Stiepock minns att han var på Winter X Games i Aspen när någon dånade in på hans kontor med en DVD i handen. ”Där var den i all sin glans” minns han. ”Det var ett sådant ögonblick när du inte tror dina ögon”. När Bob såg filmen praktisk taget exploderade han. Som han förklarade 2005 i skatefilmen The reality of Bob Burnquist, kunde han inte fatta att hans kamrat hade konstruerat monstret i hemlighet och ”bara åkte omkring på den alldeles ensam”. Som Bob sa, ”Det finns inte många som har den gnistan” Han ringde . genast Danny och sa ”Jag måste skata på den där”. Sedan for han iväg till öknen, blev den andre som bemästrade megarampen och när han väl stod på jorden igen, både fysisk och psykiskt, tänkte han, Jag behöver en sån där. Idag är prototypen nedmonterad och Danny och Bob äger gemensamt ”Mega Ramp LLC” som har rätten till varumärket och bygger ramper för varierande ändamål. Bob byggde 2006, sin version till ranchen för 280 000 dollar (till största delen betald av Oakley och Hurley) och det gick åt ungefär 400 plywoodskivor.

Tack vare platsens topografi, startsträckan är byggd mot en bergssida, behöver man bara ta några trappsteg till toppen, jämfört med rampen på X Games som bara kan nås via hissen på Staples Center. Bobs megaramp är också den enda som står kvar mellan tävlingarna och detta gör att det ofta kommer hit filmteam och knackar på hans dörr och ber att få åka. För inte så länge sedan backflippade motocrosstjärnan Travis Pastrana med en Big Wheel över ett gap på 21 meter för sin show på MTW, Nitro Circus. Streetskataren Pat Duffy hade en mindre trevlig upplevelse 2006. Duffy, ett högt aktat proffs, klarade 15-metersgapet men tappade sedan kontrollen när han närmade sig toppen av quarterpipen. Han seglade upp i luften med benen snurrande som på Hjulben när han föll nio meter ner i däck. Som Duffy senare beskrev det hela, ”borrade” lårbenet sönder hans skenben, som bröts på tre ställen. Fram till dess, berättar Bob, ” Hörde streetskatare av sig hela tiden” Men efter detta. ”blev det alldeles tyst”. Men folk är ändå nyfikna.

Medan jag befinner mig på ranchen dyker Bobs vän, proffset Pierre-Luc Gagnon eller PLG upp med ett nytt byte: en streetskatare känd som Lizard King (Mike Plumb för sina släktingar), gänglig och med mängder av tatueringar, raspig röst och ögon stora som tefat. Bob hälsar på dem på infarten och säger åt PLG att ta med Lizard till rampen ”Så han får veta vad han ger sig in på” . Några minuter senare kommer Lizard King tillbaka och ser ut som om han sett ett spöke. Han kan inte sluta trampa. ”Jag var inte ända framme och tittade på den men ändå får jag hjärtsnörp” säger han. ”Precis ­ det är för att du vet vad du ska göra” säger Bob. PLG och Bob diskuterar ett trick som Bob har jobbat på; jag hänger inte med i deras jargong, men Lizard King tar in varje ord. ”Ni grabbar är heltokiga” skriker han. ”Jag fattar inte, ni är som de mest packade människor jag någonsin träffat, ni är totalidioter”. ‘Lizard King plockar till sig en trunk med skydd från PLG:s Mercedes och kommer tillbaka. ”Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så rädd för något” säger han och andas ljudligt ut.

”Jag ska peppa dig” säger Bob. ”Jag följer med dig” . Och så genomför Bob, utan hjälm och skydd, steg ett i megarampdesensibiliseringen: kraschlandning. Han flänger ner för startsträckan, flyger ut från kicken, klantar sig i luften, landar på ändan och kanar för att inte stanna förrän där böjen på quarterpipen börjar. Men han kan inte bara sluta så här ­ dålig karma, kompis han hoppar in i Rhinon och åker tillbaka till toppen, rullar ner igen, hoppar, landar och grindar järnröret på quarterpipen bara så där. När han är i luften kan man höra ljudet från hjulen, de snurrar så fort att man tror de ska lossna. Lizard King kollapsar nästan. Här står han, dödsförskräckt, och Bob har helt apropå åkt en runda som om det bara var fråga om en pool på en bakgård i bara jeans och t-tröja. ”För helvete grabbar” skriker Lizard och rullar mot kanten. ”Lev livet” . Hans första försök är inte vackert, men han är peppad.

Det är många tjut och vrål när han kommer farande som en raket uppför kicken ”Hooooly shiiiit!” i luften tappar han brädan och flyger fram som om han skulle dyka i sjön från en brygga. Han landar klumpigt men säkert på sina knäskydd och glider på botten av quarterpipen. ”Jag älskar dig Bob”! Vrålar han efter oss när vi lämnar honom och går tillbaka till huset. ”Det här är det roligaste jag gjort i hela mitt liv! Tack för att du byggde den”! Ungefär en timme senare surrar Bobs telefon. Det är ett meddelande från PLG: Lizard klarade det. ”Han har rätt mentalitet” säger Bob. ”Eller fel, det beror på hur man ser det”.

Bobs kärlek till att flyga gäller inte bara skateboard. Han har haft flygcertifikat i många år, han har gjort mer än 500 fallskärmshopp och 14 basehopp, nyligen började han experimentera med vingdräkter, vilka i stort sett är konstruerade som flygande ekorrar anpassade till människan. Man behöver inte tala om för Bob att han är en vandrande (skatande, hoppande) motsägelse. Han är väl medveten om detta. ”Jag hoppar fallskärm, flyger, jag reser för att skata. Jag är absolut inte koldioxidneutral. Se på allt trä jag använder” Detta säger han när han sitter vid ratten på sin hybridbil, Toyota Highlander, på väg till en liten flygplats där vi ska äntra en hyrd Cessna för att ta en kvällstur. ”Jag lever mitt liv, gör min grej och försöker göra framsteg” tillägger han. ”Jag gör mer för miljön än genomsnitts, människan, men jag borde definitivt göra mer”.

Bob flyger för det mesta från en liten bana nära Lotus skola. Vi hoppar in i en antikvit Cessna med blå ränder och han brassar igång den gamla fågeln. Han har på sig en väst med många fickor i vilka det finns ficklampa, astmamedicin, energikakor, kartor, nödraketer och vätskeersättning ­ i stort sett allt han behöver för att överleva om han skulle krascha i ödemarken. Vi rullar ut på startbanan och på ett ögonblick är vi i luften. Vi far söderut och svänger förbi Point X, platsen där Danny byggde megarampen, sedan styr Bob tillbaka och riktar in planet mot Stilla havet som glittrar borta i horisonten. Därefter pekar han ut ­ synligt på vem vet hur långt avstånd – sitt alldeles egna monster till megaramp. ”Fräckt va? Jag älskar att flyga över det”. Medan vi surrar över gården, berättar Bob om sina senaste planer. Kanske ska han skatejumpa från en skyskrapa till en annan, fara nedför den andra och basehoppa ner till gatan.

Han kan också tänka sig att göra inverterade snurrar ­”corkscrews” ­ in i en megaramp och kanske till och med en dubbel loop som en verklig variant av det barn brukar bygga till sina leksaksbilar. Är detta egentligen möjligt? ”Jag vet inte” svarar han. ”Men jag tror det”. Samma fråga har länge varit den drivande kraften för andra idrottsmän i periferin, inklusive skidåkaren Shane McConkey, som omkom i mars i Dolomiterna i Italien när han filmade ett stunt där han kombinerade skidåkning och basehopp i vingdräkt. ”Vi vet alla vad vi ger oss in på” säger Bob när ämnet kommer på tal. ”Man tar så stora risker och har så kul. Jag kan lova dig att Shane fick uppleva massor som andra människor inte får vara med om. Det är det som är framåtskridande. Vi kan inte bromsa framåtskridandet och vi kan inte bromsa utvecklingen. Vi jobbar på och vi vet inte hur man säger nej”. När jag tittar på Bob medan han mjukt hanterar planet, slås jag av hur mycket han påminner mig om Philippe Petit, den excentriske, lindansande fransmannen som strosade fram och tillbaka mellan tornen på World Trade Center år 1974.

Fysiskt är de varandras motsvarigheter ­- levande gummigubbar ­- och de har båda ett avväpnande lugn, som Danny Way kallar Bobs ”Zen, ett-med-rampen-tillstånd” . Bob säger att han inte har sett Man on Wire, dokumentären om Petits promenad mellan tornen, så jag förklarar att det som frapperade mig mest, inte var karlens mod eller den fysiska bragden utan att han stannade mitt på linan flera hundra meter upp över Manhattan och leende njöt av ögonblicket, som om han inte ville att det skulle ta slut. ”Så är det” säger Bob. ”Det är det han lever för. Om jag hann skulle jag också le när jag är uppe i luften” . Han funderar ett ögonblick. ”Och det gör jag faktiskt men man måste trycka på pausknappen för att hinna se det”.

FOTO Daniel Harold Sturt

Se filmklipp med Bob Burnquist här.