Tre dagar efter jag lämnat Ankara, cyklat i backiga landskap och vindpiskade dalgångar på oljegrus når jag vid skymningen en ensam bondgård i en lätt nedförsbacke. Jag stannar där och samtalar med två män, far och son vad det verkar, de bjuder mig att sitta ner medan de avslutar dagens arbete.

Jag får en brun plaststol och sätter mig i lä bakom en höskulle för jag fryser i vinden. Snart serveras jag med en bricka, te, nybakat bröd och oliver. Min mage är fortfarande ett vrak men jag äter tills det kniper och går sen för att se efter vad männen gör. Kort kan vi säga att de bygger en mur och i mina försök att hjälpa till inser jag hur komplicerad hierarkien är mellan äldre och yngre och att jag gör bäst i att sitta ner och hålla käft.

När mörkret faller bjuds jag in i värmen och framför TVn som visar det senaste om upploppen i Istanbul serveras en enkel men strålande middag. Soppa samäts ur en större skål, två glas vatten mellan fyra personer och massor av bröd som används att nypa fast mjukstekta utsökta auberginer. Jag faller tillbaka i soffan när jag fyllt upp med kalas och tekopparna ramlar in och fylls genast för att hållas fylda. En granne och tillika PKK medlem tittar föbi med sin fru. Männen sitter vid TVn medan kvinnorna försvinner in i ett annat rum. Samtalat rör sig oftast om något jag inte förstår men ibland hör jag att de säger ”cykel” eller ”sverige” och jag tittar frågande på dem och de frågar ngt på turkiska jag inte förstår och så återgår samtalet.

Jag kryper till kojs redan vid tio och somnar nästan genast. Morgonen bjuder på leenden och frukost innan jag ger mig av genom ett landskap som nu, efter att ha träffat människorna plötsligt känns långt mer njutbart. Tillochmed vinden har lättat lite.