I likhet med Eugene O’Neill’s klassiska mästerverk som rubriken travesterar på så har även min relation till longboardsporten starka drag av självdestruktivitet, missbruk och separationsångest. Vem trodde det om något som uppfanns i soliga Kalifornien?

AV Magnus Karlsson | UR Outside nr 9-2009

Under åren 1978-1989 var all skateboardrelaterad verksamhet totalförbjuden i Norge. Man fick vare sig köpa, sälja eller använda. Hur man ställde sig till ”innehav för eget bruk” är dock något oklart. Men det var säkert förbjudet, det också. Det som förvånar mig är varför man hävde förbudet? Tänk om våra beslutsfattare hade kunnat vara lika förutseende som de Norske? Så mycket smärta och obehag som kunnat besparas nationen. Mina första skateboardupplevelser härrör från den ”andra vågen” i mitten/slutet av sjuttiotalet. Det var då vi ungar dreglade över GT Coyote-brädor i ljusblå plast, med röda hjul som var så hårda att de sprack när temperaturen sjönk under 20 grader. Men åkte, det gjorde vi! Hjälm och knäskydd existerade inte, istället var det slalomhandskar, avklippta jeans och T-shirts som gällde. Och popgruppen Magnum Bonum så klart, med brottarhiten ”skateboard”!

För att impa på brudarna i klassen krävdes att köra nedför bostadsområdets brantaste backe utan att näbba när kompressionen och G-krafterna tog vid då den planade ut mot parkeringsplatsen. Ibland gick det bra, men oftast inte. Värst var på våren, innan Broddway sopat bort allt sand och grus från cykelbanorna. Morsan suckade tungt när man återigen kom in, gallskrikande och med kroppen full av skrubbsår och näsblod. Men att störta utför grusbelagda cykelbanor eller att häcka i skateparken känns inte längre aktuellt för en 41-åring som jag. Fegheten är numera större än längtan efter adrenalin och sköna livsstilspoäng, trots att sinnet fortsatt känns ungt. Inte blir brudarna särskilt imponerade längre heller, mest bekymrade när modersinstinkten slår till. Tur då för mig och andra mogna grabbar att det finns longboard!

En ”Longboard” är alltså inte detsamma som en ”skateboard” Låt oss slå fast. det med det samma. Definitionen av en longboard är ”en lång bräda med hjul”. När man började snickra på longboards i Kalifornien under femtiotalet så var det vanliga surfbrädor under vilka man monterade rullskridsko- eller skateboardhjul. Idén var helt enkelt att förlänga surfsäsongen genom att flytta upp på land när det blev för kylslaget i havet. Vad har då en gubbe som jag på en longboard att göra, undrar väl vän av ordning? En hel del skulle det visa sig, en hel del. Såsom boende på Södermalm i Stockholm har man förmånen att omges av rätt många udda existenser. Då Söder på något sätt är kufarnas förlovade land i en annars ganska stel och stiff huvudstad känns det faktiskt helt OK att som ”gubbe” bära omkring på en longboard och att försiktigt öva i lugn och ro.

Parkvägarna kryllar av skatare i olika former och storlekar, medelåldern är förvånande hög och alla verkar ha lika kul! När jag väl fått kläm på grundpositionen (stå långt fram med lagom soft bakåthäng) så är det bara att ge sig iväg! Har man åkt lite bräda tidigare så går det ganska snabbt att öva in en trovärdig åkteknik. Helst skall det naturligtvis luta lätt utför, vara slät fin asfalt, brett som en motorväg och folktomt. Om det inte är det så finns det anledning att ta det lite lugnt tills man känner sig helt trygg på start/stopp och basal kurvtagning, man överskattar nämligen lätt sin förmåga i takt med att soundtracket från ”Lords of Dogtown” letar sig in i ens grumliga hjärna. Att ta sig fram går snabbt, hjulen rullar oroväckande lätt och minsta nedförslut blir rena störtloppet. Planar det ut eller lutar uppför så är det bara att kicka sig fram.

Som att åka sparkstötting, ungefär. Fast utan handtagen att hålla sig i. Longboard är mer livsstil än sport. Riktiga longboardåkare tävlar ogärna, även om organiserade tävlingar så klart existerar. Att rulla omkring på stadens gator eller längs en behagligt böljande cykelbana är skitkul! Det går snabbt att glömma såväl cykel som kollektivtrafik för kortare sträckor och jobbpendlingen blir helt klart mycket roligare på en longboard. När man dessutom fått in den rätta och lite lagom nonchalanta tekniken att snabbt hoppa av brädan och ”flippa” upp den i handen vid ett besök på kvartersfiket, så är man helt klart kung! Just nu står det 1-0 mellan brädan och mig. Trodde inte att jag skulle gilla det, men omvägarna hem blir längre och längre. Jag hoppar gärna över såväl Rapport som Aktuellt till förmån för ett par extra åktimmar när vädret är fint.

Vännerna undrar hur mycket patetisk 40-års kris man kan få ha innan det blir straffbart. Dom förstår mig inte. Jag älskar brädan. Tyvärr har jag bara fått låna den och måste snart skiljas från min kära vän. Det känns bittert. Lika bittert som att sommaren nu går mot sitt obevekliga slut och gatorna snart fylls med snöslask och grus igen. Men innan dess har vi några vackra, ljumma sensommarkvällar att se fram emot, brädan och jag.

Sugen på egen bräda? Kolla longboard.eu

FOTO Glenn Mattsing

Läs även fler artiklar i serien försökskaninen här.