Forspaddlingens största stjärnor kör större fall än någonsin. Men det kommer krävas mer än häftiga bilder för att vända denna dalande sport.

AV Grayson Schaffer | UR Outside nr 9-2009

”Nedslaget var hårt” säger 23-årige Montana-paddlaren Tyler Bradt om landningen i 130-kilometer-i-timmen i poolen nedanför Washingtons 57 meter höga Paulouse Falls i april. ”Jag fick en enorm smäll mot bröstet som slog luften ur mig och pressade mig mot bakdäcket på kajaken. Jag hade så mycket adrenalin i kroppen att jag inte visste om jag var skadad eller inte”. Sedan i mars har forspaddlare slagit världsrekordet i högsta vattenfall tre gånger och höjt ribban med häpnadsväckande 24 meter och fått ett kraftigt genomslag i media.

Efter sitt kajakhopp medverkade Bradt i Anderson Cooper 360° (CNN). Föregående månad visades brasilianaren Pedro Olivias rekordpaddling den fjärde mars, när han for utför sitt hemlands 39 meter höga Salto Belo, på ”the Today show” där Ann Curry prackade på folk ”den ökande populariteten för extrempaddling” På mors dag kastade sig Christie Glissmeyer, 30, från Hood River, Oregon, utför det 33 meter höga Metlako Falls och satte därmed nytt damvärldsrekord. Åtminstone ett dussin andra ­ inklusive Brendan Wells, som är 15 år ­ har nu passerat 30-metersgränsen.

Fråga någon av dessa våghalsar den uppenbara frågan ­ öh, varför? ­ och du kommer att få höra allt från ”För min personliga utveckling” (Bradt) till ”Det var nära mitt hus” (Glissmeyer). Givet all mediabevakning är det frestande att hålla med Curry om att sporten genomgår en boom, men i själva verket är det precis tvärt om. Forspaddling är på stark tillbakagång, amerikanska paddlare tillbringar runt 50 procent färre dagar på vattnet än i början av årtiondet, sponsorpengarna tryter och den en gång så heta proffstouren är helt borta.

För elitaktiva är kanske höga vattenfall den nya gränsen att tänja, men det är också ett av de få återstående sätten att skrapa ihop ett levebröd ifrån kajaken. Det har varit ett långt och hårt fall för en sysselsättning som brukade definiera äventyrssport som cool. Boomen satte fart på allvar 1997, när kajaktillverkaren Wavesports designers gjorde en ny radikal kajak, ”X” som blev mycket populär. Den var flatbottnad, som en surfbräda, och den tillät paddlare att snurra och glida sidlänges på älvvågor. Freestyletävlingar började locka enorma skaror och täta sponsorer som Subaru och Nike.

2001 satte amerikanska Outside den då 19-årige paddlaren Brad Ludden på omslaget och puffade för en artikel om proffspaddlarnas drömliv: ”Ta två radikala killar, lämna över nycklarna till en splitterny Subaru, fyll den med kajaker och pengar, och skicka iväg dessa lyckans ostar med två ord: Hitta vatten. Skulle inte du vilja bli en freestylepaddlare?”. Jo, tack! Mike Steck, som drev Dagger kayaks ”Team D” från 1996 till 2005 minns budkrig mot Wavesport om elitaktiva, som kunde dra ihop sponsorintäkter överstigande 800 000 kronor på ett år.

Gymnasieskolor som den kringresande World Class Kayak Academy (där förövrigt svenske Mikael Ekström från Uppsala studerat) spirade upp för att finslipa landets största talanger. Allting gick så bra. Och sen gjorde det inte det. Enligt undersökningsfirman Leisure Trends Group nådde forspaddlingen sin kulmen 2002, med 3,9 miljoner paddlare som tillbringade 14 miljoner dagar på vattnet. År 2004, det sista året innan LTG ändrade undersökningsmetod hade paddlingsdagarna sjunkit till hälften. ”Branschen klantar verkligen till saker” medger Jim Moss, styrelseledamot i Trade Association of Paddlesports. Som Steck uttrycker det: ”Forspaddling spolades ner i toaletten”.

Så vad hände? Det halva dussinet av aktiva och insiders i branschen jag pratade med hade många teorier, men tre saker dök upp om och om igen. För det första, kajaktillverkarna pressade utvecklingen så hårt och så snabbt att de kvävdes av sin egen ambition. Från 1996 till 2002 var varje års kajakdesign signifikant bättre än förra årets. ”Om du inte var innovativ var du död” säger Steck. Paddlare köpte nya kajaker för 8000 kr varje år och sålde dem för småpotatis i slutet av säsongen. På kort sikt eldade detta på en snabbt växande affärsverksamhet, men de utrangerade kajakerna ­ byggda för att hålla länge ­ skulle komma tillbaka och hemsöka deras skapare. När teknikutvecklingen slutligen planande ut, runt 2003, brast dammen och gamla kajaker översvämmade marknaden. ”Jag vet ingen som har köpt en ny kajak på länge” säger Moss.

Mycket riktigt, många av de bästa paddlarna föredrar att använda modeller som nu är fem år gamla. Branschen underminerade också sig själv genom en våg av sammanslagningar, bolagsköp och nya spekulativa affärer. Watermark, ett holdingbolag, köpte 1998 Dagger och Perception. Confluence, ett annat holdingbolag, köpte sedan Wavesport från dess färgstarke grundare Chan Zwanzig 1999. Två nyckelspelare hos Perception, Woody Callaway och Shane Benedict, hjälpte till att starta Liquid Logic 2000. Wavesport-ässet Eric Jackson bröt sig sedan loss från Confluence 2003 för att starta Jackson Kayak och 2005 köpte Confluence Watermarks vattensportavdelning.

Idag är Dagger och Wavesport samma företag, Perception har slutat göra forskajaker och Jackson håller snabbt på att köra om dem allihop. De aktiva skyller på sammanslagningarna som har placerat icke-paddlande chefer i toppen av företagen, medan branschfolk som Steck säger att alla nystartade företag samt utländsk import skar sönder kajakmarknadens ”sköra kaka” I vilket fall, sjunkande försäljning av nya kajaker kombinerat med mindre marknadsandelar tvingade företagen att skära i sina budgetar och upplösa sina avlönade team och ­ Poff! ­ ingen ville bli freestylepaddlare längre. För att göra saken värre, var den dominerande marknadsföringsstrategin under boomperioden att sälja paddling som extremt.

Det ledde till en del häftiga katalogomslag men skrämde troligtvis iväg en stor andel ”helgpaddlare” som avskräcktes av tanken på att drunkna upp och ner i en pytteliten kajak. För elitpaddlare som blivit äldre under de senaste åren, ledde sammanbrottet till hårda tider redan innan lågkonjunkturen slog till. Bradt och andra färska studenter från World Class Academy såsom Rush Sturges, Lane Jacobs och Ian och Evan Garcia, känner sig som om de missat festen. ”Aktiva tjänade mycket pengar” säger Bradt. ”Jag kom in alldeles i slutet av det där. När jag var 17 gav Dagger mig några tiotusentals kronor och fyra kajaker, vilket är mer än någonting jag får idag”. Vilket leder oss tillbaka till de där vattenfallen.

Utan någon livskraftig proffstour är alternativet att producera och sälja ditt eget filmmaterial. Bradt och hans anhängare använder de få sponsorpengar som finns tillgängliga till att köpa flygplansbiljetter och filma sig själva när de uppfinner nya trick på avlägsna floder ­ och naturligtvis kör galna vattenfall, sportens motsvarighet till baskets ”slam-dunk”-tävling. Det har gått bra hittills ­ ingen har dött av att paddla ett 30-plus-metersfall sedan Jesse Sharp försökte köra Niagarafallen 1990 ­ men det kommer det troligtvis att snart bli en tragisk ändring på. Under tiden har kajakföretagen en betydligt mindre skrämmande plan för att gräva sig ut ur sitt hål.

Återuppbyggnadsarbetet, säger företagsledarna, är beroende av att sprida budskapet om att paddling kan vara en säker och enkel aktivitet. ”För Teva betyder tänja gränser större tillgänglighet” säger Joel Heath, vattensandalföretagets marknadschef. ”Det betyder inte att kasta sig utför större vattenfall” Heath pekar på skidindustrin, som fokuserar på preparerade backar för söndagsåkning som en bra förebild och påpekar att en fördel med paddlingens tidigare boom är att den resulterade i dussintals med urbana forspaddlingsparker. Och fortfarande finns de klassiska klass III-glidarturerna genom vildmarken. På den punkten håller till och med Bradt med: ”Vi kom just hem från den mellersta grenen på Salmonfloden och det var grymt” .

FOTO Lane Jacobs

Läs fler paddlings relaterade artiklar på paddling.nu