De hade varit tillsammans och skilts åt i omgångar innan de båda insåg att det var de som gällde. I samma veva som Grant öppnade Rip Pit flyttade Lotta till Sydney. Vid den här tiden kunde man tro att de skulle slå sig ned och bilda familj i Sydney, men de senaste årens surfboom och snabba exploatering hade förändrat staden. Det var trafikstockningar, avgaser och surfbryten var fulla av folk. Istället bestämde de sig plötsligt en dag för att packa ihop surfshopen och flytta upp till Byron Bay.

Där utbildade Grant sig så småningom till mäklare och började tjäna stora pengar på en allt hetare bostadsmarknad. Snart bodde han och Lotta tillsammans med deras nyfödda barn i ett flott hus nära stranden och Grant försörjde familjen med sitt mäklarjobb. I sin dyra bil hade han surfbrädan och mellan husvisningarna kunde han tajma in besök på stränderna. Men även om han kunde surfa varje dag hade jobbet ett annat pris. Med arbete sex, ibland sju dagar i veckan blev familjen lidande. Lotta längtade till Sverige och åkte hem i omgångar medan Grant lade ner sin själ i mäklarjobbet.

Åren gick och en dag frågade Grant sig själv vad fan han höll på med. Han behövde inte alla de där pengarna och uppskattade inte sin flotta livsstil. Trogen sin vana att följa plötsliga infall föreslog han för Lotta att de skulle flytta till Sverige.
- ­Jag var inte längre den glada surfaren. Jag var väldigt stressad. Jag tyckte inte om att jobbet började ta över mitt liv. Jag ville bli fri igen! Lotta däremot tyckte att jag var tokig och trodde aldrig att jag skulle klara mig utan surfet.

Grant hade varit i Sverige ett par gånger tidigare för att hälsa på Lotta och hennes familj och dessutom hade han regelbunden kontakt med en svensk surfare, landslagsveteranen Henio Skaldin, som han träffat i Portugal under en Europatrip 1989. Så 1999 skickade han ett handskrivet brev till Henio där han förklarade att han skulle flytta till Sverige och svaret dröjde inte:
- ­Fan, kompis gör inte det, din surfingsjäl kommer att dö för evigt!
Men så trotsade han Henios råd och nu står han här i tvätthallen på en biltvätt i Östersund och tvättar aprilskitiga bilar.

På väggarna hänger ett helt liv av surfminnen och bland sommardäck och avfettningsmedel kan man hitta både Grants och halva Mellannorrlands brädarsenal.
­- Jag brukar ha lite brädverkstad härinne, säger Grant och visar några av de gamla slipverktygen som en gång tillhört Nat Young och har surfhistoriens tunga vingslag över sig.
Men nu ska de närmast tjänstgöra för att byta fenpluggar åt två tjejer från Sundsvall. På väggarna hänger tjocka våtdräkter anpassade för vintersurf i Skandinavien och på verkstadsbordet står ett foto från snöig surfing förra vintern ­ en julklapp från surfkompisen Jay.

Det är Lottas familj som äger biltvätten, så Grant har en förstående arbetsgivare som låter honom surfa om vågorna är bra. Förra veckan var han i Norge och nu på torsdag hoppas han på surf i Bottenhavet. För precis som under uppväxten i Sydney tänker inte Grant på så mycket annat än nästa gång det är bra vågor. Och till hans stora förvåning händer det ganska ofta under bilresan från Östersund.

- ­Det är ett sånt äventyr varje gång vi sticker och surfar här. Dessutom har vi riktigt bra vågor … det förvånar mig hur stora de kan bli … och ingen annan där … ingen annan! Det är bara vårat gäng … helt ensamma med pumpande surf på ett oexploaterat ställe. Känslan påminner mig faktiskt en hel del om uppväxten i Sydney. Detta är surfing för mig! Och så knottrar hårsäckarna skinnet, hårstråna reser sig och gåshuden är tillbaka på Grants buskiga vänsterarm.

Läs även:
fler artiklar med tagen utanför ramarna här
eller Lisa Petersson – Envis vågmästare