Mycket påminner om Albanien; lyxbilarna, vägarna som behöver lagas, dofterna från avlopp och döda djur och sen människorna. Det är väl ingen hemlighet att de fattigare länderna många gånger hyser de vänligaste människorna men det upphör ändå inte att förvåna och glädja.

Jag lämnade Rize i Turkiet tidigt på morgonen, lätt motvind men platt och det kändes det som rena lyxlivet, veckor av uppförsbackar sätter sina randiga spår i benmuskulaturen.  Förutom otaliga lastbilar var vägen till Georgien längs Svarta havet en barnlek och egentligen ganska tråkigt trots att bergen bort i horisonten majestätiskt tornad upp sig.

Vid fem på eftermiddagen hade jag trängt mig förbi alla bilar i kön och tagit mig genom gränskontrollen. Jag stod nu på Georgisk mark, jag kände spänningen i magen, inte gaser gott folk utan ren och skär upptäckarglädje. Standen vid gränsen var inte bara en gränsstad med allt ont det innebär utan också en rysk turistort. En helt vansinnit arkitektur, betong, botong, och drinkparaplyer i jättestorlek. BMW bilar dundrade musik och trots att säsongen var över levde spillet kvar och sög upp det sista av de turister som vågade sig hit. Jag bestämde att jag snabbt måste vidare ch jag trampade på genom ett makalöst landskap, trädkantade vägar där kor och kalvar strövade fritt och där höga färgglada sovjetblockhus skymtade bakom träden.

Efter en del rabalder och genom en vansinnig trafik tog jag mig ut ur staden och satte av mot bergen på den väg jag tänkt följa till Tblisi, 400km österut. Det var nu mörkt och eftersom man varken brydde sig om högertrafik, hastighetsbegränsningar eller att slå på lysena ville jag snabbt hitta ett ställe för mitt tält. Jag stannade för att fylla på vatten vid ett litet skjul nära vägen. Jag blev inbjuden av den tandlöse lille mannen som tydligen bodde där med sin familj och jag spenderade två dagar tillsammans med dem. två av det mest minnesvärda dagarna på resan.

Det var inte bara kulturchocken, vodkan eller deras verdervärdiga dass, inte heller var det bräloppet eller maten utan deras gästfrihet. De had lite att bjuda på och mest mumsade vi på bröd med smöt och lite svagt vattnigt te men ni kan ändå ana att det var för en frusen och trött resenär en mycket fin upplevelse. Jag ler brett vid tanken på detta.

Jag kom till slut iväg, jag hade kanske stannat där för evigt om det inte var för att jag redan hade en lägenhet i Tblisi som väntade och jag behövde ta mig dit för att ta emot nyckeln. När jag rullade ut min cykel från skjulet där den bott medan jag rumsterade i en badkarslik säng var bakhjulet så snett att jag efter 60 km cykling insåg att jag skulle bli tvungen att ta bussen för att komma fram och här är jag nu, Tblisi, ett myller av bilar och avgaser, människor och kultur. Jag tror jag kommer trivas.