Support längs vägen
Hur fixades all logistik med mat och utrustning? Jo, varje lag hade en supportgrupp, allt från Lundhags fyra rutinerade tävlingsrävar och Herkules/Soles stora lastbil till Team Finlands ensamma supporttjej i en gammal solblekt,röd minivan. Supportens främsta uppgift är att se till att rätt utrustning finns på rätt ställe när det är dags för byte av gren. De måste alltså vara helt insatta i alla moment. Till stöd finns en roadbook där information om rekommenderad och obligatorisk utrustning finns angiven. Exakt vilken utrustning som ska med beror på vilket moment som ska genomföras. Sen ska laget förstås förses med energi i mängder, skavsår och blåsor ska behandlas. Den mentala biten ­ att bli lite ompysslad och få vila ut ­ ska inte heller underskattas.

Efter vattnet i Tångböle körde lagen inlines upp till Ullådalen, stack iväg en sväng på Västerskutan och körde sedan som downhill-krigare nedför Skutan. Det var som vanligt fullt med folk på Åre torg fast någon större notis om ESM-gänget verkade ingen ta. I Åre har folk fullt upp med sig själva.
- ­Klart kul köra downhill med riktiga grejer. Martina slet ju av korsbandet här förra året, så vi tog det rätt lugnt ner, tyckte Mattias från Lundhags.
Innan lagen lämnade Åreregionen gjorde de tävlingens kanske mest spektakulära moment ­ repfirning med cykeln över det mäktiga Ristafallet. Lundhags var här vid 16.00-tiden på söndag eftermiddag.

De lag som ankom på kvällen fick inte fira då ett kraftigt oväder drog fram. Hela idén med firningen har sitt ursprung i det specialarbete Erik Nylander gjorde under sin utbildning på Camp Åre. Ingen lockades då att genomföra momentet kommersiellt, men nu stod det i reglerna att momentet skulle köras. ­För oss killar var det inga större problem. Martina fick slita hårdare. Hon körde som tredje person så repet hade töjt sig och blivit blött och då blir det klart tyngre. Otroligt vackert var det i alla fall, berättade Mattias.

Rafting i Vålån
Vålådalen är känt som ett träningsparadis. Det började redan med Gunder Hägg och har fortsatt med långloppsåkare som Jerry Ahrlin, Jenny Hansson och Oskar Svärd. Här störtar Vålån förbi och i attgöra-listan stod det rafting med guide.
- ­Jag hade aldrig kört forsränning på det här sättet förr. Guiden var otroligt skicklig och bidrog till att det här nog var det roligaste momentet. Vid ett lyft mötte vi också FJS som kom på sina cyklar upp mot raftingstarten. Då fick vi extra fart, sa Mattias.
Jonas Persson från JoPe har gäster även i Vålån, nu var han med som guide.

- ­Det var lågt vatten, men vi kör med lätta båtar, och multisportare är ju lätta i kroppen så det var inga problem, lagom tufft och ändå tryggt. Lite synd att fältet var så utspritt då vi hade sett fram emot att köra flera båtar mot varandra, tyckte han.
Jonas observerade också att inställningen till momentet, och hur snabbt och fokuserat de gjorde sig klara för färd, skiljde mycket mellan lagen.
- ­Till en del lag hade man nästan lust att säga ”hallå ­ det är tävling, sätt fart” sa han.

Sömnbrist
Efter 27 mil cykling mellan Ottsjö och Westins Adventures anläggning utanför Sollefteå väntade omväxling. Bakom Westin Adventure står den dubble Vasaloppsvinnaren Håkan Westin och vid Ångermanälvens strand har han byggt upp en camp där han tar emot grupper för bland annat fiske, flottfärder, teambuilding och tiokamp. Lagen tog sig per flotte och cykel längs Nipleden ner mot Sollefteå centrum.
­- När vi kom fram till Westin var vi klart påverkade av sömnbristen. Jag försökte ta på mig flytvästen och dra nummervästen utanpå, men misslyckades gång på gång. Ändå bra med få sträckor som bryter av och tvingar en att tänka, sa Mattias.

Lundhags hade då fortfarande en trygg ledning och FJS var lika trygga tvåor. Sollefteå hade nappat på Explore-kroken och ställt i ordning ett schysst växlingsområde med massage, mat och gratis fotbad. Här var lagen tvungna att stanna i minst en timme. Lundhags kom in vid 18.30-tiden på måndagen. Då var tre lag fortfarande kvar i Åre på sina downhill-hojar. Upplägget i Sollefteå följde det i Sundsvall i början av tävlingen med smart banläggning som gav skön rytm i tävlingen. När lagen varit ute mer än tre dygn blir snabba etapper med tekniska moment som klättring faror, och där mycket tid kan tappas. Lagen hade knappt sett en människa sedan de lämnade Vålådalen, bara enträget cyklat längs grusvägar i ödeland. Nu var det full uppmärksamhet från support, släkt och Sollefteåbor.

När Lundhags som första lag klättrade upp på klättertornet var det fullt med folk runtomkring.
­- Finns inget publikstöd här, frågade Robert Lindberg med rosslig västerbottensstämma när han säkrade Sonny Petersson.
Det blev direkt applåder, hejarop och högljudda kommentarer. All den energin sögs direkt in i trötta Lundhags-kroppar.
­- Jag visste att orienteringssträckan var svår så jag var tvungen att vara klar i huvudet. Och det var inga problem. Nu var vi också inne på tävlingens sista dygn och då är det lätt att göra dyra misstag. Sista dygnet är det avgörande. Därför sov vi också 45 minuter extra innan vi stack iväg, berättade Mattias.

Målet nära
Lundhags, FJS och polska Speleo på tredje plats började nu se slutet. Först skulle de cykla (återigen!) till Utanede och där sätta sig i små segeljollar för vidare transport ner mot Sundsvall. Sträckan var 57 kilometer och alla skulle komma att minnas den, men troligtvis var det bara team Herkules/Sole som skulle komma att minnas den med välbehag. Andra lag kommer att minnas den som ett evigt paddlande med trilskande segel och en vind som aldrig kunde bestämma sig varifrån den kom, eller med vilken styrka den skulle påverka deltagarna.
- ­Hade det varit segling hade den här sträckan varit klockren. Nu var det bara att hugga i med paddlarna. Vi var vansinnigt trötta och tappade två timmar på FJS. Efter det första lyftet byggde vi om båten till en roddbåt. Robban satt längst fram och rodde. Det gjorde att vi fick fram tyngdpunkten och båten gick bättre. Sen kom det medvind så vi riggade upp masten och kunde segla sista delen, berättade Mattias.

Klockan 19:12 på tisdagkväll, efter fyra dygn, sex timmar och 42 minuter, joggade Lundhags över mållinjen på Södra berget i Sundsvall som vinnare. De var insvepta i den svenska flaggan, ansiktena var uppsvällda av sömnbrist, läpparna spruckna, rörelsemönstret kantigt, men deras blickar var kristallklara och leendena så stora som läpparna tillät.
­- Otroligt skönt, trodde inte det var riktigt sant att vi klarade pressen hela vägen och inte gjorde några misstag. Ofta kan det vara skönare att få jaga, nu var vi jagade av FJS hela vägen, sa Mattias.

Lundhags Adventure bestod av: Mattias Nyström, Robert Lindberg, Sonny Peterson och Martina Höök.

Läs även om multisportaren Mikael Andersson i artikeln: Mikael Andersson – Vinnarskallen