The Single Speed World Championships är den vildaste mountainbike-”tävlingen” på planeten. Här är udda kostymer lika vanliga som cyklar och nykterhet gränsar till doping. För att infiltrera denna värld utan växlar behövde vi en medioker cyklist som var tvungen att kunna hantera åsynen av alldeles för många ölindränkta kroppar och vara kapabel att rapportera om det hela. Så, självklart anlitade vi BIKE SNOB NYC*.

*Han är tveklöst kungen av alla cykelbloggare, en hänsyslös kritiker och ordekvilibrist som blivit oerhört populär men vars identitet vi svurit att inte avslöja (såvida han inte börjar ge sig på oss också).

UR Outside nr 9-2009

Läs även om Specialized mountainbike epic i: Varning cykelnördar i arbete.

En man i Borat-balettdräkt cyklar förbi mig som någon slags sexuellt perverterad superhjälte som är opåverkad av gravitationen, han klättrar enkelt uppför samma klippiga sluttning i Kalifornien som jag just puttar min cykel uppför. Jag sträcker mig mot vattenflaskan samtidigt som jag ser hans stringprydda arsle försvinna i fjärran. Om ungefär en timme kommer han att ta titeln som 2008:års Single Speed World Champion. Allt jag önskar mig är att överleva. Vad i helsicke gör jag här? Tja, det började för flera år sedan när bakväxeln på min mountainbike bestämde sig för att falla i bitar under en tur. Naturligtvis hände det när jag var som allra längst hemifrån och, självklart, just den gången jag inte packat några av de verktyg som behövdes för att få den i brukbart skick igen. Även om jag hade det var alla små skruvar och trissor utspridda längs stigen.

Medan jag promenerade tillbaka mot de mer civiliserade förorterna i New Jersey, knuffande cykeln uppför och rullande nedför, kom jag på att jag kunde göra hojen oväxlad. En oväxlad cykel, eller singlespeed är, som du säkert förstår, en cykel utan växel; ett kedjehjul fram och en kedjekrans bak. Som en BMX. Inga växelreglage som kan svika, ingen kärringväxel att falla tillbaka på och inget att fundera på medan du cyklar. Istället för att leta efter rätt växel i en uppförsbacke attackerar du backen i en fart som tar dig hela vägen upp, i de allra flesta fall, utom i de allra mest tekniska och branta, betyder det att du kommer upp både snabbare och effektivare. Att cykla oväxlat erbjuder inga valmöjligheter och inga reservutgångar, det är både meritokratiskt och diktatoriskt.

Oväxlad cykling har under åren lockat många MTB-fantaster vars intrikata skäggprydnader och tatueringar står i skarp kontrast till enkelheten hos cyklarna och vars förakt för officiellt sanktionerade tävlingar, vanliga cykelbyxor och nykterhet är lika djupt rotad som deras aversion mot växlar. Det är ur denna anda Single Speed World Championships växte fram, såvitt man kan minnas började det 1995. Trots sitt namn är SSWC inte sanktionerad av någon, inte på annat sätt än att tävlingen accepteras av de hängivna singlespeed-cyklisterna, och arrangemanget hoppar från land till land som någon som rymt från alla ära och redbarhet, en liknelse som inte är så dum. Den här gången gjorde man upp om titeln i Napa, Kalifornien, närmare bestämt i Skyline Wilderness Park. När du vinner SSWC får du inte en tröja, du får en tatuering.

Den är obligatorisk men du får själv välja var du vill ha den. Och, samtidigt som SSWC är ett enda stort partaj är det samtidigt väldigt tufft och, tro det eller ej, mycket tävlingsbetonat. Vinnaren 2007 hette Adam Craig, amerikansk mästare i cross country, men han var i Peking och tävlade i OS medan vi andra var här i Napa. Det är frestande att tänka att ett lopp som detta nog inte är lika tufft som ett ”riktigt” lopp men faktum är att det är ännu tuffare. Ett riktigt långt MTB-lopp gör ont även om du som en lycraklädd renlevnadsmänniska hållit koll på din diet, gått till sängs i tid och toppat formen enligt Chris Carmichaels råd i Bicycling Magazine.

Klicka på siffrorna nedan för att läsa vidare.