Beggar närmar sig ofta människor och han har lyckats undvika farorna med fiskeutrustningar, fartygsskrov och propellrar. Men andra delfiner i området har varit mindre lyckosamma när de härmat hans beteende. En fyra år gammal flasknosdelfin, dog sex veckor efter det att han observerats för första gången när han tiggde mat från människan. När man hittade hans kropp var stjärtfenan svårt skadad av en propeller. Vid något tillfälle kan också Delfin 56 ha kommit ihop sig med människan. ”För några år sedan” säger Dan Odell, ”visade foton på honom att hans nederkäke inte längre var i linje med nosen eller överkäken. Han kan ha missbedömt en båt och kolliderat med den. Kanske har han skadats vid samröre med människan. Kanske bröts käken eller gick ur led. Vi vet inte”.

Men trots det, berättar Odell, ”verkar Delfin 56 växa och frodas. Han är nu en stor och kraftig delfin på drygt fyrtio år. Vi vet inte vart han tar vägen på vintern, kanske är han i Golfströmmen, men han återvänder aldrig till Florida. Jag har så många frågor. Är han fortfarande sexuellt aktiv? Varför har han valt att leva ett kringflackande liv”? Odell säger att Delfin 56 har format sig ett bra liv och överlevt de andra i den ursprungliga flocken. ”Medellivslängden för flasknosdelfiner i Indian Rivers flodsystem är 20 till 25 år” säger han. Så på den punkten slår Delfin 56 sina gamla kamrater rejält. Han har en livsstil som verkar passa honom”.

Sent på eftermiddagen ombord på Phyllis Ann, talar vi om Delfin 56:s elegans. ”Han var bara så skön när jag såg honom för två veckor sedan” säger Houck. ”Han var så … vänlig. Ungefär här kom han upp till ytan”- han pekar på ett ställe en halv meter ut från styrbordssidan – ” det syntes att han var lycklig och att han verkligen mådde bra. Och han var riktigt stor. Jag är säker på att kroppen hade ett omfång som var lika stort som ett 200 litersfat. Men idag händer det inget. Efter fem timmars perfekt väder har en ovädersfront kommit in från nordost och fört med sig spridda skurar, frisk vind och sjunkande temperatur. Med frånlandsvinden har Atlantens yta blivit krabb. Under dessa omständigheter skulle det vara svårt att få syn på Delfin 56 även om han ville visa upp sig.

Houck som anpassar sig efter omständigheterna har ändrat taktik. När vi kör längs stranden slår han av motorn ibland, vi driver medan vi bankar på utsidan av skrovet med handflatorna. Förra gången, säger Houck, simmade Delfin 56 iväg mot en annan båt när han hade hälsat. Genom att banka på relingen kunde Houck och hans kamrater locka honom tillbaka. Men även om han fortfarande spanar över sjön och bankar på båten finns det skepsis i Houcks röst och tvivel i de blå ögonen. När klockan är över tre bestämmer vi att dagens rekognoscering är över. När Houck för fram Phyllis Anns gasreglage och börjar stäva söderut blir han filosofisk. ”GPS:en visar att vi har kört 40 sjömil idag” säger han. ”Vi har farit fram och tillbaka längs kusten, vi har varit på alla de ställen där han iakttagits de senaste veckorna.

Om Delfin 56 hade varit här och om han hade velat träffa oss skulle vi ha hittat honom. Vilken besvikelse. Jag trodde verkligen… men så är jag också en stor optimist” . Houck är fortfarande uppåt. Han pratar redan om sin nästa expedition: kanske ska han göra ett nytt försök senare i veckan och absolut senast nästa helg. Medan han pratar och funderar kring delfinen som blivit en fix idé, förstår jag av det nöjda (men tankspridda) uttrycket som sprider sig över hans ansikte, att här är ytterligare en som drabbats av Besvärande Ahab Syndromet. ”Jag är nästan säker på att vi kan ta en tur igen nästa söndag” säger han. ”Om värmen håller i sig borde Delfin 56 fortfarande vara kvar” Houck verkar vara beredd på en lång väntan och han har insett vad alla Besvärade Ahaber vet. ”När man letar efter Delfin 56″ säger han ”ska man ha klart för sig en sak: Det är inte du som hittar Delfin 56, det är alltid han som hittar dig” .

FOTO Istockphoto | antb

Läs även: Kan eko-pirater rädda våra valar?