Långt före de sju Tour de France-vinsterna och de gula tröjorna. Före bestsellern Sheryl Crow och dopinganklagelserna. Före comebacken, fanns ytterligare en comeback. Denna månad är det tio år sedan Lance Armstrong var en okänd cancerpatient, som överlevde, och sedan beslutade sig för att ställa upp i Tour de France. Då var det ingen som hade en aning om vad som komma skulle.

AV John Bradley | UR Outside nr 7-2009

Det var nära att inte bli något alls. Trots att han var en världscyklist vid 21 års ålder hade Lance inte placerat sig bättre än 36:a på touren innan 1998, och vid 26 års ålder var han en cancerpatient som kämpade för att komma tillbaka och bli professionell cyklist igen. De stora teamen ville inte ha honom, och han var inte själv säker på om han ville tillbaka. Hans första tävling efter sjukdomen var den fem dagar långa Ruta del Sol, en uppvärmningstävling före den långa säsongen. Han slutade på en uppmuntrande fjortonde plats.

Men bara två veckor efter, under det betydligt tuffare Paris­Nice-loppet, tvingades han styra åt sidan och stanna i en uppförsbacke. Då tvivlade även han på en comeback. Så här minns Armstrongs coacher, stallkamrater och vänner sina ansträngningar för att försöka hjälpa honom tillbaka och den mirakulösa mentala och fysiologiska omvandling som för tio år sedan kom att skapa en Tour de France-hjälte.

För mycket, för snabbt – MARS-APRIL, 2008
PAUL SHERWEN (cykelkommentator och tidigare proffscyklist): Jag minns Armstrongs framgångar i Ruta del Sol. Jag minns att jag tyckte att det var en stor framgång för honom. Men Ruta del Sol är ju ett tidigt lopp. Paris­Nice är det första tuffa loppet under säsongen.

LANCE ARMSTRONG Jag bara kände att jag inte ville vara med, så jag svängde åt sidan och sa, ”det var det” Det var en instinkt, och fullständigt irrationellt.

Klicka på siffrorna nedan för att fortsätta läsa artikeln.