Om du skulle råka befinna dig i en båt längs den amerikanska Atlantkusten och en delfin märkt med siffran ”56″ på ryggfenen simmar fram och börjar göra konster… bara luta dig tillbaka och njut. Du kommer att få se en av de absolut bästa föreställningar havet har att erbjuda.

AV Donovan Webster | UR Outside nr 9-2009

Han är nära. Verkligen nära. Ryktet säger att han var här igår och lekte med en kanotist längs stranden. Han höll på i ungefär en kvart, simmade i cirklar, plaskade och lät på sitt vanliga entoniga, visslande och klickande sätt. Tyvärr genomförde han inte sin typiska Stora föreställning. Men så har ju detta skådespel blivit mer och mer sällsynt under de senaste åren. Men han är i närheten. En drygt fyrtio år gammal flasknosdelfin från Atlanten, med ryggfenan frysmärkt på båda sidor med det nummer, som gjort honom känd som Delfin 56. Som vanligt tillbringar han sensommaren och hösten i närheten av den här delen av kusten utanför södra New Jersey, en oregelbunden strandremsa av dyner och sand, grovt räknat 160 mil från Florida, där han föddes.

Jag är ombord på den 26 fot långa fiskebåten Phyllis Ann, som ägs av skepparen Rod Houck, och hoppas få se en skymt av delfinen. För två veckor sedan simmade Delfin 56 fram till Phyllis Anns reling, sträckte huvud och överkropp över vattnet och lät sig sådär människa-delfin-emellan, vänligen klias på mage, nos och huvud av Houck och hans fiskekompisar. ”Det var ett av mitt livs mest oförglömliga stunder” säger Houck. Han navigerar Phyllis Ann genom det smala inloppet vid Barnegat, förbi de yttersta prickarna och ut mot den vida horisonten precis söder om parken. Det är en het söndag och sensommar. Havet glittrar, lugnt och blankt. Förhållandena är likadana som för två veckor sedan, när den 44-årige Houck för första gången träffade delfinen som jag blivit besatt av. ”Det var så egendomligt” säger Houck.

”Vi var ungefär en kvarts sjömil från land när jag såg en delfin om babord. Så jag ropade ‘Delfin!’ till grabbarna, pekade på den och började backa. När vi saktade ner kom den närmare båten. Inte tumlande som normala delfiner, utan med en tredjedel av kroppen över vattenytan. Han kom emot oss som en ytgående ubåt. Det var ovanligt tänkte jag. Jag visste inte då att han var en sådan kändis”.

De senaste 15 åren har Delfin 56 fått en växande skara fans, hundratals människor som inkluderar allt från marinbiologer till nyfikna människor intresserade av vattenliv. Hos mig och andra har han orsakat ett tillstånd som jag kallar ”Besvärande Ahab Syndrom” eller BAS. De anfäktade drömmer om att skaka hand med Delfin 56, Atlantens ambassadör. I åratal har jag följt honom – eller mer korrekt, följt iakttagelserna av honom – från North Carolinas Outer Banks till Delawarebukten, alltid utan framgång. Numera har det nästan blivit sekundärt att verkligen få se honom, kanske blir det så, kanske inte. Men det händer alltid något roligt under jakten och eftersom Delfin 56 lever i havet, blir det vanligtvis några smaskiga fiskmåltider. Så alla vinner på det hela. Men låt oss ta det från början.

”Så här var det. Första gången han fångades var den 28 augusti 1979″ berättar Dan Odell för mig på telefon. Han är nu pensionerad forskare från Hubbs Sea World Research Institute i Orlando. Odell döpte Delfin 56 när U.S. National Marine Fisheries Service inventerade delfinbeståndet i Indian River Lagoonsystemet i nordöstra Florida, en atlantisk flodmynning i skuggan av Kennedy Space Center. ”Den dagen fångade vi fem delfiner”, säger Odell. ”Vi använde oss av en lång not på grunt vatten för att omringa dem. Sedan snävade vi in noten så den blev mindre och mindre” Första gången . han fångades – Delfin 56 fastnade i nätet tillsammans med nummer 55, 57, 58 och 59 – var han 2.36 lång och vägde cirka 145 kilo. När Odell och hans medarbetare hade noterat vikt och andra mått, bedövade de en del av delfinens käke och drog ut en tand.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa.