Klockan stannade till slut på 7:40, en tid som står sig bra i den inofficiella rekordstatistiken. Vansbro lockade inte, men Mikael hade börjat löpträna så Lidingöloppet ställde han upp i. Under cykelåren blev det runt tio löppass per år. Mikael sprang Lidingöloppet på två timmar och några sekunder.
­Det gick väl sådär. Jag hade egentligen ingen aning. Efteråt har jag förstått att många har två timmar som mål och då hade jag väl kunnat trycka i mot slutet. Jag var ju verkligen ingen löpare, skrattar Micke.

Göteborgsvarvet avverkade han på 1.16 samma år. Utan att vara löpare alltså. Före Lidingöloppet kontaktade han sin sponsor Maxim, som också sponsrar flera multisportlag. Micke ville veta om de kände till något multisportlag som behövde folk och Lundhags behövde en cyklist. Debuttävling blev C2 Stockholm och då i Lundhags andralag.
­Tyckte det gick sakta, utom på paddlingen för jag hade aldrig suttit i en kajak. Kände direkt att det här kunde vara kul. Lundhags var bra redan då och ännu bättre blev de när Björn Rydvall kom in i laget året därpå.

SVAREN PÅ ALLA FRÅGOR hittills har kommit blixtsnabbt och varit uttömmande. Vi sitter på Pause i Östersund och käkar en Chicken BLT, en grillad sandwich med grym currysås. När jag ber honom ranka sina idrottsprestationer hittills tar det en stund innan svaret kommer.
­Det är svårt. I och med att jag var hjälpryttare är nog de bästa resultaten de där jag hjälpt laget. 1999 var det året jag var som bäst och körde hårdast fysiskt. Även om jag kört långa multisporttävlingar är det mer kraft som behövs för att hjälpa sina kamrater i laget. För mig gav det väldigt lite att exempelvis vinna Explore Sweden förra året, då motståndet inte var stentufft. Cykling är hårt och många håller på. Därför rankar jag den sporten högre.

Mikael säger också att han ju är idrottsman och det är klart att det är kul att stå i fokus. I långa multisporttävlingar kan det också vara så att man tolv timmar innan målgång vet att man har vunnit.
­Det är racing jag gillar, så Svenska cupen och etapplopp är kul. Min hjärna börjar bli lite understimulerad efter flera år av långa tävlingar. Min motor är tävlingsinstinkten och den blir inte motionerad under en lång tävling.
I Mickes egen analys av vad som gjort att han presterat bra i så många idrotter är begreppet vinnarskalle en central variabel.

­Jag är inte den som före en tävling analyserar vilka som kan slå mig, va fan, det är väl vi som är bra. Jag gillar inte att göra motståndaranalys före en tävling, det kan man göra efter. Man måste ha inställningen att vi är här för att slå dem. Det är det största problemet för många, de är så pålästa och har så stor respekt för motståndarna att de känner sig slagna på förhand. Man måste gilla att vinna.

Taktik är också viktigt. Micke säger att han inte alls bryr sig om han vinner med en timme eller tolv timmar. Det viktigaste är att man vinner. Även det är en inställning med rot i cykelsporten.
­I en klunga på 100 man där fem man spurtar om segern spelar det ingen roll om man blir 63:a eller 49:a om man inte är med och spurtar.

EN TRADITION I SVENSK uthållighetsidrott är att man inte ska bryta en tävling. Gundeandan, helt enkelt. Givna normer och ”etablerade” sanningar är inget för Micke.
­Man ska inte se en brytning som att man är sämre, man ska se det som att man bryter för att bli bättre nästa gång. Sen måste man hålla koll på om det börjar bli bekvämt att bryta. Då måste man självklart tänka om.
Inställningens moder är även denna gång cykelsporten. Där tävlas det frekvent och under exempelvis vårklassikerna är det snarare regel än undantag att hjälpryttarna bryter.

Man slutar helt enkelt när ens skift är över och jobbet är slutfört. Själv har Mikael inte jobbat klart än. Någon detaljerad flerårsplan finns inte längre. Däremot finns en stor övertygelse om att han kommer att fortsätta tävla. Tävling är ju bästa träningen.
­Jag har ju redan gått över gränsen för när man borde ha lagt av så nu är jag en sån där gubbe man hatade som ung. En som ligger med i toppen och plockar poäng man själv behövde.
Vilka idrotter det kommer att handla om är inte helt givet. Nu gör han bara det han tycker är kul och roligast.

När det gäller multisport räknar han in O-ringens cuptävling, SM och ett etapplopp i Kina. Till vintern står en skridsko- och skidalpin satsning på programmet. Vi kommer med största sannolikhet få se Mikael Andersson tävla flera år framöver, och med samma inställning. För trots att multisporttävlingar ofta arrangeras genom vackra och dramatiska landskap är det just tävlandet som är det viktiga för honom. Mikael är ingen friluftsmänniska som många andra multisportare. Under Keb Classic 2009 var det exempelvis debut i bivack.

­Jag har varit på otroligt häftiga ställen, exempelvis Sju Systrar, men har inte direkt något minne av miljöerna. Jag ser ingen bild i huvudet utan går mest och tänker på hur vi ska agera. Ser det som en fysisk tävling inte som en utflykt.
Han säger också att det ju är för tävlingsmomentet som sponsorerna ställer upp.

Han frågar retoriskt: Vad skulle vi säga till våra sponsorer? ”Jo vi vet en tävling i ett område vi gärna skulle vilja besöka för att det verkar jäkligt coolt ­ kan ni betala?”
I den här sporten är det så att några lag kan åka till en tävling just för att tävla och försöka vinna. Andra lag har fixat pengarna själva och åker dit för äventyret, miljöerna och har kameran med. Du kommer aldrig se Micke i ett sånt lag.

MIKAEL ANDERSSON
ÅLDER 35 år
YRKE Säljare åt Lundhags
BOR Tillvaron, Trångsviken, mellan Åre och Östersund
FAMILJ Sambon Hanna Wikberg
BÄSTA MED JOBBET ”Det är ok att träna under arbetstid”

Läs om fler profiler häreller fler artilklar om multisport här.