.

Japan har lång klättertradition och i alla fall medelgoda möjligheter för klättring på hemmaplan. Givetvis räcker inte alla pengar i världen, eller uppbackning till sista blodsdroppen, om inte det genuina intresset finns. Många klättrare prickar av listor. Andra vill klättra så svårt eller högt som möjligt. Japanerna vill vara pionjärer. Mig veterligen finns det till exempel ingen japan som är med i ”tävlingen” om att klättra alla världens 8 000-meterstoppar. Om man däremot ser på statistiken över nyrutter och förstagångsbestigningar finner man alltid stora mängder japaner. Vad som i sin tur ligger bakom detta fenomen, viljan att göra något nytt och vara först istället för att följa i andras fotspår, kräver djupanalys om nationsmentalitet, och en mängd omvärldsfaktorer måste säkert vägas in i ekvationen.

Worst case scenario ­- en Japansk flagga
Då jag själv har varit på väg upp för obestigna berg, och föreställt mig ett worst case scenario ­ att toppen redan är bestigen, och att en flagga vajar på toppen ­ är det alltid en japansk flagga jag ser i mina tankar. Att Storbritannien ligger på andra plats är inte helt förvånande. Landet har en gammal klättertradition och intresset för pionjärskap har alltid varit högt. Dessutom hade landet en drömsits som kolonialmakt i de mest höglänta områdena av Asien. Många av jordens högsta berg fanns så att säga ”inom landets gränser” . Då andra länders klättrare fick kämpa hårt för att över huvud taget få tillstånd att besöka ett visst bergsmassiv, kunde britterna helt enkelt packa isyxan och åka dit direkt.

Då man dyker ner i sifferdjungeln kan man konstatera att Storbritannien har 8848 meter angivet i kolumnen för högsta topp i huvudgrupperingen Lyckade expeditioner, men bara 8586 meter under Successful summiteers. Anledningen är att Mount Everest första gången bestegs av en brittisk expedition, men de som nådde toppen, Edmund Hillary och Norgay Tenzing var från Nya Zeeland respektive Indien (läs om deras bestigning här). Toppningen av Kangchenjunga däremot utfördes av en brittisk expedition och de som toppade var britter. Indien är inte ett land man i första hand förknippar med höghöjdsalpinism och är kanske lite av en överraskning och outsider på tredjeplatsen av listan. Till en början kan man säga att landet har den brittiska koloniseringen att ”tacka för” den prominenta placeringen. Britterna ansåg sig behöva lokal hjälp med både lokalkännedom och assistans senare under klättringen.

Vilka kunde vara mer lämpade än sherpas och andra bergsfolk som levde högt uppe bland bergen? Många indiska förstagångsbestigare har varit medlemmar av internationella expeditioner, men det är inte hela sanningen. Även om vi här i väst inte hör talas om det så finns det en stort intresse för alpinism i Indien. Den stora indiska armén har också bidragit med ett antal FA. I vissa fall har dessa tillkommit som en biprodukt av stenhård militär träning inom konsten att strida i extrem högalpin terräng. Ärkefienderna Indien och Pakistan är båda medvetna om att Kashmirs bergiga gränsområden är ett av flera nyckelområden i deras långvariga schism.

Inkafolket ­- den stora skrällen
På de nästkommande platserna finner man egentligen inga överraskningar. Österrike och Tyskland, två stora klätternationer med Alperna runt hörnet, borde hamna högt upp. Ryssland och Polen är länder med långa och meritfyllda alpinist-CV:s. USA och ytterligare tre Alpstater (Schweiz, Frankrike och Italien) följer. Egentligen finns inget uppseendeväckande förrän nummer 21: Inca. Det skulle dock vara fel att påstå att inkafolket hade ett intresse för alpinism i ordets rätta bemärkelse. Det var helt andra anledningar som drev Sydamerikas urinnevånare till Andernas högsta toppar. Bergen hade, som hos många andra bergsfolk, hög status inom både religion och kultur.

Klicka här för att fortsätta läsa artikeln.