Det fanns banmarkeringar men de var motsägelsefulla, att fråga andra om vägen hjälpte inte mycket eftersom ingen visste exakt hur banan låg. Den enda skylt som var riktigt tydlig var den som varnade för pumor. Jag följde några röda pilar och cyklade i en mycket lång och mycket brant nedförsbacke. Föregående kvälls festligheter gjorde inget för att förbättra min prestationsförmåga och det var torrt både i luften och i terrängen, jag var rädd att minsta tramptag skulle sätta fyr på hela parken. Till sist, efter att ha stannat flera gånger nådde jag den högsta punkten och kände mig både övergiven och eländig medan jag såg ut över Napa Valley. Därefter började ett otäckt, stenigt utförsåk som påminde en hel del om att cykla i en spiraltrappa. Jag blev påmind om ett inlägg jag läst på SSWC:s blogg där det stod: ”Är du sugen på att känna dig riktigt risig dagen efter? Gillar du idén? Satsa på en stel framgaffel.”

Trots detta hade jag valt en stel framgaffel, dels för att visa att jag var en hårding, dels för att jag inte äger några dämpade framgafflar. Medan jag försiktigt tog mig nedför de steniga hårnålskurvorna insåg jag att jag absolut skulle känna mig risig imorgon. Pessimisten som jag trodde att jag lämnat efter mig i San Fransisco hade kommit tillbaka. Imorgon, förutspådde han, kommer det att göra ont. Trots detta kom jag tillbaka nästa morgon för att slåss mot terrängen, uttorkning, pumor, sunt förnuft och hundratals andra på oväxlade cyklar. Till skillnad från flera av de andra manliga deltagarna hade jag dock varken klänning eller kvinnounderkläder. I en 7-Eleven i närheten ställde jag mig i kö bakom en svartklädd man som köpte en kaka, alltså, han var klädd i svart banditmask, cape och bikini.

Lagom tills jag lyckats fästa min nummerlapp på styret hade jag också sett en mycket tajt orange helkroppsdräkt, en leopardmönstrad balettdräkt, en mexikansk brottarmask och ett par gyllene minimala badbyxor med, så klart, matchande cape. Ungefär hälften av deltagarna var utklädda och många av dessa var farligt nära att exponera sina genitalier. Det var meningen att det skulle bli en Le Mans-start så tävlingsledaren Curtis Inglis såg till att vi ställde ut våra cyklar 200 meter bort och sedan gick tillbaka till startlinjen. Därefter gav han oss en genomgång av banan och förklarade att bara de 150 som kom först i mål (av 350 anmälda) skulle få kapsylöppnare med placering på. ”Va!?”, flämtade jag. Som jag tidigare nämnt var jag tvungen att få en av dessa öppnare. Nu skulle jag bli tvungen att faktiskt tävla.

Jag blängde ilsket på en man med BH och kaninöron. Inglis deklarerade sedan att det fanns ett antal små vita bomullskallingar med SSWC08-loggan tryckt där bak. Om det var någon som ville ha ett par var man tvungen att tävla i dom och det fanns 5000 kr i prispengar till det par som kom först i mål. En grupp cyklister rusade fram, greppade kallingarna och började byta om. Jag ryste när jag tänkte på de skavsår de snart skulle få uppleva. Efter ytterligare lite prat skrek Inglis ”Go!” . Och vi gav oss iväg.

De följande timmarna av värme, torka och otrevliga vågrörelser kan bara jämföras med (1) vara inlåst i en bastu full med manchesterklädda, ecstasypåverkade studenter eller (2) att försöka flytta en tvåsitssoffa fem våningar upp under sommarens varmaste dag. När jag till slut hittade min cykel som jag strategiskt placerat bredvid en tandemcykel, gav jag mig ut på brandgatan. Jag har varit med i många tävlingar i mina dagar och eftersom jag är en cyklist med medioker talang har jag tvingats beskåda många poserande posörer men jag hade aldrig förr sett en sådan välsorterad samling av groteskt utstyrda cyklister. Jag tänker då särskilt på de som cyklade i de officiella SSWC08-kallingarna som snabbt blev säckiga, skitiga och bruna.

Den första klättringen var för brant för de flesta av oss, så vi klev av och knuffade hojarna uppför, så småningom nådde vi en plattare singletrack-sektion med lite mer flyt, det kunde ha varit Serengeti om det inte varit för killen med säckpipa som stod där stigen grenade sig. Därefter kom den krokiga, tekniska och knotiga nedfarten jag provat dagen före, nu med åskådare i alla sorters tramsiga kostymer. Några hejade, andra häcklade och nästan alla verkade packade. Det var som en bisarr variant av Alpe d’Huez där vi istället för att cykla uppför en väg i Frankrike cyklade nedför en klippig stig i ”wannabee-Frankrike” . Det var ungefär här jag insåg att jag för första gången i min tävlings-”karriär” på riktigt var en del av det stora evenemanget. Jag har tävlat (dåligt) i nationella tävlingar, men alltid i min egen åldersklass.

Jag har kört i tävlingsklass men då bara i små lokala lopp, tidigt på morgonen när ingen ser på och ingen bryr sig. Jag har till och med tävlat i cyclocross mitt under en stor festival, men de enda åskådarna var familj, vänner och några förrvirrade förbipasserande. Jag hade aldrig tidigare varit en viktig beståndsdel i något som massor av åskådare faktiskt kommit för att se, jag var en av hundratals som lät sig lida och förnedras bara för att de älskar att cykla. Jag var åtminstone en del av spektaklet. Det gick upp för mig att jag trots smärtan faktiskt var super-avslappnad och hade kul. Att stigen var enastående gjorde inte saken sämre. Eftersom höjdskillnaderna var extrema förde banan oss genom många olika landskap och om jag inte varit så koncentrerad på att försöka hålla mig upprätt kanske jag gjort mer för att försöka minnas hur de såg ut.

Men trots mitt mjölksyrapåverkade tillstånd var jag rörd. Vid banans lägst belägna delar körde vi över små bäckar och genom mörka, djupa skogar. Vid sina högsta punkter passerade vi brända, vita klippiga toppar med enastående utsikt. Åskådarna var ett annat distraktionsmoment. Där fanns sexiga kvinnor klädda som domare som delade ut smisk. En kille med dreadlocks och blå 70-talskostym höll upp tvetydiga skyltar likt Bob Dylan i Don’t look back. Irriterande nog, när jag var tvungen att springa uppför en liten backe eftersom jag inte fick med mig tillräckligt med fart efter att ha korsat en bäck, var det en kille i rosa kanindress som kallade mig för ”ett misslyckande” Jag kände mig som . en galning med hallucinationer.

Vid ett tillfälle blåser den svartklädda banditen från 7-Eleven förbi mig, hans cape fladdrar i vinden. Den maskerade mannen, får jag reda på senare, är proffscyklisten Carl Decker. När jag ser honom varvar han mig på väg mot segern. När jag är färdig med det andra varvet har jag ont. Stigen är hela min värld. Men jag har kommit in i en bra rytm. På varv nummer tre däremot, klappar jag ihop. Jag vet att jag kommer att gå i mål, så jag försöker intala mig själv att det är ett ärevarv, men all kraft rinner ur mig. Dessutom är det inte lika festligt längre: Medan jag är långt inne på mitt tredje varv har redan många av åskådarna flyttat till start/målområdet för att duscha de som kommer först i öl. Dessutom har det steniga underlaget och min stela framgaffel förvandlat mina armar till överkokt linguini.

Jag börjar slarva. För ett tag sedan frågade en brittisk kille mig om hur många gånger jag kraschat. Jag vägrade svara eftersom jag aldrig kraschat och i min värld är det så att om man börjar prata om det så kommer det att hända. Trots det kraschar jag i en stenig, skarp kurva. Lyckligtvis är det alldeles i slutet av varvet. Decker och vinnaren av damklassen har säkert redan börjat med sina tatueringar. Jag tar mig framgångsrikt nedför den sista och mest förrädiska backen och lyckas, liksom hälften av dem som startat, gå i mål. Någon ger mig prylen som varit min polstjärna hela vägen: kapsylöppnaren. Den är fantastisk, som om all min smärta förvandlats till en liten bit maskinpressad aluminium, som när ett litet irriterande sandkorn blir en pärla. Ironiskt nog levereras de många, många ölen jag konsumerar alltid i burk.